Hej!
Jag ser att det är en gammal tråd, men jag är så fylld av frustration så jag måste får ur mig det på något sätt.
Jag har en neurologisk sjukdom sedan ca 7 år tillbaka. Den är tack och lov under kontroll. Eller ja, i alla fall det mesta. Jag sitter inte i rullstol längre. Jag kan träna och mår rätt bra.
Det är dock en sak som liksom aldrig släpper.
Skadorna på "kisserifunktionen" kvarstår.
Ibland är det bättre, men ibland riktigt illa.
Jag känner inte riktigt alltid när det är dags...
På dagarna hinner jag oftast bromsa förloppet. Men på nätterna är jag ofta chanslös.
Jag har precis träffat en underbar kvinna. Jag har berättat allt för henne och hon är väldigt förstående.
Men det är så jäkla nedslående att nästan varenda morgon vakna och märka att det inte gick som man hade kunnat önska.
Nu är jag livrädd att jag ska få en tillbakagång på dagarna. Det skulle utmana vårt förhållande ordentligt tror jag.
Jag vet egentligen inte vad jag hoppas på med det här inlägget.
Kanske lite sympati? Kanske tips från någon i samma situation?