Vi finns, vi som ångrar barn

Kanske en ihållande depression efter förlossningen? Sådant är också vanligt.
Kärleken växer med tiden.
Hoppas bara TS att ditt barn får aldrig veta att denne är ovälkommen.

Jag förstår människor som inte vill ha barn. Självklart måste inte alla ha barn. Men att sedan säga att man ångrar sig tycker jag är fel. Beslut fattades och att skylla på grupptryck är inte okej heller.

Adoptera barnet till någon som verkligen vill ha barn.

Jag ville inte riktigt heller, det är mycket jobbigt stundvis men jag älskar mitt barn. Jag ser honom som en del av mig och undrar ibland vad jag gjorde utan honom. Fler vill jag inte ha men honom ångrar jag aldrig någonsin. Han är glädjen i våra liv, en som får en att må bra när andra vänder ryggen. Han behöver mig och jag honom. Han är mitt ansvar och min kärlek.

Håller med. Känner flera som har gjort karriär senare i livet, då barnen har blivit tonåringar.

Jag förstår inte riktigt. Hur kan man ångra att man skaffade det? Känns mera som att man skaffar en sak, köper något och sedan ångrar.
Hur kan man ångra någon som kramar, pussar, skrattar och man ser sig själv i barnet? Känns som att man ångrar sig själv.
Visst kan man tycka att man kanske borde inte ha blivit mamma/pappa men ordet "ångra" är för stort tycker jag.

Min mor fick mig som 17 åring. Vi har haft det riktigt tufft. Jag tycker att hon kanske borde ha väntat några år till. Men hon har aldrig någonsin ångrat sig. Hon har visat hela livet, från hjärtat att jag är den viktigaste och mest värdefullaste hon har. Självklart vet hon att vissa val borde hon ha gjort annorlunda men aldrig ångrat mig.

Då pratar vi om situationer. Ser inte ett barn som en situation. Ett barn är något värdefullare.

Att önska sig ett annat liv, är inte fel men är säker på att den önskan fanns redan där innan man skaffade barn. Många tror att barn förändrar direkt livet till WOW, att man får ett nytt liv men saken är att livet förblir det samma eftersom huvudpersonerna är det samma utom att ett liv tillkommer.
Jag tycker att personer som känner så, borde försöka hitta en tid hos en psykolog och gå till grunden med dessa känslor.

Visst jag drömmer ofta om att leva i en Teen Wolf värd och vara en varulv (utan familj) men det gör aldrig att jag ångrar min son. Att drömma och att ha fantasi är bra.
Nu gäller det för TS att uppfostra ungen och sedan leva sin fantasi, möjligen 20 år försenat. Vad spelar tiden för roll?

Visst går det att tänka så också. Tycker att sista stycket är speciellt bra. Förstår nu lite bättre dina åsikter. Ja, livet är inte bara svart och vit. Självklart borde dessa människor uppskattas för det. Tänkte inte så innan jag skrev, men tack för andra tankar .