Anknytning

Jag tycker inte ni behöver sluta gå till Öppna Förskolan ifall ni känner att det ger er och dottern något i övrigt, däremot vara noga med att de andra vuxna som hon sträcker sig efter inte tar upp henne... vara hårda med det. Vår son hade också en period då han kunde sträcka sig efter okända, fast att han annars tydde sig mycket till oss, men vi lät honom helt enkelt inte komma upp till nån av dem och sen efter ett tag så försvann den delen av hans beteende.

Går ni på Öppna Förskolan för Adoptivbarn eller "vanliga" ÖF?
Anledningen till att jag frågar är att på A-ÖF kan man känna sig lite tryggare, för alla föräldrar är i samma situation. Där är det oftast ingen som tar upp barnet i famen även om barnet själv vill det. Jag tycker det känns mycket lättare där.
Det ni kan göra VARJE gång detta händer är att ta barnet däriftån och tala om att det är i mammas knä du skall sitta i. Hon/han tillhör inte familjen utan det är bara mamma/pappa, mormor/morfar osv som gör det.
Detta fungerade väldigt bra med vår dotter som var lite distanslös. När vi förklarade om och om igen så sjönk det sakta men säkert in.
Nu har vi inga problem med det och jag kan känna mig trygg var vi än är.
Lycka till!

Jag tror att det är bra att gå på magkänslan och backa lite.... och först träna på att hålla i varandra (bildligt) i mindre och/eller mer ytliga sammanhang än öppna förskolan.

jag hörde nånstans (kan för mitt liv inte komma ihåg vart) att när man adopterar ska man isolera sig ganska mycket barnets första år och verkligen jobba med anknytningen och först därefter börja släppa in andra lite smått

Marlene, då har du hört konstiga saker Att det är viktigt att vara ifred och arbeta ihop sig som familj i början är viktigt, att vara tydlig mot barnet vem det är som tar hand om det, att inte försöka föra in en massa nya människor osv. Men att isolera sig första året är inte alls nåt man generellt bör göra, den viktiga första anknytningen till föräldrarna går normalt snabbare än så. Man kan visst träffa andra relativt tidigt, olika tidigt beroende på hur det enskilda barnet hanterar saker, även om det fortfarande är viktigt att visa barnet vem som tar hand om det, att inte vem som helst får ta upp barnet osv.

Hej!

Ville bara säga att beteendet med att sätta sig i fröknarnas knä är helt normalt i den åldern, oavsett om man är adopterad eller ej. Ofta satt jag på sångstunder på öf utan barn! Den ena kunde sitta hos fröken och den andra hos en annan förälder. Nu när mina är lite äldre så vägrar dom att sätta sig hos främmande, men dagisfröknarna går bra för dom känner ju varann!

Jo men med a-barn är det lite skillnad. Jag förstår att beteendet kan vara normalt för åldern, men hos a-barn är det ofta en överlevnadsinstinkt, där de ser alla vuxna som potentiella vårdnadshavare. Bio-barn i 15 månaders ålder har ju redan full koll på vilka som är föräldrar och inte. Anknytningen har redan pågått i 9 + 15 månader. Men för ett a-barn som vi haft i tre månader är vi bara i starten på anknytningsprocessen och vi måste vara tydliga med vilka som är föräldrar och vilka som inte är det. En del a-föräldrar låter inte ens mor- eller farföräldrar bära barnet under lång tid efter hemkomst, just för att tydligt visa barnet vem som är förälder och vem som inte är det. Nu har inte vi dragit gränsen där, utan låter mor- och farföräldrar bära dottern, men vi föräldrar är de som nattar, matar, byter, badar, tröstar etc.

strimma 21 - bra svar!

Vill tillägga att det finns en bra hemsida om adoptivbarn och anknytning - www.anknytning.nu

Håller med en glad. Kika in på www.anknytning. nu en toppensite gjord av en kvinna med sunda tankar. Har haft förmånen att gå den lagstadgade adoptionsförberedande kursen för henne och det var guld Det finns möjlighet att ställa sina frågor där med.

// Isop

Våran son var precis likadan när han kom till oss , efter ca 2 mån tyckte vi att andra människor nog skulle kunna hålla i honom men ack så fel vi hade det blev inte bra även om han var glad hos andra människor så märkte vi att han blev ett annat barn hemma han sov oroligt och grät mycket. Han kunde som din dotter också hoppa upp i vem som helst knä och Då tog vi beslutet att ingen förutom mamma och pappa fick hålla i honom och det höll vi på till han hade varit här ca 6 mån, och nu ser man tydligt att han har en distans till främlingar och har helt förstått vem som är hans föräldrar. I vårat fall var vi alltså stenhårda även med mor och farföräldrar.