Livet efter en sorg

Jag vill föreslå att du köper en riktigt fin skrivbok. I den kommer du att skriva ner dina tankar och känslor. Det kommer vara bra för dig att få skriva och verkligen se och höra vad du känner. När tiden blir mogen kan hon få den. Jag tror att det kan bli svårt att plötsligt få fram alla tankar och känslor du haft inom dig och dela med dig en dag när ni börjar prata om det. Boken kan hon läsa i lugn och ro. J

ag tror att hon kommer hitta väldigt mycket förståelse för dig. Och efter det kommer du inse att du helt i onödan har dömt dig ett hårt straff genom att känna skuld och skam. Vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Helt i onödan.

Det är fel av mig att säga att du nu får en upprättelse, att du nu får göra det på ditt sätt. För det tar inte bort det som hänt tidigare. Men jag är ändå glad på något sätt att du får möjlighet att vara nära din kommande dotter.

Hur är det när du har din dotter hos dig nu, hur känns er relation?

Försök att förstå att det bara är drömmar som härjar hos dig, det är inte verkligt.

I dag är ditt liv annorlunda och du kommer inte få uppleva samma sak igen.

Hur gammal är din dotter nu?

Du håller på att straffa dig hela tiden ts. Du ger dig inte en enda dags ro. Du fullkomligt öser över dig skuldkänslor. Du gör det så ofta och har gjort det så länge att det har blivit en sanning för dig. Det blir så när man matas med det tillräckligt mycket. Du har nu även byggt upp en rädsla när det gäller hur hon ska se på dig längre fram.

För dig har det blivit en stig som du vandrat på varje dag. Tänkt, känt och dömt dig. Du har trampat upp en stig som du nu inte förstår att du faktiskt kan hoppa av och välja att ta en ny väg. Men det går.

Vad bra att du redan har börjat skriva.

Jag tror att du har helt fel. Just nu väljer du att se det på det mest negativa sätt du kan. Men det är det enda du har gjort, det är det enda du vet om.

Jag tror att du har väldens chans att få en fantastisk fin relation till henne. Frågan är om du är villig att ge dig själv chansen. Är du det? Kan du tänka dig att faktisk vara så snäll mot dig själv och våga tro på att det här kommer bli väldigt bra för er framöver?

Att de pratar skit om dig kommer högst troligt att falla tillbaka på dem själva. Din dotter kommer vilja vara mer med dig istället.

Har du bett om att få hjälp av någon psykolog och fått ut allt du har inom dig?

Jag måste tyvärr ut och jobba lite nu. Men jag kommer inte släppa dig 

kram

Att få prata av sig är ofta väldigt bra. Att tänka för mycket är inte bra. Jag har en känsla av att du tänker för mycket, så passa på att kolla upp om du kan få möta en utbildad terapeut.

Jag ska fundera lite mer på vad jag kan hitta som kan hjälpa dig. Jag vill att du ska bli mer medveten om att det just nu är du själv som straffar dig för vad som hänt. Du behöver förstå att du i dag, sex år senare, har en annan erfarenhet och kunskap som kanske skulle få dig att agera annorlunda om det hände i dag. Men det är lätt att vara efterklok sex år senare och tro att du faktiskt skulle ha kunnat agerat annorlunda.

Det du behöver veta och känna är att du gjorde precis så gott du kunde just då. Det är ingen som dömer dig i dag förutom just du själv. Så försök att visa mer förståelse och empati för dig själv.

Det här är vad jag vill du ska ta till dig just nu. Så från och med just nu ska du inte längre slå och sparka på dig själv. Du behöver ge dig själv en varm kram. Passa på att krama om din mage och lova dig själv att du ska ta hand om dig själv, med kärlek och värme. Precis som du vill göra mot din dotter, kommande lilla flicka och din man.

När du är medveten om det här, så kan du faktiskt åstadkomma mirakel. Det ligger i ditt huvud och i dina händer, men framför allt i ditt huvud.

Jag vill också att du ska vara medveten om att skuld och skam, det är något som vi är uppvuxna med. Många tillämpar detta för att styra och bestraffa. Båda andra och en själv. Vi är jätteduktiga på sånt. Det är således inget att skämmas över

kram

Vill du berätta vad som hände för sex år sedan?