Vet inte om jag vill ha barn längre...
Vet inte varför jag känner så.
Men ju mer jag funderar, desto mer undrar jag om det verkligen är värt att ha barn? Först gå 9 månader gravid, må pyton och ha ont, kanske även må psykiskt dåligt också och bli särbehandlad på arbetsmarknaden osv... Sedan förlossningen som man är ett rent lotteri verkar det som, kanske går bra, kanske blir skador för livet, kanske blir skador som läker. För att inte tala om lös hud, bristningar, viktuppgång, kanske aldrig mer ha ett fungerande sexliv (vilket inte är enkelt i dagsläget heller pga att jag är jättekänslig där nere och får ofta ont och sveda och jävligt även om man är riktigt våt, förtar glädjen med att ha sex så att säga..)
Sedan småbarnsåren med blöjbyten, obefintlig sömn, småbarnstrots, uppfostran och dagis, lekis och barnkalas. För att inte tala om tonåren där man bara kan hoppas att man gjort sitt jobb, finnas till för sina barn. Och under hela tiden som kvinna inskränka sitt arbetsliv, vabba, inte kunna göra vad man vill, när man vill, så om det bara är att gå på gym, på bio eller vad fan som helst. Att kanske precis gå +-0 varje månad rent ekonomiskt, att aldrig ha ett rött jävla öre över till vardagslyx, att inte få spontant dricka ett glas vin och läsa en bra bok, att skjutsa fram och tillbaka till träningar, aktiviteter, kompisar. Tonåringar som skriker, gnäller och är otacksamma hur man än vänder och vrider på sig, att bara få höra att man är världens sämsta mamma. Laga bra och nyttig mat precis varje kväll, städa huset två-tre gånger i veckan, hur orkar man?! Just nu har jag bara mig själv och min sambo att tänka på, och jag blir ändå alldeles matt av att tänka så. När jag kommer hem från högskolan så orkar jag knappt andas ibland, än mindre städa, tvätta, diska, laga mat och sånt som man måste göra, kanske varje dag, kanske FLERA gånger om dagen när man har barn. Om jag inte orkar det NU, hur ska jag orka det MED barn?
Tänk om mina ev framtida barn inte mår bra? Tänk om jag inte kan finnas där för dem? Tänk om jag lär dem att reagera med depressioner och ångest, som jag lärde mig från mina föräldrar? Tänk om världen ser ännu värre ut då, hur ska de klara sig?
Snälla ni, är det värt det att skaffa barn? Känner jag såhär för att jag ännu inte är mogen nog att ha barn (är 22, även om det kanske inte är av vikt) eller för att barn helt enkelt inte är min grej? Jag *ville* ha barn förut. Men nu vet jag verkligen inte. Jag är verkligen inte ute efter att provocera, jag är genuint orolig. Kan någon säga några visa ord till en förvirrad tös?
