Pratar ni mycket barnet med om dess "hemland" m.m ?

Jag är inte förälder men adopterad och föreslår att du pejlar med barnet om det själv vill tala om det andra landet eller inte. Om barnet inte verkar intresserat är det nog ingen idé att fortsätta men om barnet visar intresse tycker jag absolut att du ska tala med det.

Tack för ditt svar !
Jag tror att hon vill prata om det , hör ofta när hon leker själv o då pratar hon mycket om sitt "hemland" . Ska ta o prata lite mer med mannen om hur vi ska göra.

Jag pratar ganska ofta med min dotter om hennes födelseland Indien. Det kan vara små saker som att vi dukar och så kommer en skål från Indiska fram, min dotter tittar på den och jag säger att den är från Indien. När vi är ute och ser ett flygplan så kan vi säga att det var så vi åkte hem från Indien. Ofta är det hon själv som tar initiativ, t ex när det är musik som liknar indisk musik på TV eller om vi kommer fram till kassan och tjejen är mörk.I de här fallen är det ju mer att vi konstaterar något som har koppling till Indien men utan att prata om hur vi blev familj.

Men vi har också andra sorters samtal, som t ex om hur det var när vi träffades, när vi flög hem, om barnhemmet och om människorna där. Hon har total koll på hur det gick till och det är inte det minsta laddat för henne att säga "mamma hämta (hennes namn) indien (barnhemmets namn). Det tycker jag är viktigt, att hon känner att det är ok att prata om när och hur som helst. Det ska inte vara något speciellt som vi sparar till Den Stora Adoptionsdagen utan ett vardagsämne - om hon själv vill.

Som förälder förmedlar man också något med det som man INTE gör, dvs om man inte pratar om adoptionen och födelselandet så kan man ofrivilligt förmedla att "det är något som vi inte ska prata om". För mig har det varit viktigt att undvika en sådan situation och jag tror faktiskt att jag har lyckats ganska bra med det, så långt...sen får vi väl se hur det blir när hon är tonåring *ve och fasa*

Instämmer helt med Maja Nika om att det sänder märkliga signaler att INTE ens försöka prata om ursprungslandet. Så som du och din dotter talar om Indien låter jättefint tycker jag!

Det jag menade var att det kanske kan vara idé att vara lyhörd för hur mycket barnet vill tala om sitt ursprung. Behoven och nyfikenheten kan ju som bekant skilja sig en del mellan olika barn och i olika livsskeden. När jag var i lågstadieåldern tjatade mina föräldrar om att vi skulle att på en föreläsning om Korea, visserligen av omtanke, men då mitt intresse för landet just då inte var speciellt stort blev det bara jobbigt. Senare, i tonåren, valde jag själv att läsa böcker och ta reda på mer om landet där jag är född.

Måste säga att jag är lite avundsjuk på er som adopterat. Eftersom jag är adopterad, och har så gott som uteslutande positiva upplevelser av det, känns det så självklart och ända sedan jag var barn har jag fantiserat och drömt om att själv bli förälder genom adoption. Nu är jag i och för sig gravid på traditionellt sätt vilket naturligtvis också är fantastiskt men måste säga att jag tycker att ni som fått möjlighet att adoptera är lyckligt lottade!

Hej Yulia!
Grattis till bebben på väg!

Ja, just det där med lyhördheten är viktigt. Det viktiga är också att börja tidigt, för sedan blir det svårt att börja. Så därför har jag kanske inte varit så lyhörd de första månaderna utan bara börjat prata. Sen har det ju också legat så nära i tiden så det har varit naturligt att prata om det av den anledningen. Hur det blir framöver vet jag inte riktigt, vi får se vad som verkar bäst.

Jag upptäckte att JAG behövde träna på att prata om det. Jag blev nämligen så lättrörd att jag började gråta av lycka för minsta lilla Indien-prat.

Min förhoppning är att hon ska känna sig så trygg med sin bakgrundshistoria att hon själv kan besvara frågor som "varför är du brun?" osv utan att det känns jobbigt, för de kommer ju att komma vid något tillfälle.

Vi som som adopterat är inte bara lyckligt lottade utan t o m priviligierade tycker jag. Det är ett stort förtroende de givit mig, tänk att de tyckte jag skulle få bli mamma till just henne!

Ja, det är fantastiskt när man tänker på det!

Va härligt det är att läsa att allt har gått så bar för både Yulia o Maja Nika !

Bra skulle det vara !

Jag blev inte med mina små förrän jag gjort upp med mitt ursprung. När vi ser ngt om det på tv el. likn. pratar vi omdet. Viktigt för mig att de får växa upp m. 2 kulturer. de är ju både och.
Vi åker hem tlll landet jag adopterades från så ofta vi kan. De skaväxa upp med moster o. morbror o. deras barn även om vi bor i olika länder

Jag pratar med min dotter om hennes första land så fort hon tar upp det. Det sker alltid på hennes initiativ, och på hennes premisser. Hon får den information hon ber om, inget mer. Man ska inte överösa dem med mer än de kan ta in.