• weirdo

    varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?

    Jag födde mitt barn mer än en månad sen nu. Jag hade alltid velat ha kejsarsnitt men p g a vestibulit valde att köra vaginalt (det tar bort den brukar man tro). Och kanske av ren nyfikenhet. I alla fall, så gick jag på Aurora och träffade läkare och kurator. Hela paketet! Mer än smärta (d finns smärtlindring för det), var jag orolig över att personalen skulle vägra mig smärtlindring eller ta beslut över mitt huvud.  De lovade att personalen var mycket proffsig och att de tog inga beslut över huvudet, och att jag skulle kunna få både tidig epidural och pudendusblockaden för att ta bort udden av båda öppningskedet och utdrivningsskedet. Att det sen fanns även en spruta man brukar ge när man syr, och den kunde man lägga innan för att inte känna den där svinont av när man spricker när huvudet går ur. 

    Väl där, fick jag epidural i normaltid för förstföderska (vid 4-5 cm), och sen när jag var öppen bad jag om pudendusblockad, men de började skjuta upp det mer o mer o sa "vi får se".. tills det var för sent och jag skrek efter det och var rabiat, skrek efter polisen och hjälp och kände mig enormt utsatt och maktlös och kunde inte gå därifrån. Barnet kom o d var bra med han och jag hade en andragradsbristning så inget märkvärdigt. Jag bedövades endast när jag skulle sys för att jag skrek på dem igen annars hade de säkert skitit i det med.

    Nu går jag runt och hyser enorm agg, får intrusiva minnen, kan inte släppa det, har pratat med typ alla läkare, ringer dem konstant ibland gråter jag förtvivlat på dem, ibland får jag träffa läkare men ingen säger varför. Istället fick jag remiss till psykolog för att hantera detta. Ska det vara såhär!?!? 

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-03 14:05
    2014-05-03
    På psykiatriska avdelningen har jag fått en diagnos av PTSD. Denna pärs har såklart röjt upp minnen av gamla övergrepp som jag helst hade sluppit såhär i samband med denna lyckliga stunden.

    Jag mår fortfarande bra det mesta av tiden, tills jag får jättejobbiga momenter när jag slappnar av under dagen. Minnen av hur det vara att ligga där, känna sig maktlös, överkörd, under stor smärta, att önska sig att någon kunde komma o rädda mig men ingen kom... det utlöser jättestarka reaktioner, jag svettas, blir yr, vill gråta alternativt leta upp barnmorskorna och misshandla dem svårt i 12 timmar som de gjorde med mig, sen samlar jag mig och letar efter svar på hur det blev såhär och vad jag kunde gjort för att värja mig alt. få ett annorlunda resultat. Jag går och undrar vad som hänt på avdelningen efter att detta hände.

    Jag hade fått en tid för att höra från den ansvarige läkaren, vad hon ansåg hade hänt och varför. Men när jag kom dit med barn och killen, fick vi höra att hon var sjuk så vi fick åka hem igen o sen skulle VI ringa för att få en ny tid.

    Jag har i skrivaren en anmälan till IVO för felbehandling enl lex maria. Jag har fått diagnostiserade skador för detta, så jag tänker skicka nu. Jag orkar inte längre vänta på att först höra läkarens version, eller höra någon ursäkt från avdelningens ansvarige. Hon sa att "det var tråkigt att jag upplevde det så". Jag funderar på att starta/leta upp nån politiskt demonstration eller initiativ och börja engagera mig.

    TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2014-05-22 10:08
    Äntligen fått träffa läkare och höra vad exakt som hände från henne. Hon fanns med i förlossningsrummet endast i slutet och upplevde att jag verkade känna en stark ångest som var absolut mycket utöver det vanliga eller accepterbara.

    Hon hade pratat i efterhand med BM och gav mig äntligen följande förklaringen:

    1. Jag hade faktiskt gjort allt rätt enligt det de förespråkar själva i termer av att läsa på, kontakta och prata med Aurora, samt bestämma med en läkare hur bäst smärtlindra utifrån det och skriva ett mycket tydlig förlossningsbrev

    2. de upptäckte inte mig som RIKTIGT förlossningsrädd = i behov av extrastöd så att ingen var förberedd

    3. BM hade aldrig lagt en sån blockad för att de numera inte längre tränas att lägga den MEDANS man föder, endast efter.

    4. Aurora och läkaren struntade i att meddela detta, utan sa att alla kan lägga en sån

    5. BM ville inte erkänna detta, utan körde över min vilja och sket i att tillkalla äldre BM som fanns på plats och som hade tränats även för det.

    6. Hon sket även i att informera mig om allt detta, utan valde att säga att "snart" och "vi får se sen" i tron att jag skulle lugna ner mig, vilket läkaren förstod resulterade i att jag upplevde att makt över min kropp hade fråntagits och dessutom lektes med

    Läkaren sa att hon hade snackat ordentligt med BM och att detta hade orsakat att nya tag togs i kommunikation med aurora samt att diskutera hur man hanterar patienter som är förlossningsrädda. Hon sa att om jag kör vaginalt nästa gång, skulle jag få planera allting och ha en BM specifikt tilldelat till mig, eller om jag valde kejsarsnitt såklart vore det det bästa.

    Hon beklagade sig jättemycket över vad som hade hänt, verkade genuint förargad att det kunde bli så, och jag vill tro och hoppas att detta inte händer igen. Jag fortsätter min PTSD behandling, det är jobbigt men jag kanske kan bli en bra glad mamma ändå.

  • Svar på tråden varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?
  • Anonym (Enbarnsmamma)

    Mitt enda klagomål på den i övrigt professionella och jätteduktiga personalen är att de pratade privatliv under arbetet. Som min man förstod det, själv var jag för borta så hade förlossningsläkaren och barnmorskan någon form av relation som de grälade och pikade varandra om, ... mitt under förlossningen :(

    Typ: "Om du hade gett mig hälften av uppmärksamheten du ger till jobbet..." "Om du inte alltid var så jäkla oresonlig"  "Nu fattar du varför jag inte ville" etc etc.

  • Trinity78

    Jag känner så väl igen mig i det du skriver, TS. Min förlossning var lika hemsk som din och det tog nästan ett år innan jag kunde prata om den utan att börja gråta. Jag har fått diagnosen PTSD sen dess.


    Reproductively challenged
  • weirdo

    Hej tack alla för era synpunkter. 

    Just idag hinner jag endast skriva att barnmorskorna kom förbi dagen efter förlossningen för att prata om allt. Jag var skamsen, ilsken, trött som fan. Från 4 cm tog det 12 timmar, och 4 cm var vid kl 0100 på natten vilket betyder att jag vart vaken sen 0800 dagen innan, och var vaken rätt länge alltså. Dagen efter förlossning hade jag inte hunnit repa mig varken mentalt eller fysiskt såklart. 

    Den ena BM blev rätt så irriterad över att jag inte upplevt det positivt, det var hon som sagt "vad trodde du om förlossning? Det gör ju ont att föda" när jag sa att jag hade för ont och ville ha blockaden nu eller mer av vad som helst. Den andra hängde ner huvudet och sa att hon sket i det för att jag såg så lugn ut, så hon trodde inte att det behövdes på riktigt (fast jag precis sa att jag ville ha det). 

    Jag var öppen 10 cm vid 0900. Barnet var ute kl 13. De hade hur många timmar som helst att göra detta. Jag fråga dem direkt om hur vi skulle göra med blockaden vid 0900, när jag visste att jag var öppen 10 cm. Läkaren sa i efterhand att de två visste hur man la en blockad, och att det fanns inga medicinska skäl eller hinder att inte lägga den från det han kan se av hur huvudet låg under de timmarna av utdrivningsskedet. Jag ska gå igenom journalen med avdelningsansvarig en gång till. Men jag har redan pratat med en del läkare sedan dess, och ingen ser nån anledning utan tycker att "det var synd".

    Tack alla för de värmande ord, kommer förbi imn och svarar lite på direkta frågor från folk.  

  • Anonym (Aldrig mer)

    Har varit med om våldtäkter, så jag vet vad jag pratar om. Mina förlossningar har varit vidriga, en av dom på samma nivå som en våldtäkt. Jo så är det. Och efteråt fick jag samma känslor för min kille som om han stått bredvid och låtit någon våldta mig. Jo så var det visst. Barnmorskorna begår övergrepp på utsatta människor. Nio av tio är underbara. Men inte hjälper det mig i min bearbetning av mina trauman. Mest svårt att acceptera är dock den inkompetens som råder om spädbarn. Det dom utsatt mina nyfödda små barn för. Det enda du kan göra är tyvärr att gå i terapi . Dom får såna här fall hela tiden. Dom har ihjäl barn för Guds skull utan att ändra sina rutiner! Du kommer inte uppnå nåt mer,det är en kultur av att hålla varandra om ryggen, inte erkänn fel eller lägga sig på rygg och blotta strupen men i samma mening säga att dom inte har nån aning om HUR det kan få gå till som det gör. Aldrig mer föder jag barn. Fast jag längtar efter fler. Då går det att förstå vidden av traumat. Ett barn har man förhoppningsvis resten av livet. En förlossning är några timmar av ens och barnets liv.

  • mamaleona

    o sen ska vi alltid - ALLTID - komma ihåg i sådana här frågor att alla upplevelser är subjektiva och förklarade ur ena partens synvinkel, här då i fråga föderskans. Inge illa ment med saken (håller med om att du borde hunnit få pudendus enl tiden du beskriver, spinal hade varit ett annat bra alternativ), det var säkert för jä.ligt. Men man ser tydligt hur jag menar då du i din version skriver hur du "i panik skriker på polis" och hur bm gick genom din förlossning och "du såg så lugn ut". Ni förstår vad jag menar...

  • Plopps80

    Du har all rätt att vara arg och besviken. De höll inte vad du blivit lovad. De lyssnade inte på dina önskemål. Du har blivit felbehandlad. Dock kam du inte vara arg för alltid, det är inte bra att hänga upp sig på saker och det förstör för dig i mångt och mycket. Tala med BVC så kan du få prata med en psykolog som kan hjälpa dig komma över detta. En annan sak är också att besöka förlossningen och prata igenom den med de barnmorskor som närvarande. Du kan ställa frågor och få svar på varför de agerade mot dig som de gjorde.

  • DropDeadUgly

    TS, jag lider med dig! Snart 9 år senare och jag har inte glömt de övergrepp jag blev utsatt för. Jag kommer aldrig glömma hur jag blev behandlad av förlossningspersonalen! Det fanns några som var bra och några som var direkt olämpliga att arbeta med det de gör. Även MVC (läs: mödraVANvården) är under all jävla kritik. Spec.MVC (läs också här mödraVANvården) är under all kritik. De enda bra sakerna som hände under mina förlossningar var att 1:a sonen överlevde, trots inkompetent personal! Och att 2:a sonen lade sig i säte så att jag fick snitt med honom också så att han också överlevde. Jag hade grav ångest under 2:a graviditeten. Åt inte, sov inte, hade konstant magvärk. Var lättretligt, irriterad, ledsen, sluten, deprimerad. Ingen hjälpte mig att komma igenom allt som hände under första förlossningen. Ingen tog mig på allvar. Jag blev ringaktad, blev bemött på ett mycket nedlåtande sätt. Ingen tog min oro på allvar... Äldsta sonen hade 0 i APGAR när han kom ut... 0! Med andra sonen tjatade jag om snitt så fort jag kom på inskrivning, men ingen tog mig på allvar. Jag tjatade mig till ett extra ul eftersom jag misstänkte att han låg i säte. Efter mycket tjat sa BM OKEEEEEJ DÅ! Och mycket riktigt, i säte låg han med huvudet fast under mina revben. Vi en vag.förlossning hade han nog dött... 

    Bara att skriva det här gör att jag blir förbannad igen. Snart 9 år senare...

  • Plopps80

    Jag kände mig lite dåligt behandlad under min första förlossning men på BB blev jag riktigt illa bemött. Personalen fick mig att känna mig helt värdelös som mamma. Det resulterade i en förlossningsdepression. Fick gå i kbt för att komma vidare. Andra förlossningen var jag på ett annat sjukhus och både förlossning och BB var som em dröm.

  • Anonym (Therese)
    pappapappa12 skrev 2014-04-10 16:36:17 följande:

    Absolut!

    Min poäng är att TS i viss mån satt sig i den utsatta situationen själv genom att inte (på de 6-7-8-9 månaderna man har på sig) förbereda sig på optimalt sätt. Hon har istället riktat alla sina förberedelser inför förlossningen på att få så mycket smärtlindring som möjligt. När detta sen inte sker så brakar TS värld naturligvis ihop. Det är fullt förståeligt.

    Kan jag få ha den åsikten?

    Och de som inte håller med: Anser ni att det inte på något sätt överhuvudtaget hjälper en att visualisera och förbereda sig mentalt inför en förlossning?
    Smärta är mycket individuellt, det vet jag av egen erfarenhet, då jag jobbar som tandläkare. Att föda barn kommer att göra ont, det vet alla, men det handlar om att göra smärtan hanterbar. När vården ger kvinnor fysiska och psykiska men för livet, då är det banne mig dags att tänka om och göra rätt.

    Jag gick en profylaxkurs för 2900 kr och läste massor av böcker bl a "Föda utan rädsla". I slutet var jag faktiskt helt lugn. Vilket dravel, rent ut sagt! Det bygger på att kvinnor skall tro att deras självkänsla och kvinnlighet bygger på att de vill föda barn som ett sorts "mandomsprov".  Personligen delar jag inte alls den synen. Helt ärligt så har vare sig graviditeten eller förlossningen varit någonting som har betytt någonting alls för mig i föräldraskapet. Jag hade älskat mitt barn lika mycket ändå. Precis som en man kan älska sitt barn utan att vara gravid eller föda det.

    Att föda på sjukhus är inte naturligt. Igångsättning = värkstorm. Värkstimulerande dropp långt över rekommendationerna i FASS =överstimulering, vilket höll på att ta kål på mig och barn.  Yttre press = mycket stor underlivvskada som opererats två gånger så långt.
    Var finns det "naturliga"?

    Att "tänka" bort smärta? Jag blev bl a sydd utan bedövning, dåligt blev det förstås också. Jag är övertygad om att så hemsk som min blir inte de flesta förlossningar, men en del blir det. Dags för förändring.
  • elasa

    Hej! Jag har själv haft /har vestibulit o vet vad det innebär. Min första förlossning var fruktansvärd! Läkaren notera läkaren! Tvingade mig att sy på salen trots att bristningen var på gränsen till för stor. För en normal kvinna utan vestibulit  för att sys på förlossnings salen. Jag skrek av smärta i lustgasmasken o vågade inte släppa den samma .Förr då visste jag att smärta skulle vara ännu värre.  Läkaren säger till min hjälplösa man att det är bara som hon yrar av gasen.

    Efteråt blev min vestibulit  dock något bättre .

    Om det är till någon tröst har jag trots detta fött två barn till den normala vägen. Å för varje barn har vestibuliten blivit bättre

    Blir så arg över vilken brist och okunskap som det finns inom vården ang vestibulit!

Svar på tråden varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?