Forum Förlossningsrädsla - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?

    Tor 10 apr 2014 09:47 Läst 30697 gånger Totalt 188 svar
    Tor 10 apr 2014 09:47

    Jag födde mitt barn mer än en månad sen nu. Jag hade alltid velat ha kejsarsnitt men p g a vestibulit valde att köra vaginalt (det tar bort den brukar man tro). Och kanske av ren nyfikenhet. I alla fall, så gick jag på Aurora och träffade läkare och kurator. Hela paketet! Mer än smärta (d finns smärtlindring för det), var jag orolig över att personalen skulle vägra mig smärtlindring eller ta beslut över mitt huvud.  De lovade att personalen var mycket proffsig och att de tog inga beslut över huvudet, och att jag skulle kunna få både tidig epidural och pudendusblockaden för att ta bort udden av båda öppningskedet och utdrivningsskedet. Att det sen fanns även en spruta man brukar ge när man syr, och den kunde man lägga innan för att inte känna den där svinont av när man spricker när huvudet går ur. 

    Väl där, fick jag epidural i normaltid för förstföderska (vid 4-5 cm), och sen när jag var öppen bad jag om pudendusblockad, men de började skjuta upp det mer o mer o sa "vi får se".. tills det var för sent och jag skrek efter det och var rabiat, skrek efter polisen och hjälp och kände mig enormt utsatt och maktlös och kunde inte gå därifrån. Barnet kom o d var bra med han och jag hade en andragradsbristning så inget märkvärdigt. Jag bedövades endast när jag skulle sys för att jag skrek på dem igen annars hade de säkert skitit i det med.

    Nu går jag runt och hyser enorm agg, får intrusiva minnen, kan inte släppa det, har pratat med typ alla läkare, ringer dem konstant ibland gråter jag förtvivlat på dem, ibland får jag träffa läkare men ingen säger varför. Istället fick jag remiss till psykolog för att hantera detta. Ska det vara såhär!?!? 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-03 14:05
    2014-05-03
    På psykiatriska avdelningen har jag fått en diagnos av PTSD. Denna pärs har såklart röjt upp minnen av gamla övergrepp som jag helst hade sluppit såhär i samband med denna lyckliga stunden.

    Jag mår fortfarande bra det mesta av tiden, tills jag får jättejobbiga momenter när jag slappnar av under dagen. Minnen av hur det vara att ligga där, känna sig maktlös, överkörd, under stor smärta, att önska sig att någon kunde komma o rädda mig men ingen kom... det utlöser jättestarka reaktioner, jag svettas, blir yr, vill gråta alternativt leta upp barnmorskorna och misshandla dem svårt i 12 timmar som de gjorde med mig, sen samlar jag mig och letar efter svar på hur det blev såhär och vad jag kunde gjort för att värja mig alt. få ett annorlunda resultat. Jag går och undrar vad som hänt på avdelningen efter att detta hände.

    Jag hade fått en tid för att höra från den ansvarige läkaren, vad hon ansåg hade hänt och varför. Men när jag kom dit med barn och killen, fick vi höra att hon var sjuk så vi fick åka hem igen o sen skulle VI ringa för att få en ny tid.

    Jag har i skrivaren en anmälan till IVO för felbehandling enl lex maria. Jag har fått diagnostiserade skador för detta, så jag tänker skicka nu. Jag orkar inte längre vänta på att först höra läkarens version, eller höra någon ursäkt från avdelningens ansvarige. Hon sa att "det var tråkigt att jag upplevde det så". Jag funderar på att starta/leta upp nån politiskt demonstration eller initiativ och börja engagera mig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-22 10:08
    Äntligen fått träffa läkare och höra vad exakt som hände från henne. Hon fanns med i förlossningsrummet endast i slutet och upplevde att jag verkade känna en stark ångest som var absolut mycket utöver det vanliga eller accepterbara.

    Hon hade pratat i efterhand med BM och gav mig äntligen följande förklaringen:

    1. Jag hade faktiskt gjort allt rätt enligt det de förespråkar själva i termer av att läsa på, kontakta och prata med Aurora, samt bestämma med en läkare hur bäst smärtlindra utifrån det och skriva ett mycket tydlig förlossningsbrev

    2. de upptäckte inte mig som RIKTIGT förlossningsrädd = i behov av extrastöd så att ingen var förberedd

    3. BM hade aldrig lagt en sån blockad för att de numera inte längre tränas att lägga den MEDANS man föder, endast efter.

    4. Aurora och läkaren struntade i att meddela detta, utan sa att alla kan lägga en sån

    5. BM ville inte erkänna detta, utan körde över min vilja och sket i att tillkalla äldre BM som fanns på plats och som hade tränats även för det.

    6. Hon sket även i att informera mig om allt detta, utan valde att säga att "snart" och "vi får se sen" i tron att jag skulle lugna ner mig, vilket läkaren förstod resulterade i att jag upplevde att makt över min kropp hade fråntagits och dessutom lektes med

    Läkaren sa att hon hade snackat ordentligt med BM och att detta hade orsakat att nya tag togs i kommunikation med aurora samt att diskutera hur man hanterar patienter som är förlossningsrädda. Hon sa att om jag kör vaginalt nästa gång, skulle jag få planera allting och ha en BM specifikt tilldelat till mig, eller om jag valde kejsarsnitt såklart vore det det bästa.

    Hon beklagade sig jättemycket över vad som hade hänt, verkade genuint förargad att det kunde bli så, och jag vill tro och hoppas att detta inte händer igen. Jag fortsätter min PTSD behandling, det är jobbigt men jag kanske kan bli en bra glad mamma ändå.

  • Tor 10 apr 2014 09:52 #1
    weirdo skrev 2014-04-10 09:47:29 följande:
    Jag födde mitt barn mer än en månad sen nu. Jag hade alltid velat ha kejsarsnitt men p g a vestibulit valde att köra vaginalt (det tar bort den brukar man tro). Och kanske av ren nyfikenhet. I alla fall, så gick jag på Aurora och träffade läkare och kurator. Hela paketet! Mer än smärta (d finns smärtlindring för det), var jag orolig över att personalen skulle vägra mig smärtlindring eller ta beslut över mitt huvud.  De lovade att personalen var mycket proffsig och att de tog inga beslut över huvudet, och att jag skulle kunna få både tidig epidural och pudendusblockaden för att ta bort udden av båda öppningskedet och utdrivningsskedet. Att det sen fanns även en spruta man brukar ge när man syr, och den kunde man lägga innan för att inte känna den där svinont av när man spricker när huvudet går ur. 

    Väl där, fick jag epidural i normaltid för förstföderska (vid 4-5 cm), och sen när jag var öppen bad jag om pudendusblockad, men de började skjuta upp det mer o mer o sa "vi får se".. tills det var för sent och jag skrek efter det och var rabiat, skrek efter polisen och hjälp och kände mig enormt utsatt och maktlös och kunde inte gå därifrån. Barnet kom o d var bra med han och jag hade en andragradsbristning så inget märkvärdigt. Jag bedövades endast när jag skulle sys för att jag skrek på dem igen annars hade de säkert skitit i det med.

    Nu går jag runt och hyser enorm agg, får intrusiva minnen, kan inte släppa det, har pratat med typ alla läkare, ringer dem konstant ibland gråter jag förtvivlat på dem, ibland får jag träffa läkare men ingen säger varför. Istället fick jag remiss till psykolog för att hantera detta. Ska det vara såhär!?!? 
    Det är ju jättebra att du fått en remiss till en psykolog som kan hjälpa dig att komma över det här, eftersom du verkar ha ett behov att bearbeta din förlossning.
  • Tor 10 apr 2014 09:58 #4

    hur gör man för att anmäla ett inlägg?

  • Tor 10 apr 2014 10:00 #5

    TS det är ju jättebra att du fått en tid hos psykolog!

  • Anonym (Psyko­s)
    Visa endast
    Tor 10 apr 2014 10:00 #6
    Flaskpostaren skrev 2014-04-10 09:55:34 följande:
    Du ska nog inte föda fler barn. Du var uppenbarligen inte särskilt bra på det.
    Är inte en kvinna 
  • Tor 10 apr 2014 10:10 #9

    Ts det är nog bra att du får prata med någon. du måste släppa detta snart. Gå vidare. Du har en fin frisk son försök att tänka på det istället.

  • Tor 10 apr 2014 10:13 #10

    Till TS... Nej, det "normala" verkar vara att man förtränger allt och sen mår man skit när det är dags för nästa barn. Ditt sätt verkar bättre!

    På dem bara! Jaga dem tills du får dina svar. Och psykolog är säkert också bra!

    Hur gick det med vestibuliten?

  • Anonym (Stört­)
    Visa endast
    Tor 10 apr 2014 10:19 #11

    Flaskpostaren verkar ha en grej för att sparka på de som ligger. Jag har själv råkat ut för personen. Sjukligt beteende att håna just de som råkat ut för hemska saker och som mår dåligt. Usch. Vissa fattar inte att andra på nätet faktiskt också är människor av kött och blod.

  • Tor 10 apr 2014 10:29 #12

    Vestibuliten, den verkar faktiskt vara borta! :) Jo, jag tror faktiskt att jag behöver släppa det med. Men jag tror också att anledningen därför att jag inte kan släppa det är att det inte finns nån anledning att inte ge en sån blockad. Jag pratade med läkare efter och de sa att det medicinskt brukar inte ges så ofta, men att alla barnmorskor kan lägga en sån (behövs alltså ingen narkosläkare) och att det fanns inget som satt i vägen emot det. Han sa själv att så ska det inte vara, man ska få om man ber om det, eller en riktig förklaring till varför inte så att man inte känner sig överkörd. Den kvinnliga läkaren som jag prata med sa båda "USCH! så där ska man inte göra". Men inga åtgärder tas! Inget som jag vet om. Därför ältar jag det, för att de dära barnmorskor får gå runt och göra så här mot nya patienter förevigt för att de är smågudar som ingen kollar upp. Man är liksom fast i sin kropp och det går inte att stoppa förloppet! Därför tänkte jag kejsarsnitt, så att man möter riktigt proffsiga folk som läkare, i en bransch av vården där smärta återigen inte ska upplevas. 

  • Tor 10 apr 2014 10:41 #13

    Och om flaskpostaren, jag är faktiskt lite road! Det är första gången att jag får en hatertroll på en post som jag skriver på nätet. Äntligen kan jag säga saker som  "Haters gonna hate." "Don't feed the troll" etc :D made my day.

    lite katartiskt att höra det man är rädd att höra när man "blottar sina riktiga känslor". Typ att jag är en kass föderska. Det är jag kanske enligt vissa standards, men inte om man kollar det som vården lovar och förespråkar själv. Lite double standards. Å andra sidan verkar jag vara en grym morsa, älskar verkligen min son och vi gör massa roligt tillsammans. Jag tar bara nån paus ibland för att försöka få nåt svar från förlossningsavdelningen om varför vissa grejer gick som de gick. Inget jag behöver göra hos övrig vård, om man säger. Inga upplevda övergrepp där! 

  • Tor 10 apr 2014 10:50 #14
    weirdo skrev 2014-04-10 10:29:58 följande:
    Vestibuliten, den verkar faktiskt vara borta! :) Jo, jag tror faktiskt att jag behöver släppa det med. Men jag tror också att anledningen därför att jag inte kan släppa det är att det inte finns nån anledning att inte ge en sån blockad. Jag pratade med läkare efter och de sa att det medicinskt brukar inte ges så ofta, men att alla barnmorskor kan lägga en sån (behövs alltså ingen narkosläkare) och att det fanns inget som satt i vägen emot det. Han sa själv att så ska det inte vara, man ska få om man ber om det, eller en riktig förklaring till varför inte så att man inte känner sig överkörd. Den kvinnliga läkaren som jag prata med sa båda "USCH! så där ska man inte göra". Men inga åtgärder tas! Inget som jag vet om. Därför ältar jag det, för att de dära barnmorskor får gå runt och göra så här mot nya patienter förevigt för att de är smågudar som ingen kollar upp. Man är liksom fast i sin kropp och det går inte att stoppa förloppet! Därför tänkte jag kejsarsnitt, så att man möter riktigt proffsiga folk som läkare, i en bransch av vården där smärta återigen inte ska upplevas. 


    Fast vilka åtgärder menar du ska tas?
    Att barnmorskorna ska bli avskedade?


    Jag tror nog inte att du kan räkna med någon, för dig synlig, åtgärd. Förhoppningsvis tas kritiken upp internt dock.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll