Varg77 skrev 2014-06-14 23:12:47 följande:
Har läst hela tråden men fattar ändå inte...
Mitt barn är en del av mig, en bättre version, den enda som jag känt såna känslor för som jag gör just nu.
Jag kan inte ens föreställa mig att vara utan honom, känns som jag går sönder av bara tanken.
Går inte att förklara, nåt i hjärtat som på automatik bara finns där för honom. Lite läskigt är det, att älska någon på detta sätt. Och det är väl då det negativa, att en annan person kan betyda så mycket att man knappt kan andas.
Tråden är dock bra på det sättet att ofta pressas folk här på Familjeliv att behålla barnet av pushande mammor, när de egentligen bara skulle göra abort. Kanske är det dem oönskade barnen vi läser om här nu.. Kom ihåg det nästa gång när ni håller på och hetsar..
Visst kan man älska sitt barn så mycket, men ändå ibland önska att man inte hade barn. Inte att barnet man har försvann, utan att det aldrig funnits. Innan du fick din son sörjde du ju inte honom.
Jag tror jag skulle kunna levt ett bra barnfritt liv om jag vetat hur livet skulle förändras av barn, och på samma gång skulle jag offra mitt liv för mitt barn, och känna total meningslöshet med tillvaron om hon gick bort. Man kan liksom inte gå tillbaka, men tänk om man aldrig öppnat dörren? Hur hade livet varit då?