Min mamma har hjärntumör och det finns inget mer att göra för att rädda henne, när vet jag att det är dax?

Men usch va hemskt! Lider med dig/er. Ingen här på FL kan ju omöjligt veta..Det är nog väldigt olika från fall till fall. Men förstår att det måste vara fruktansvärt jobbigt att se din mamma lida :( För allas skull får vi hoppas det går fort nu! Styrkekramar

Jag har inget råd att ge men jag skickar en stor kram och en tanke. Det måste vara helt fruktansvärt.

Jag har, precis som de andra, ingen aning. Jag ville mer skicka dig en stor kram. Vilken fruktansvärt svår händelse för er att gå igenom. Jag hoppas att din mamma slipper att lida allt för mycket och det är fint att ni har varandra i familjen. Stor stor kram på dig!

Jag önskar att jag kunde ge dig kraft och styrka. Det måste göra fruktansvärt ont att tvingas se sin mamma i denna situation, en person som man älskar och håller av.

Beklagar er svåra tid. Det är helt omöjligt att säga hur lång tid det kan ta innan hennes kropp ger upp. Kram.

Först av allt beklagar jag det du går igenom och på många sätt och vis förstår jag dig. Min morfar var svårt sjuk och han vårdades av hans barn dygnet runt i ett par månaders tid. Jag minns känslan de sista veckorna när jag bara önskade att han skulle somna in, för ALLAS skull. Han hade inte cancer utan svårt hjärtsvikt. Det var en evig väntan för det som inte gick att göra någonting åt. Det tyckte jag var oerhört jobbigt. Samtidigt var jag tacksam för varje dag som jag fick spendera lite tid med honom och hålla hans hand. En sak som brukar vara ett tecken förutom matintaget är att ansiktsdragen blir spetsigare. Har det börjat på din mamma ännu? 

Min morfar käkade flytande fram till ca en vecka innan hans död. 

Tack för erat fina stöd.

Doktorn var här idag och vi besluta tillsammans i hela familjen att vi skall gå ner på medicineringen och låta henne sova .. annars kommer vi få ge henne mer och mer medicinering men ingenting kommer bli bättre. Bara att hon ibland kan va vaken. För det första vill inte min mamma detta och för de andra vill ingen i familjen det heller .. det är bara ett lidande. Så vi kommer låta henne gå vidare snart .. och det gör så ont. Min lilla mamma .. min älskade fina mamma. Så orättvist. Så fruktansvärt orättvist.. att en sån fin oskyldig människa måste lämna oss .. jävla cancer. Det finns faktiskt folk som förtjänar skiten! Ta dom istället! Alla mördare, pedofiler, våldtäktsmän .. åååh. helvete.

Vi trodde aldrig att detta skulle hända våran familj. Jag kan fortfarande inte förstå det. Min mamma är mitt allt. :(

Shit happens, right? ...

Som ovanstående talare har jag inga råd. Din frustration måste vara enorm. Om att dra ner på medicinering för att låta henne få somna in gör det då om det känns rätt för er. Låt henne inte lida! Jag kan bara säga det. Jag ska tänka på er. Kramar i massor

Beklagar, mitt ena syskon förlorade en av sina närmate vänner i en hjärntumör för ett år sedan, en väninna har förlorat sin man i samma sjukdom.

Hur länge hon är kvar kan ingen sia om, ett starkt hjärta orkar längre. Men läkare brukar kunna se när det är dags.

Finns det musik som ni vet att hon tycker om, en bok som hon gillar, dikter som hon tycker om, en tv-serie hon gillar.
Spela musiken, läs boken högt, läs dikerna. Spela upp ett favoritavsnitt. Så kanske hon får ro och blir lugn.

Kramar

Det är ju omöjligt att säga egentligen, för alla fall är väl olika kan jag tänka mig. Den lilla erfarenhet jag har är från min brors hjärntumör och personer han hade kontakt med som var i samma situation. För samtliga var det så, att när de väl blev sängliggande med kateter och flytande kost, då var det bara veckor kvar. Runt 3 veckor tog det för min bror, och den sista veckan var han knappt kontaktbar förutom en liten stund av klarhet det sista dygnet.

Sköterskorna brukar kunna se när det närmar sig, så de ger säkert en liten förvarning. Beklagar din kommande förlust, TS ...

Lider med dig, vet hur det känns. Min mamma gick bort i cancer i maj och då hade hon varit sjuk i 10år så vi levde med hopp och förtvivlan länge :(

Om du vill prata med nån så får du gärna skriva.

Kram

Beklagar, vet hur det känns. Jag förlorade min pappa i en elakartad hjärntumör när jag var 15 år. Han blev sjuk när jag var 1 år, han blev opererad men de fick inte bort hela tumören. Tumören påverkade hans tal, balans, personlighet och han fick epilepsi till följd av tumören. Hela familjen levde i ovisshet om när han skulle somna in, visste att det fanns inget att göra.

Men när vi märke att han blev sämre och sämre och en morgon var helt okontaktbar och sen hamnade i koma så förstod vi att snart skulle vi förlora honom. Han dog 2 veckor efter det han blivit helt okontaktbar. Men då hade han blivit kopplad till en respirator, kunde inte andas själv så vi tog beslutet att respiratorn skulle stängas av. 

Min pappa hette Karl Gunnar och får jag en son nån gång så blir hans andranamn Karl Gunnar för att hedra min älskade pappa. 

Kram