• Anonym (TS ångrar)

    Vi finns, vi som ångrar barn

    Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.
    Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder. 

    Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria Hjärta . Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner. 
  • Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn
  • Anonym (sorgligt 2)

    Varför skaffade du ett till barn efter ditt första barn om du ångrade redan det första?

  • Anonym (Aldrig nöjd)
    fluu skrev 2014-06-14 21:02:27 följande:
    Och hur vet du det om jag får fråga? Jag känner flera gamlingar som medvetet valt bort barn och är supernöjda. Barn är inte meningen med allas liv.
    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

    Eftersom ts ändå valde att skaffa barn, därför hade det grämt henne ifall hon inte hade gjort det, det hade kommit senare i livet!
  • Varg77

    Har läst hela tråden men fattar ändå inte...

    Mitt barn är en del av mig, en bättre version, den enda som jag känt såna känslor för som jag gör just nu.

    Jag kan inte ens föreställa mig att vara utan honom, känns som jag går sönder av bara tanken.
    Går inte att förklara, nåt i hjärtat som på automatik bara finns där för honom. Lite läskigt är det, att älska någon på detta sätt. Och det är väl då det negativa, att en annan person kan betyda så mycket att man knappt kan andas.

    Tråden är dock bra på det sättet att ofta pressas folk här på Familjeliv att behålla barnet av pushande mammor, när de egentligen bara skulle göra abort. Kanske är det dem oönskade barnen vi läser om här nu.. Kom ihåg det nästa gång när ni håller på och hetsar..

  • Anonym (maria78)
    Anonym (K) skrev 2014-06-14 20:48:34 följande:

    Jag gick i psykoterapi privat. Psykiatrin ville helst att jag skulle medicinera, men jag vägrade. Dessutom har tiden gått, barnen är större och det blir lite lättare. Jag hade svårt för bebistiden, så hade jag två bebisar och en till liten samtidigt. Jag blev översvämmad av allt och höll på att tappa fotfästet ordentligt! Men inte så många runtom märkte, jag var väldigt kompetent utåt men hade kaos inombords. Jag och min man har och har haft det tufft, det sliter. Svårt att älska på samma sätt som förut, jag har nog förlorat mycket ork att ha en bra relation med honom.
    Det är ju det som är fasan, hur påverkas förhållandet? Många går ju isär under småbarnsåren.... blev det mycket tyngre med tre än två...?
  • Anonym (komplext)
    Varg77 skrev 2014-06-14 23:12:47 följande:
    Har läst hela tråden men fattar ändå inte...

    Mitt barn är en del av mig, en bättre version, den enda som jag känt såna känslor för som jag gör just nu.

    Jag kan inte ens föreställa mig att vara utan honom, känns som jag går sönder av bara tanken.
    Går inte att förklara, nåt i hjärtat som på automatik bara finns där för honom. Lite läskigt är det, att älska någon på detta sätt. Och det är väl då det negativa, att en annan person kan betyda så mycket att man knappt kan andas.

    Tråden är dock bra på det sättet att ofta pressas folk här på Familjeliv att behålla barnet av pushande mammor, när de egentligen bara skulle göra abort. Kanske är det dem oönskade barnen vi läser om här nu.. Kom ihåg det nästa gång när ni håller på och hetsar..
    Visst kan man älska sitt barn så mycket, men ändå ibland önska att man inte hade barn. Inte att barnet man har försvann, utan att det aldrig funnits. Innan du fick din son sörjde du ju inte honom.

    Jag tror jag skulle kunna levt ett bra barnfritt liv om jag vetat hur livet skulle förändras av barn, och på samma gång skulle jag offra mitt liv för mitt barn, och känna total meningslöshet med tillvaron om hon gick bort. Man kan liksom inte gå tillbaka, men tänk om man aldrig öppnat dörren? Hur hade livet varit då?
  • Anonym (duärinteensam!)
    Anonym (stackars) skrev 2014-06-14 22:28:08 följande:
    stackars barn! Så omoget, oansvarigt och själviskt beslut att skaffa barn om man inte innerst inne vill, "för samhällets grupptryck"? Snälla, jag har många vänner som vägrar barn, släktingar som vänner och det är fullt accepterat, både kvinnor och män. Min morbror är snart 50 och inga barn än, inte heller har han ångrat sig, han vill inte ha barn. Tycker synd om era barn, barn vet mer än va man tror så de känner på sig om de inte är älskade.. :( 
    Sedan kan det ju faktiskt också vara så att man ville ha barn från början....
  • fluu
    Anonym (Aldrig nöjd) skrev 2014-06-14 22:58:55 följande:

    Eftersom ts ändå valde att skaffa barn, därför hade det grämt henne ifall hon inte hade gjort det, det hade kommit senare i livet!
    Det vet du inte. Hon kanske hade varit jättenöjd och undrat hur hon tänkte när hon ens funderade på barn.
    Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!
  • Anonym (Lina)

    Jag har, sedan jag själv var barn, vetat att jag inte vill ha barn. Mitt enda råd till er där ute är att lyssna till er inre röst. Låt er inte påverkas av omgivning utan lita på att ni själva vet bäst hur ert liv skall levas. Stor kram till TS {#emotions_dlg.flower}

  • Anonym (lev o låt leva)

    Själv tycker jag att det är löjligt att folk jämnt ska diskutera vad andra bör och inte bör känna. Vem är du som ska bestämma vad en annan ska känna? Alla har rätt till sina känslor. Om du inte ångrar ditt barn Good for you om någon annan ångrar sitt varför ska du då säga att personens känslor är fel?!

    Folk ångrar en del i sina liv, några att de skaffade fel utbildning och andra att de valde fel partner. Det är mänskligt. Ångest är en del av att vara människa, en av de många känslor vi kan känna. Därför är det normalt att ångra sitt val att skaffa barn. Man kanske inte ångrar just själva barnet utan valet att skaffa barn. Varför ska just det valet då vara "omänskligt" och "fel" att ångra ?

    Att veta att man inte är en "barnvänlig" människa är inte en självklarhet för alla. Vissa är säkra på att de inte vill ha några redan från början medan andra måste få ett barn för att få klart för sig om var de står i frågan.

Svar på tråden Vi finns, vi som ångrar barn