Vad känner ni för era föräldrar?

Jag är 22 år och har flyttat hemifrån för tre år sedan.. Jag uppskattar mina föräldrar till tusen. Jag älskar dem av hela mitt hjärta och vill inte ens tänka tanken på den dagen då dom inte finns längre. Hälsar på dom gör jag kanske en gång i veckan eller varannan vecka, ibland oftare och ibland mer sällan. Men hur som helst finns dom alltid där. Dom är och kommer för alltid vara mitt livs största trygghet. Det är dom som har gett mig kärlek och uppfostran sedan jag föddes, kommer alltid älska dom av hela mitt hjärta.. Så tyvärr har jag ingen förståelse hur man kan känna som du gör, såvida föräldrarna inte betett sig illa mot en och man haft en jobbig uppväxt.

Det är störiga och korkade ibland, men bra att ha

Älskar dem och det är dem jag vill prata med när jag har allvarliga funderingar i livet, inte mår bra eller funderar över jobb och annat, trassel med barnen eller så. När det gäller arbetslivet är de två förebilder. Firar gärna alla högtider med dem också. Jag vill gärna träffa dem en gång i veckan i alla fall. Behöver dock lite utrymme också och blir galen om jag måste spendera mer än en vecka dygnet runt med dem

Älskar dom hur mycket som helst! Men tyvärr ses vi bara typ två gånger per år. Dom bor 65 mil härifrån och det går inga flyg dit så det tar en hel dags resande enkel väg. Synd! Jag skulle önska att dom bodde lite närmare, allra helst hade jag velat ha dom i samma stad

Jag älskar dem otroligt mycket, båda två lika mycket men på lite olika sätt. Vill inte ens tänka tanken på att inte ha dem i mitt liv. Vi bor rätt nära varandra och träffas i snitt två gånger i veckan. De är varma, roliga och ärliga. Utan dem hade jag aldrig blivit den jag är idag. Jag är glad att min dotter har sådana närvarande och kärleksfulla morföräldrar!

Känner precis exakt lika

Dom har varit snälla mot mig under min uppväxt, så faktiskt inget där. Däremot har jag absolut ingenting gemensamt med mina föräldrar och tycker att dom är tråkiga, korkade och jobbiga och jag har nog alltid tyckt det. 

Jag har inga föräldrar......

Älskar de över allt annat. Vi pratas vid i telefon varje dag, ibland flera ggr på en dag och vi träffas flera ggr i veckan. Vi gillar att umgås. Även min man tycker de är toppen.

Jag känner också lite så. De är tråkiga liksom. Vi har inget gemensamt. Jag har alltid levt ett separat liv utan mina föräldrar. De vet liksom ingenting om mig egentligen, eller det känns så. Jag träffar de väldigt sällan, typ när jag "måste". Jag hälsar nästan aldrig på trots att vi bor 10 minuter ifrån och min mamma och jag jobbar inom samma enhet. Har lite skuldkänslor för det..