Vi finns, vi som ångrar barn

Jag har sen jag träffade min man varit ganska säker på att jag vill ha barn. Men frågan är om det är en press från samhället och min omgivning som gjort att det blivit så. Vi har varit ihop i över 7 år och nu är jag alltså gravid. Vi har medvetet väntat på att vi ska bli redo.
Och det trodde jag att jag var. Men nu är jag inte så säker.
Det finns olika anledningar till att jag är osäker och det beror mesta dels på andras förväntningar och andra småbarnsföräldrars beteende. Klart att jag är glad över att vara gravid och jag har en jävligt bra man som jag älskar. Men jag är inte över förtjust i barn på samma sätt som många andra kvinnor.
1. Jag tycker inte små barn är söta. Vissa, som inte ser helt tilltryckta ut i huvudet kan vara små söta, men jag vill inte se bilder på vänner och bekantas barn. Tråkigt och ger mig absolut ingenting.
2. Jag stör mig på barns skrik. Inte bara stör mig, så som alla andra. Jag fullkomligt ryser och får smått panik när jag hör en unge skrika. Om jag ska käka på¨ett köpcentra så sitter jag så lååångt ifrån små barn som jag bara kan komma.
3. Jag får inge tårar eller varma känslor när jag kollar på barn tillbehör, små strumpor eller liknande. Jag väntar på att det ska komma, men det händer ingenting.
4. Jag orkar inte med andra gravida kvinnor eller småbarnsföräldrar, för jag vill INTE prata om barn, blöjor, illamående, förväntningar, napp eller inte napp, osv. Jag bryr mig helt enkelt inte. Och nu helt plötsligt så är mitt privatliv inte så privat längre.
Bekanta som säger precis vad de tycker att man ska göra eller inte göra när barnet väl kommer. Uppfostran, amning, inredning, kläder.
Och sen så ska vi inte snacka om alla som har koll på vad jag äter och vad jag gör! Herregud. Helt plötsligt vet alla vad som är bäst för en.
Jag varken röker, snusar, dricker eller gör något annat onyttigt. Jag äter knappt godis eller snacks. Och jag äter nästan mindre än vanligt (orkar helt enkelt inte) och alla säger till en: "tänk på att äta ordentligt nu när du är gravid, du ska äta för två."  Börjar redan bli trött på folks snack och deras goda råd och jag är bara i mån 4.
5. Ja jag är gravid, men jag är inte handikappad!! Folk behandlar en som att man vore skör, ömtålig och sjuk.  Kan jag själv få bestämma när jag inte orkar något?
Så nej. Att vara gravid upplever inte jag riktigt som alla andra.
Eller så målar folk upp det precis som sina liv på facebook, det är så det förväntas att det ska vara, så nu visar vi upp den sidan. Alla är lyckliga och svävar på rosa moln.

Tänk om det vore ok att inte vara överlycklig och bara känna kärlek direkt? Jag kallar mitt foster i magen för monster. För jag tänker bara på scenerna från filmen Alien, när det hoppar ut från magen. =D
Måste man känna "oändlig kärlek" och "bästa som har hänt mig"? Varför kan man inte bara få vara glad och få ha det privat mellan mig och min man?

Haha. Är så skönt att läsa att det finns fler som känner samma sak.
Min halvsyster börja gråta när hon fick reda på att jag var gravid och jag önska att jag faktisk kunde känna en sån glädje som hon, men det gör jag inte. Inte för att jag inte är glad, men jag gör inte en så stor sak av det hela. =)
Känner mig lite lugnare när du säger som det är och inte målar upp det hela som "en enda stor dröm".
Tur det finns vettiga människor också som inte bara försvinner i barn världen så fort dem blir gravida och skaffar barn. =)

Varför det? För att det finns personer som inte blir helt besatta av sitt barn och hela deras värld kretsar kring detta liv?

Jag tycker det verkar vettigt. Och du föreställer dig säkert att detta barn är oälskat bara för det? Stackars dig, så trång liten värld du lever i, med trångt synsätt.

Du tänker så smalt när du tänker på att någon ångrar sitt barn.
Det handlar inte om att man inte älskar sitt barn eller är en dålig förälder pga det.
Idag är det så pressat från samhället att man SKA skaffa barn annars så är man inte normal och man hamnar i ett slags vakum där folk inte vet hur de ska förhålla sig till en. Och den pressen gör att vissa skaffar barn trotts att de egentligen inte är ämnade att vara förälder.
Det kan handla om att till framtids planer, intressen och umgänge som blir så pass förändrat att man inte förväntade sig det. Och man ångrar den förändringen i livet. Inte kanske barnet i sig, men det är situationen som man ångrar.
Men du verkar ha inriktat dig på att personer som ångrar sina barn är kärlekslösa, mentalt instabila och inte kan ge sina barn en bra uppväxt. Som sagt, sluta tänk så smalt. Bara för att ditt hela liv kretsar kring dina? barn så innebär inte det att alla andra måste känna så.

Jo så kan det absolut bli. Det finns så många olika varianter av varför och hur man ångrar att man skaffade barn.

Men jag känner även folk som inte var några bra småbarns föräldrar, men som blivit mycket bättre när barnen blev äldre just för att de har haft lättare att prata och interagera med en "vuxen" istället för ett barn.

Och som haft en väldigt bra vuxen relation till varandra.