På riktigt...

Innebär flytten byta av skola och dagis kan det bli bökigt. Annars brukar det lösa sig efter lite stök. Det som brukar vara dumt att göra är att förhindra eller försvåra för banens umgänge med pappan.

I övrigt beror det på hur pappan agerar. Flyttar du långt och han snabbt springer till domstol kan barnen direkt placeras hos honom medans det görs en utredning. Tar utredningen lång tid krävs det en del för att barnen ska ryckas upp från sin invanda miljö.

Du kan sätta lite press på honom genom att ordna en tid på familjerätten. Med lite tur straffar han ut sig där.

Kan vara att idé att du bokar en tid med en familjejurist för att se över din möjligheter.

Vem bor kvar i barnens födelsekommun?

Klart du kan flytta! Men du behöver ju inte flytta mer än någon kilometer bort så barnen lätt kan träffa pappan, men du slipper ha honom gloendes in i sovrummet. Det är ju bara om du flyttar långt som någon kan opponera sig!

Så vitt jag vet kan du flytta inom rimligt avstånd inom din egen kommun åtminstone utan att han har nåt att säga till om. Om du däremot vill till en annan ände av landet blir det problem.

Klart du får flytta, men inte så att det hindrar de gemensamma umgänget. D v s inte för långt. 

Sen hur mycket han styr dig är till viss del upp till dig. Du har rätt att säga nej och inte gå med på allt han säger och vill. 

Jag vill absolut inte hindra varken barnen eller pappan till att ses, absolut inte, jag vill att de ska träffas! Vi var i samband med separationen hos en familjerådgivare och pratade men han förstod absolut inte "mitt problem"..Ingen. Då de föddes bodde vi tillsammans på annan ort sen flyttade vi tillsammans till en annan kommun där vi båda bor idag..så ingen bor kvar..Asså jag tänkte isf på grannkommunen så det är absolut inte långt... Hade jag kunnat hade jag inte ens velat flytta så långt ifrån deras pappaSjälvklart ska han inte få styra mig men när han har barnen och "måste" jobba och antingen ser att barnen är med hans 14årige son eller hos någon polare till honom så anser jag att det är mycket bättre att de är hos mig. Anser att det är mitt ansvar och tycker det är fel att anlita ett annat barn att ta hand om de mindre barnen eller någon som kanske aldrig ens träffat barnen... Att han prioriterar jobbet framför allt stör mig nåt så grymt men han förstår absolut inte vad problemet är... Allt handlar om honom =( 

Tänker du bara flytta en kortare sträcka, så att barnen kan gå kvar i skola och dagis så flytta. 

Det är väl klart att en 14-åring kan passa sina syskon. Ditt ex skrev på när den yngsta var 4 år, skriver du. Så det är ju inga bebisar det är fråga om. 

Har du något arbete?

Att 14-åriga halvsyskonet ska kunna passa sina små syskon kan vara positivt . Gör att de får möjlighet att knyta band som är värdefulla. Att ditt ex sen bara tänker på sitt jobb är ju inte bra så klart. Barnens behov måste vara högt prioriterat anser jag. Men om det bara är jobbet och att han i övrigt är mån om barnen och en bra pappa så bör det gå att få en fungerande relation kring barnen.

Ja det är klart det är positivt men när han har huvudansvaret över sina småsyskon i stort sätt hela tiden så är det nåt som gått snett, eller? Nej de är absolut inga bebisar men de är fortfarande små barn... 

 

Jag jobbar heltid, vad det nu har med saken att göra... ?