Anonym (TS ångrar)

Äldre 14 Jun 10:41

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

Fanny b

Äldre 14 Jun 23:49

#271

Anonym (lev o låt leva) skrev 2014-06-14 23:47:04 följande:

Själv tycker jag att det är löjligt att folk jämnt ska diskutera vad andra bör och inte bör känna. Vem är du som ska bestämma vad en annan ska känna? Alla har rätt till sina känslor. Om du inte ångrar ditt barn Good for you om någon annan ångrar sitt varför ska du då säga att personens känslor är fel?!

Folk ångrar en del i sina liv, några att de skaffade fel utbildning och andra att de valde fel partner. Det är mänskligt. Ångest är en del av att vara människa, en av de många känslor vi kan känna. Därför är det normalt att ångra sitt val att skaffa barn. Man kanske inte ångrar just själva barnet utan valet att skaffa barn. Varför ska just det valet då vara "omänskligt" och "fel" att ångra ?

Att veta att man inte är en "barnvänlig" människa är inte en självklarhet för alla. Vissa är säkra på att de inte vill ha några redan från början medan andra måste få ett barn för att få klart för sig om var de står i frågan.

Varg77

Äldre 14 Jun 23:51

#272

Anonym (komplext) skrev 2014-06-14 23:18:15 följande:

Visst kan man älska sitt barn så mycket, men ändå ibland önska att man inte hade barn. Inte att barnet man har försvann, utan att det aldrig funnits. Innan du fick din son sörjde du ju inte honom.

Jag tror jag skulle kunna levt ett bra barnfritt liv om jag vetat hur livet skulle förändras av barn, och på samma gång skulle jag offra mitt liv för mitt barn, och känna total meningslöshet med tillvaron om hon gick bort. Man kan liksom inte gå tillbaka, men tänk om man aldrig öppnat dörren? Hur hade livet varit då?

Ja samma här, hade lätt offrat mitt liv och säkert samtidigt inte heller sörjt om jag inte vetat..

Kom att tänka på alla trådar här om folk som påstår sig älska sin partner och ändå lurar dem, t.ex. är notoriskt otrogna utan att känna någon som helst skam.. En del saknar faktiskt helt genuina kärlekskänslor till sina närstående, kan det vara något sådant? Jag har träffat sådana människor, som bara har varit kapabla till att älska sig själv. Och då är det klart man ser ett barn som en förstörare..

Jag har för sjutton haft denna lilla människas kropp inuti mig, det är fan någon slags biologisk kärlek som bara finns där, som typ luften jag andas. Givetvis finns det traumatiska händelser som kan påverka detta, men annars, om allt är fina fisken, hur är det möjligt att ångra sitt barn..

I969

Äldre 15 Jun 00:04

#273

För er som varit inne och nosat på detta om lyckoforskning och barn, lyssna på Filosofiska rummet i P1: sverigesradio.se/sida/artikel.aspx&artikel=1366827 Från ca 18-19 minuter in i programmet så kommer man så smått in på ämnet. Som det visat sig så uppger föräldrar ofta att det som gör dem mest lyckliga är barnen. När man sedan bedriver forskning där folk kontaktas vid slumpvisa tillfällen under dagen och får frågan hur dem känner sig, ja då visar det sig att det är rätt jobbigt just i umgänget med barnen... Men som Torbjörn Tännsjö säger så har det med att göra att lycka är starkt knutet till känsla av meningsfullhet! Vi känner mening i livet när vi har nära relationer, och även om det kan vara krävande i stunden så ger det oss - mening - lycka.

Anonym (komplext)

Äldre 15 Jun 00:19

#274

Varg77 skrev 2014-06-14 23:51:31 följande:

Ja samma här, hade lätt offrat mitt liv och säkert samtidigt inte heller sörjt om jag inte vetat..

Kom att tänka på alla trådar här om folk som påstår sig älska sin partner och ändå lurar dem, t.ex. är notoriskt otrogna utan att känna någon som helst skam.. En del saknar faktiskt helt genuina kärlekskänslor till sina närstående, kan det vara något sådant? Jag har träffat sådana människor, som bara har varit kapabla till att älska sig själv. Och då är det klart man ser ett barn som en förstörare..

Jag har för sjutton haft denna lilla människas kropp inuti mig, det är fan någon slags biologisk kärlek som bara finns där, som typ luften jag andas. Givetvis finns det traumatiska händelser som kan påverka detta, men annars, om allt är fina fisken, hur är det möjligt att ångra sitt barn..

Exakt, mitt barn är rent instinktivt så viktigt för mig att jag offrar allt för henne, jag skulle sälja min egen kropp för att ge henne mat om det behövdes. Det finns inga smärtor eller umbäranden jag inte skulle bära för att skydda henne. Men det är just det som är så läskigt. Jag är inte längre nr 1 i mitt liv, jag kan inte längre vara nr 1 i mitt liv, och då menar jag inte pga yttre omständigheter utan pga inre. Jag är så känslomässigt bunden att jag inte har något val, inte vill välja annorlunda. Och det är skrämmande.
Om jag aldrig fått barn hade jag levt lyckligt ovetandes om denna känsla, som är så stark att den är både underbar och förgörande. Man kan aldrig gå tillbaka, men man skulle ha kunnat gå en annan väg och haft ett alternativt liv, som kanske varit lättare och bättre på vissa sätt.
Om jag däremot skulle förlora mitt barn nu skulle det vara det värsta som kunde hända, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det livet jag levde innan. Det är förbannelsen, som även är en välsignelse.
Som sagt, väldigt komplext och långt från svart eller vitt.

Varg77

Äldre 15 Jun 00:38

#275

Anonym (komplext) skrev 2014-06-15 00:19:35 följande:

Exakt, mitt barn är rent instinktivt så viktigt för mig att jag offrar allt för henne, jag skulle sälja min egen kropp för att ge henne mat om det behövdes. Det finns inga smärtor eller umbäranden jag inte skulle bära för att skydda henne. Men det är just det som är så läskigt. Jag är inte längre nr 1 i mitt liv, jag kan inte längre vara nr 1 i mitt liv, och då menar jag inte pga yttre omständigheter utan pga inre. Jag är så känslomässigt bunden att jag inte har något val, inte vill välja annorlunda. Och det är skrämmande.
Om jag aldrig fått barn hade jag levt lyckligt ovetandes om denna känsla, som är så stark att den är både underbar och förgörande. Man kan aldrig gå tillbaka, men man skulle ha kunnat gå en annan väg och haft ett alternativt liv, som kanske varit lättare och bättre på vissa sätt.
Om jag däremot skulle förlora mitt barn nu skulle det vara det värsta som kunde hända, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det livet jag levde innan. Det är förbannelsen, som även är en välsignelse.
Som sagt, väldigt komplext och långt från svart eller vitt.

Precis så känner jag med :)

Indianica

Äldre 15 Jun 00:41

#276

Anonym (komplext) skrev 2014-06-15 00:19:35 följande:

Exakt, mitt barn är rent instinktivt så viktigt för mig att jag offrar allt för henne, jag skulle sälja min egen kropp för att ge henne mat om det behövdes. Det finns inga smärtor eller umbäranden jag inte skulle bära för att skydda henne. Men det är just det som är så läskigt. Jag är inte längre nr 1 i mitt liv, jag kan inte längre vara nr 1 i mitt liv, och då menar jag inte pga yttre omständigheter utan pga inre. Jag är så känslomässigt bunden att jag inte har något val, inte vill välja annorlunda. Och det är skrämmande.
Om jag aldrig fått barn hade jag levt lyckligt ovetandes om denna känsla, som är så stark att den är både underbar och förgörande. Man kan aldrig gå tillbaka, men man skulle ha kunnat gå en annan väg och haft ett alternativt liv, som kanske varit lättare och bättre på vissa sätt.
Om jag däremot skulle förlora mitt barn nu skulle det vara det värsta som kunde hända, och jag skulle aldrig kunna gå tillbaka till det livet jag levde innan. Det är förbannelsen, som även är en välsignelse.
Som sagt, väldigt komplext och långt från svart eller vitt.

Som sagt, det hade varit ett lättare liv, men är ett lättare liv per automatik ett bättre liv...det är svårt att svara på. Jag själv är en ganska hönsig mamma och många gånger har jag lidit och oroat halvt ihjäl mig över barnen och det är plågsamt och svårt, men den lycka jag sedan känt när barnen klarat av saker, när de vuxit och klarat sig helskinnade ur saker, är ju obeskrivlig. Att vara otroligt nära någon och närmast kommer man nog alltid sina barn, det innebär alltid ett högt pris i form av att vi lider med de vi älskar och att vi gör uppoffringar för dem...

Indianica

Äldre 15 Jun 00:50

#277

Tror starkt på detta med att lyckonivåerna ökar ju äldre barnen blir. Själv hade jag iofs en lyckobubbla när barnen var bebisar, men sedan var det lite sämre ett tag...även om det gått upp och ned lite grann. Först när barnen börjat skolan tycker jag det känns mer stabilt, barnen blir äldre, frigör sig smått och man blir då friare själv också, man börjar se med nostalgiska ögon på småbarnsföräldrar och längta efter småbarnsåren lite smått Som någon skrev, man får små vänner i barnen när de blir äldre, i yngre skolåldern är de flesta barn rätt självständiga och trevliga och bra människor helt enkelt och har man "lyckats" med sin fostran kvarstår det säkert i tonåren också.

Anonym (Sara)

Äldre 15 Jun 00:52

#278

Indianica skrev 2014-06-15 00:41:06 följande:

Som sagt, det hade varit ett lättare liv, men är ett lättare liv per automatik ett bättre liv...det är svårt att svara på. Jag själv är en ganska hönsig mamma och många gånger har jag lidit och oroat halvt ihjäl mig över barnen och det är plågsamt och svårt, men den lycka jag sedan känt när barnen klarat av saker, när de vuxit och klarat sig helskinnade ur saker, är ju obeskrivlig. Att vara otroligt nära någon och närmast kommer man nog alltid sina barn, det innebär alltid ett högt pris i form av att vi lider med de vi älskar och att vi gör uppoffringar för dem...

Jag skulle själv aldrig frivilligt välja ett liv utan barn. Mitt liv hade inte varit lättare utan barnen, snarare tvärt om. Det är inte så svårt längre att välja vad som går först, det är alltid någon annan som bestämmer åt mig :) Men jag har samtidigt inte svårt att förstå att det finns människor som vill leva ett liv annorlunda än mitt och känner annorlunda än mig när det kommer till barnen. Vi är alla olika och man kan inte sitt egna liv och upplevelser som ett slags facit för hur andra ska/bör leva och känna.

För vissa är barnen meningen med allt, för andra är de det inte utan blir istället ett hinder för att leva det liv man själv tycker är meningsfullt. Det verkar vara väldigt svårt för många att förstå och inte minst acceptera.

Varg77

Äldre 15 Jun 00:54

#279

Indianica skrev 2014-06-15 00:50:38 följande:

Tror starkt på detta med att lyckonivåerna ökar ju äldre barnen blir. Själv hade jag iofs en lyckobubbla när barnen var bebisar, men sedan var det lite sämre ett tag...även om det gått upp och ned lite grann. Först när barnen börjat skolan tycker jag det känns mer stabilt, barnen blir äldre, frigör sig smått och man blir då friare själv också, man börjar se med nostalgiska ögon på småbarnsföräldrar och längta efter småbarnsåren lite smått

Som någon skrev, man får små vänner i barnen när de blir äldre, i yngre skolåldern är de flesta barn rätt självständiga och trevliga och bra människor helt enkelt och har man "lyckats" med sin fostran kvarstår det säkert i tonåren också.

Åå men sluta nu, ska det bli ännu härligare orkar jag inte :P :P

Något bland det roligaste tycker jag iaf är att få "uppleva" barndomen igen, fast med vuxna ögon.

Anonym (Sara)

Äldre 15 Jun 00:59

#280

Indianica skrev 2014-06-15 00:50:38 följande:

Tror starkt på detta med att lyckonivåerna ökar ju äldre barnen blir. Själv hade jag iofs en lyckobubbla när barnen var bebisar, men sedan var det lite sämre ett tag...även om det gått upp och ned lite grann. Först när barnen börjat skolan tycker jag det känns mer stabilt, barnen blir äldre, frigör sig smått och man blir då friare själv också, man börjar se med nostalgiska ögon på småbarnsföräldrar och längta efter småbarnsåren lite smått

Som någon skrev, man får små vänner i barnen när de blir äldre, i yngre skolåldern är de flesta barn rätt självständiga och trevliga och bra människor helt enkelt och har man "lyckats" med sin fostran kvarstår det säkert i tonåren också.

Det beror ju helt på vilken relation man har till sina barn när de blir äldre. Tonåren är för många en tuff tid där den bäste kan hamna i fel sällskap, drogmissbruk, anorexi, depression etc. Det är inte alltid beroende på föräldrarna utan påverkan från yttre faktorer som det som förälder är svårt/omöjligt att skydda sina barn ifrån. Man får bara göra sitt bästa och hoppas att det går vägen, det gör det ju för det mesta :)

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL