Vi finns, vi som ångrar barn

Ja men du är verkligen den första jag stött på som snyftar över att du måste dra ner på restaurangbesök och missar en vinresa bara för att du är med barn, samt även målar upp en katastrofbild för att du förstått att du är tvungen att lära dig hur köket hemma fungerar. Vet ju inte hur långt gången du är men de flesta brukar ju acceptera en oväntad graviditet efter ett tag och sluta gråta över småsaker. 
Och vad gäller din karriär så kanske du får nöja dig med ett välbetalt jobb utan möjligheter till vidare avancemang  under en period av ditt liv. Vem vet du kanske får en möjlighet att inse att även tid har ett värde.

Skulle verkligen vilja höra dina fördomar om mig. Gissar att de är mer fördomar än vad mina är för till skillnad från dig så har jag varit en hel del i stan medans du förmodligen knappt satt din fot utanför tullarna.

Måste säga att jag tycker att den här tråden är superintressant, har själv funderat mycket på vad folk egentligen tycker om att ha barn. Och själva frågan är jättekomplex, även om vissa försöker få den till en debatt om man ångrar och inte älskar sina barn mot att man tycker det är det bästa som finns. Tror de flesta befinner sig i en zon däremellan.

Jag var osäker på om jag ville ha barn, men min man ställde ultimatum, med honom och barn eller utan honom. Jag var väl egentligen kanske 60-40 för redan innan, men ville inte göra det "bara för att" utan att det skulle vara genomtänkt. Mina första månader som mamma var det bästa jag upplevt (bortsett från de tre första veckorna då det gjorde ont överallt). Jag tyckte det var FANTASTISKT! Jag älskar mitt barn, ångrar henne inte, men önskar ibland att jag kunde leva som förr. Ibland vill jag bara äga min egen tid, kunna göra nåt på egen hand, hinna med Har tyvärr inga naturliga barnvakter i närheten. Om jag bara fick något litet avbrott ibland skulle allt vara perfekt..

Ibland tänker jag på mitt liv jag hade, som jag älskade. Jag och mannen hade massa gemensamma intressen och aktiviteter för oss, som vi inte längre kan utöva. Vi levde ett underbart liv. Samtidigt vet jag att det inte längre skulle vara som förr, man tröttnar och vill gå vidare. De flesta vännerna har barn och kan inte heller umgås som förr. Det var dags att gå vidare. Precis som jag lämnade ungdomen bakom mig, och kan tänka tillbaka på den som ett rosa skimmer så lämnade jag parlivet i city när jag fick barn. Övergångar är svåra. Och småbarnsåren är tuffa.

Enligt undersökningar så sänks livskvaliteten under småbarnsåren jämfört med de som är (frivilligt) barnfria, men ökar succesivt för att när barnen flyttat ut överstiga de barnfrias. Så det är inte konstigt att man under småbarnsårens tuffa tid frågar sig själv: vad fan tänkte jag?

Jag väntade så länge jag vågade med tanke på den biologiska klockan, och är jätteglad att jag inte skaffade barn innan. Jag ångrar inte att jag gjorde det. Jag tror jag hade blivit olycklig utan pga att jag känt att jag missat något. Bara om jag vetat det jag vet nu hade jag kunnat leva ett bra liv som barnlös och vara nöjd med det.

Jag tror inte folk menar att de ångrar sitt barn, utan sitt föräldraskap, att de blev föräldrar. De önskar inte att deras barn försvann, för de skulle sakna det, men önskar kanske att de aldrig fått någon att sakna, att de fattat ett annat beslut. Det är två olika saker. De skulle hellre leva ett annat liv, men det betyder inte för den skull att de inte älskar och bryr sig om sitt barn när det väl finns, eller är en bra förälder för det. Jag tycker lika gärna att vissa som älskar sitt barn på ett sätt som gör att de kväver det, ska vara med det och lägga sig i allt jämt kan klassas som dåliga föräldrar. Att leva genom sina barn kan vara minst lika jobbigt för barnen som föräldrar som försöker ha ett liv utan dem.

Ja men du är verkligen den första jag stött på som snyftar över att du måste dra ner på restaurangbesök och missar en vinresa bara för att du är med barn, samt även målar upp en katastrofbild för att du förstått att du är tvungen att lära dig hur köket hemma fungerar. Vet ju inte hur långt gången du är men de flesta brukar ju acceptera en oväntad graviditet efter ett tag och sluta gråta över småsaker. 
Och vad gäller din karriär så kanske du får nöja dig med ett välbetalt jobb utan möjligheter till vidare avancemang  under en period av ditt liv. Vem vet du kanske får en möjlighet att inse att även tid har ett värde.

Skulle verkligen vilja höra dina fördomar om mig. Gissar att de är mer fördomar än vad mina är för till skillnad från dig så har jag varit en hel del i stan medans du förmodligen knappt satt din fot utanför tullarna.

Enligt undersökningar så sänks livskvaliteten under småbarnsåren jämfört med de som är (frivilligt) barnfria, men ökar succesivt för att när barnen flyttat ut överstiga de barnfrias.

Har du nån källa på det? Läst lite olika saker, så vore intressant att veta mer.

Ok, relativt enkelt att doktorera jämfört med att skaffa sig en fast position, en grupp och hyfsade anslag. Om man ser på antalet doktorander (som är många), sen antalet post-docs (färre, men ff många), sen de som verkligen får en tjänst och en grupp (ganska få), så inser man att konkurrensen är stenhård och många faller ifrån. Hela havet stormar mellan karriärstegen, där stolarna plötsligt blir färre än 20% i vissa steg.

Som pepp till dig kan jag säga att mannen önskat att vi skaffat barn under hans doktorandtid (såhär i efterhand). Exakt hur lång tid det tar från man antas till man disputerar är egentligen inte superviktigt, däremot är åren efter disputationen väldigt viktiga. För att söka vissa anslag ska man t.ex. vara ung forskare (disputerat inom de senaste 7 åren) och den tiden vill man inte förlora. Klockan startas när man disputerar. Och så räknar de helår, så disputera i början av året, inte i slutet så tjänar du ett år.

Lycka till!

Har du nån källa på det? Läst lite olika saker, så vore intressant att veta mer.

Minns tyvärr inte var jag läste det men det stod även att glädjen ett barn ger är som störst när det väntas (graviditeten), och näst störst när det flyttar hemifrån. De jobbigaste perioderna var småbarnsåren och tonåren då föräldrarnas livskvalitet sjönk mest. Ska försöka googla och se om jag hittar nåt.

Jag har läst samma sak i Lyubomirskys bok "Lyckans verktyg" FÖRUTOM det sista om att lyckan i slutändan skulle överstiga de barnfrias. Det stämmer inte enligt min källa utan lyckan stiger till "normalnivå" igen eftersom tiden går efter småbarnsåren.