varför kan man inte släppa ilskan mot förlossningspersonal en månad efter förlossning?

Vill börja med att säga att jag försöker inte förringa det du upplevt, utan jag försöker förklara vad JAG som utomstående utläser av det du berättar.
Nu vet jag inte om det är så att du bara inte beskrivit allt som hände, men du säger gång på gång att du vägrades smärtlindring, men det gjorde du ju inte, du hade fått epidural.
Enligt egen utsaga så skrev du i förlossningsbrevet: "ge mig all smärtlindring som går" samt "ta inga beslut över mitt huvud, utan låt oss jobba som ett team", men vad jag kan utläsa av det du berättar så följdes den till punkt och pricka.
En pudensusblockad vid utdrivningsskedet har jag aldrig hört talas om förut och tror därför att det inte är så vanligt, och då borde du ha skrivit i förlossningsbrevet att du ville ha det. Att jobba som ett team betyder inte att personalen ska följa dina instruktioner oavsett vad du säger och när du säger det, utan just det att ni ska jobba tillsammans för att göra förlossningen så bra som möjligt för dig och barnet. Vad jag kan utläsa av din berättelse är det precis vad de gjorde. De bedömde att det var bättre att inte göra en pudensusblockad och försökte arbeta tillsammans med dig för att undvika den.

Det du borde ha skrivit i förlossningsbrevet är att du behöver veta att de kommer att göra exakt det du säger åt dem när du säger det, ELLER få förklarat exakt varför de inte gör det på en gång.
Det som skedde var ett missförstånd som fick svåra konsekvenser för dig, men jag tror att om du börjar med att acceptera att det var ett missförstånd och inte ett övergrepp, så blir det lättare för dig att få hjälp att hantera alla känslorna av övergrepp och komma vidare.
Det som hände var absolut inte ditt fel, men det var inte heller förlossningspersonalens.
Och detta baserar jag enbart på de "fakta" du lämnat i det här inlägget, så om det saknas något och jag missat något så är jag förmodligen helt ute och cyklar.

Kom inte polisen?

Ge dig inte! Jag önskar jag hade framfört mina klagomål jag hade efter förlossningen. Kan fortfarande känna mig arg 6 år senare när jag tänker på det. När jag först blödde i v 24 och fick molande värk, ringde jag mvc då de ändå hände under deras öppettid, de sa jag skulle åka in akut med ambulans, gjorde då det och efter undersökning så ser man att allt är bra och barnmorskan börjar läxa upp mig för att vi åkte akut med ambulans, och mena att det inte är någon jävla taxi och att vi borde få betala utryckningen. Under själva förlossningen blev jag lovad när jag kom in att de skulle undvika sätta kanyl om det gick, tydligen gick det inte men de vägrade säga varför och sa att allt var bra. De hindrade mig från att äta utan att förklara varför. Trots jag frågade flera gånger om både och, de sa att allt var bra och det var ifall att. Ifall vad? Vägrade säga något. Jag började bli hysterisk för jag visste något var fel, och de vägrade säga något. De ljög och sa att allt var bra. När det var dags att krysta så kände jag på mig att något var fel, även om jag aldrig fött tidigare, blev ännu mer hysterisk för de vägrade berätta något. Jag visste att de ljög, det går bra, du är jätteduktig fick jag höra hela tiden när jag fråga. En av barnmorskorna kläcker också ur sig "så ont gör det faktiskt inte, jag har fött 4 stycken", totalt olämpligt och jag försökte sparka henne men hon var snabb och tryckte upp mitt knä mot hakan. Han var helt blå när han kom ut och när de undersökt honom så fick jag inte ens hålla honom, för barnmorskan var rädd jag skulle kasta han i golvet när hon skulle sy. Så himla arg var jag och inte ens efteråt kunde de berätta något. Jag läste själv i min journal efteråt att han legat fel, han låg med huvudet neråt men hade huvudet på fel håll, eller vad man ska säga. Vet inte om de ligger med näsan upp eller neråt men han hade näsan åt det andra hållet iaf, och resten av kroppen låg alltså också fel så han gled liksom inte ut i den rörelsen de brukar göra när huvudet eller axlarna är igenom. Han fastnade i bäcknet men kom loss ju, men det tog lång tid och de var beredda på kejsarsnitt. Det är det värsta jag vart med om! Andra förlossningen var som en barnlek efter den första.

Så, jag kontaktade IVO. De sa att jag bör först kontakta ansvarig innan, vilket jag gjorde. Jag ska gå igenom journalen en gång till men med ansvariga läkaren som kom förbi i slutet på förlossningen. Den ansvarige för hela avdelningen ber om ursäkt för min upplevelse, men svarar inte när jag frågar hur de går vidare med detta. De är trots allt en statlig myndighet, så de borde kunna ha ett svar. Exempelvis att de kör nån diskussion med personal för att undvika sånt i framtid, en uppläxning, en ursäkt från de som fanns där, vad som helst. Men inget svar.

Jag tar nu detta vidare till patientanmälan, jag har fått tid med psykolog för att detta är ju PTSD är de nästan säkra på. Samtidigt att ha fått prata om det, bemötats seriöst, bekräftat att detta var faktiskt sjukt i många andras ögon, har fått mig att känna återigen lite värdighet. Att gå vidare och klaga över detta och kräva lite förklaring, har skiftat min fokus från att känna mig ett skamsen offer till att kunna prata öppet om det och känna att det inte var i onödan. Man kanske kan fixa någonting , eller åtminstone öka statistiken över missnöje med överkörande BM så att antalet sånna försöker minskas

Som alla som är mycket angelägna att jobba med vården för att undvika just att vissa fobier eller rädslor blir sanna, så har jag en mycket tungt vägande anledning till att ha försökt se till att förlossningen skulle flyta på någorlunda utan mycket rädsla eller känsla av utsatthet. De på aurora och förberedande samtal med läkare, exempelvis förlossningsplan, de kände till detta och gjorde upp en plan som de tyckte skulle funka utmärkt för någon med mina problem. Samtidigt ville jag inte behöva berätta detta för vårdpersonalen på förlossning, eftersom det vi hade planerat var mycket rimligt och enkelt skött och en laglig rättighet. Kom ihåg att varje person slåss i sitt eget personliga slag, utan att ni vet om det, och bara för att de verkar lugna betyder det inte att man kan skita i deras önskemål. Bedövning är en rättighet i Sverige, det hoppas jag att ni vet

Beklagar verkligen Ts. Rekommenderar dig också att kontakta sjukhusets patientombudsman.