Det man inte vet, lider man inte av?

Det är nog lite filosofiskt allt det där..hur man tänker.

Om man trillar i skogen men inget ser det, har det då hänt?

Jag är mest nyfiken på varför vissa människor inte vill veta ?

Om det är för att man inte bryr sig så är det väl en sak , då kan man iof lika gärna ha ett öppet förhållande ?

Men om man nu bryr sig men inte vill veta för att man har svårt att hantera sanningen eller anser att sanningen är alldeles för plågsam att man hellre blundar för det , eller för att man är mer rädd att förlora sin otrogne partner än att få reda på sanningen , mer rädd att bli ensam än att få reda på sanningen så känns det bara otroligt sorgligt och självdestruktivt.

Varför vill man hellre leva i en lögn ?
Varför vill man låta någon annan avgöra vilket slags förhållande man ska leva i , vilken slags partner man ska dela sitt liv med ?
Resonerar man likadant i alla sammahang eller bara förhållanden ? , tex jag viill inte veta om jag har någon sjukdom då lever jag hellre lyckligt ovetandes ?

Den inställningen tycker jag om. 

Har ett sjätte sinne, har alltid känt på mig när något är fel. Så i praktiken skulle jag nog aldrig kunna vara helt ovetande så röstade nej. Men i praktiken är det väl så, det man inte vet något om lider man inte av.

Klart man hellre lever i lögn, om man anser att sanningen kommer skada en. 
Det är faktiskt en självförsvarsmekanism som visar sig i många delar av livet, vi skulle inte klara av att leva utan den. 
Det är samma orsak till varför så många röker, trots att de vet att de riskerar att få lungcancer. "Det händer inte mig". Eller varför många cyklar utan cykelhjälm, trots att de riskerar att bli invalid för resten av livet. "Det händer inte mig".

Om man ständigt skulle tänka på alla risker och faror i livet, skulle man bryta ihop. 

Tror oxå det han med försvarsmekanismer att göra (förnekelse , bortträngning) , men är det verkligen en hälsosam inställning att hellre blunda för , förtränga problem än att ta tag i dem ?

Fast det där tror jag inte på...jo rökningen och cykelhjälmen, men det är självvalt.
Att ens partner är otrogen är något man inte valt eftersom man ingått en relation mellan två. Om den relationen plötsligt blir 2,5 så vill jag veta det. Främst för att kunna avgöra om det är okej, eller inte.

Är det okej att min kille skickar rosor till någon annan tjej även om jag inte får reda på det?
Nej
Varför inte?
För det är inte något jag tycker ingår i en relation mellan två individer, att ödsla sånt på en tredje person

Är det okej att han kommer hem senare om natten än han tänkt även om du sover?
Nej
Varför inte? Du vet ju ändå inte om det?
Det handlar om respekten att man gör det man sagt/lovat/kommit överens om.

Är det lugnt att din partner säger att han Älskar dig för att få dig nöjd även om det inte är sant
Nej
Varför inte, du blir ju nöjd?
Ja för stunden kanske men det visar sig nog ganska snart att det inte var sant. Jag vill bygga på ömesidig kärlek, inte hitte-på-grejor. 

Vill man veta om man är jättesjuk?
Kanske inte om det är kört.
Självklart om det finns medicin.

Ett förhållande är ett aktivt val man gör varje dag, att ingå eller inte. Det finns inga pauser där man kan leka singel en kvart, en dag..inte i sunda förhållanden.

Det är nog en försvarsmekanism om man plötsligt börjar misstänka otrohet men väljer att bortse det pga olika rädslor, en annan sak om man redan från början har inställningen att man hellre inget vet. Märklig inställning helt klart. Men det är väl som med de som säger att de skulle lämna förhållandet ifall partner är otrogen och när det sedan visar sig vara sant så kanske det inte alls är så enkelt som att bara lämna rakt av. (Jag hade den inställningen, nej jag lämnade inte trots allt.)

Naturligtvis är det inte "okej" att vara otrogen eller bedra sin partner, bara för att man låter bli att berätta.

Däremot begår vi alla misstag av olika slag. Ingen kan bli ledsen/sårad för något som han/hon INTE känner till. För mig känns det väldigt onödigt att en händelse på några minuter ska behöva förstöra ett flerårigt lyckligt förhållande.

Det går inte att svara generellt, men anser man att sanningen skadar sin partner, så gör man troligtvis bäst i att låta bli att berätta. Särskilt om det enbart varit en engångshändelse, som man man ångrar.

Nja , jag tror faktiskt de allra flesta faktiskt VILL veta även om det gör ont , varför skulle det då vara bästa att inte berätta ? Och vem är dem man egentligen skyddar , sig själv eller sin partner ? Är det det inte väldigt frestande att tänka så om det bara råkar sammanfalla med att man själv inte gärna vill att ens partner får reda på det ?

Vad menas egentligen med "att sanningen kommer skada sin partner" ?
De flesta blir antagligen inte speciellt glada över att få veta att deras partner varit otrogen , sant , men samtidigt så kanske man anser att det är väldigt bra att man fick veta det , fick chansen att förhålla sig till det och göra sina egna val ÄVEN om det gjorde ont att få reda på det ?

Är det verkligen så snällt att förskona sin partner genom att mörka sanningen , men samtidigt låta personen leva i en lögn ? Vilket av dem är värst ?