varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?

och slutligen: anmäl anmäl anmäl när ni mår sådär efteråt. ingen mår sådär efter andra operationer eller kontakt med vården. fast det inte leder nånstans så blir det statistik.

Jag har inte läst hela tråden så kankse upprepar något redan men jag tror såhär. Av egna erfarenheter så släpper inte ilskan förrän du har blivit bekräftad av de som enligt dig gjorde fel. Det låter på deras förklaringar som att de är just bortförklaringar. Jag kan tycka att det är fel att inte säga så som de borde: "Jag/vi är ledsna för att det blev missförstånd, det var inte vår mening att förvärra förlossningsupplevelsen och jag förstår att du är upprörd och ledsen över att du inte fick vad du ville och förväntade dig." 

Dessvärre är det svårt att kräva den typen av "erkännande" om personen i fråga är inställd på att bortförklara sig. Så får du inte den respons du behöver för att komma över detta så finns det inte så mycket mer att göra än att bearbeta händelsen på egen hand. Jag tycker du kan pröva dig vidare för att få den ursäkt du vill ha, men ta det inte för långt så att det riskerar att blåa upp för stort. Bättre då att försöka få ur sig ilskan på annat håll, för det går också. Det tar bara längre tid. Hoppas du hittar lite frid i frågan snart! Lycka till!

Varför detta enorma kontrollbehov över just sin förlossning? Själv är det många år sedan nu som jag fick mina barn, men jag känner inte till någon som hade detta enorma behov av kontroll som verkar gälla för många som föder i dag. Jag har full respekt för att man kan må dåligt efter en hemsk upplevelse i samband mer förlossning och självklart ska man få hjälp med detta.

Och ja, det är kvinnans kropp som hon bestämmer över och bla, bla. Men man är ju faktiskt i händerna på proffs. Är det då upp till mig att diktera villkoren för hur dessa proffs ska arbeta eller ska jag försöka vara lugn och lita på att de sköter sitt jobb. Jag ser ingen skillnad på om t ex en man tas in för operation. Ska också de skriva instruktioner innan för hur sköterskor, läkare mm ska göra i olika situationer, hur de vill behandlas osv.

Jag menar inte att det är svart eller vitt. Det är ju jättebra om man innan kan ha en plan för hur man vill ha sin förlossning, men ofta får jag intrycket att det handlar om att mamman vill detaljstyra.

PS. Jag hade mycket stor hjälp av att gå på mammayoga och öva mycket avslappning innan. Och då är jag en person med i vanliga fall ett mycket stort kontrollbehov. DS

Ts - läste du alls  mitt svar???

Verkar som om ingen notis tagits kring det iaf, dvs högst troligt är att huvudet var så pass långt nere i förlossningskanalen att det helt enkelt tekniskt var omöjligt / svårt / osäkert att sätta denna bedövning. Dock kunde dom ju sagt det isf. En förlossningsplan / brev eller vad ni kallar det är ju dessutom alltid en p l a n - inget vi följer till 100% eftersom man aldrig kan veta vad situationen är o vad som sker, ibland går inte en förlossning efter en plan fast man hur skulle vilja det. Därför är det inte bra att fokusera för mycket på planen för då kan besvikelsen bli så stor om det inte går som man tänkt. Under en förlossning sker situationer snabbt, oförberett och det man tänkt göra en minut omkullkastas nästa minut pga något händelse i något rum. Hälsn en bm

Tid fanns det antagligen ja men fortfarande kanske det tekniskt var omöjligt. Fast livmodermunnen 10cm öppen kan det vara stor skillnad på läget iom huvudets höjd, dvs är det ännu uppe vid spinalplan (+-0) eller nere på +4. Det är DÄR jag menar att det kanske varit så pass lågt nere att det inte lyckas att sätta denna bedövning, det kan endast hon / han som undersökt dig då bedöma, ingen annan läkare eller ombud, tyvärr. Dessa skrivs in ibland (höjden på bjudande fosterdel) i partogrammet ditt under förlossningens gång men inte nära på alltid. Finns där ingen markering om detta kan ingen läkare tyvärr NU bedöma detta. Att det var 10cm öppet säger ingenting om statuset som då kändes för dom som undersökte dig.

Jag förstår dig. Det kanske inte framförallt handlar om smärtan i sig, utan att ha blivit lovad något i förväg och sen, i ett utsatt läge, inte få det man lovats. Att bli lurad, att inte bli respekterad.

Jag var med om en liknande (dock inte lika akut) sak vid min förlossning. Jag hade gått över tiden och skulle bli igångsatt. Vi hade valt SÖS i stockholm. Samtidigt börjar de rapportera om medicinern cytotec i alla medier, som ibland används vid igångsättning (bla på SÖS) men som inte är gjort för det vilket kan leda till faror för moder och barn. Jag ville då absolut inte ha det och funderade på KS istället då de inte använder den metoden. Ringer upp förlossningen på SÖS två dagar innan jag ska komma in för igångsättning och säger att jag inte vill ha cytotec utan den där gelen de har som är gjort och utprovad för igångsättning (men dyrare). De lovar att jag givetvis inte ska behöva ta något jag inte vill. Bra.
Jag åker in till förlossningen två dagar senare, 15 dagar över tiden och verkligen dags att få ut ungen. Då kommer BM och säger att jag ska få cytotec. Jag vägrar och hänvisar till att jag blivit lovad gelen. BM försvinner och kommer tillbaka med en läkare som sitter i över en halvtimme och försöker övertyga mig om att jag visst borde ta cytotec för det är jättebra och allt som står i medierna är falskt. Till sist orkade jag inte mer utan gav upp och tog den där jäkla medicinen. Nu gick ju som tur förlossningen bra men en liten känsla av att inte ha blivit respekterad finns kvar. Hade detta skett under ett akut läge, eller om förlossningen inte gått bra pga detta hade jag givetvis mått sämre nu över detta. Nu är jag mest lite förbannad för att de lurade mig och inte respekterade mitt val