Anonym (TS ångrar)

Äldre 14 Jun 10:41

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

AstridH

Äldre 15 Jun 01:16

#281

Anonym (pojkmamma) skrev 2014-06-14 21:13:32 följande:

Jag förstår inte riktigt. Hur kan man ångra att man skaffade det? Känns mera som att man skaffar en sak, köper något och sedan ångrar.
Hur kan man ångra någon som kramar, pussar, skrattar och man ser sig själv i barnet? Känns som att man ångrar sig själv.
Visst kan man tycka att man kanske borde inte ha blivit mamma/pappa men ordet "ångra" är för stort tycker jag.

Haka inte upp dig på ordet skaffa. Som någon förklarat tidigare i tråden, så ångrar man nog mer specifikt föräldraskapet. Man kan älska ett barn och samtidigt ångra det liv man lever med det, med ansvar och plikter. Man kan ångra det gigantiska åtagande man tog på sig när man valde att skapa en egen individ som behöver ens kärlek och stöd, att aldrig kunna vackla utan att kanske skada en människa för livet, och ändå älska den individen till tusen. Är det helt omöjligt att förstå?

Anonym (Aldrig nöjd)

Äldre 15 Jun 04:32

#282

fluu skrev 2014-06-14 23:26:52 följande:

Det vet du inte. Hon kanske hade varit jättenöjd och undrat hur hon tänkte när hon ens funderade på barn.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

Inte du heller!

Anonym (Aldrig nöjd)

Äldre 15 Jun 04:39

#283

Anonym (Sara) skrev 2014-06-15 00:52:37 följande:

Jag skulle själv aldrig frivilligt välja ett liv utan barn. Mitt liv hade inte varit lättare utan barnen, snarare tvärt om. Det är inte så svårt längre att välja vad som går först, det är alltid någon annan som bestämmer åt mig :) Men jag har samtidigt inte svårt att förstå att det finns människor som vill leva ett liv annorlunda än mitt och känner annorlunda än mig när det kommer till barnen. Vi är alla olika och man kan inte sitt egna liv och upplevelser som ett slags facit för hur andra ska/bör leva och känna. För vissa är barnen meningen med allt, för andra är de det inte utan blir istället ett hinder för att leva det liv man själv tycker är meningsfullt. Det verkar vara väldigt svårt för många att förstå och inte minst acceptera.

Håller med. Hade jag inte fått barn hade mitt liv bara fyllts med sorg oändlig sorg. Ingenting hade blivit lättare, tvärtom.

Anonym (nyfiken)

Äldre 15 Jun 05:31

#284

Anonym (TS ångrar) skrev 2014-06-14 10:41:26 följande:

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

Jag blir nyfiken på hur du kände det innan du skaffade barn och under tiden du försökte bli gravid, eftersom det låter som det är planerat, hur kände du när du var gravid? Hoppades du att "det blir nog annorlunda sen" eller var du förväntansfull tills barnet kom?

Anonym (två barns mamma)

Äldre 15 Jun 07:15

#285

AstridH skrev 2014-06-15 01:16:28 följande:

Haka inte upp dig på ordet skaffa. Som någon förklarat tidigare i tråden, så ångrar man nog mer specifikt föräldraskapet. Man kan älska ett barn och samtidigt ångra det liv man lever med det, med ansvar och plikter. Man kan ångra det gigantiska åtagande man tog på sig när man valde att skapa en egen individ som behöver ens kärlek och stöd, att aldrig kunna vackla utan att kanske skada en människa för livet, och ändå älska den individen till tusen. Är det helt omöjligt att förstå?

För mig var den tanken det första jag förstod när jag skulle skaffa barn. Det är ett stort ansvar, massa plikter, åtagande, offrande, dåligt med sömn, med tid, med ork, med tålamod. Jag förstod att det skulle bli jobbigt och även det SS jag ja till när jag valde behålla. Hur tänker då dom som ångrade sig? Trodde alla det skulle bli rosenskimrande rött? Förlossningdepression? Eller svårt med anknytning? Alla säger ju liksom hur jobbigt det är. Men den kärlek, lycka och glädje jag har över mitt barn är ju det som får mig kämpa igenom det jobbiga. Alla trötta nätter kan vara som bortblåst när barnet ler eller säger nåt. Hur känner en mamma som ångrar sitt barn? Behandlar hon barnet annorlunda? Orkar hon härda igenom jobbiga stunder om hon bara tänker att hon ångrar barnet? Gör hon då allt som en mamma som önskar sitt barn och älskar det och inte ångrar det?

Anonym (svårt)

Äldre 15 Jun 07:46

#286

Anonym (två barns mamma) skrev 2014-06-15 07:15:11 följande:

För mig var den tanken det första jag förstod när jag skulle skaffa barn. Det är ett stort ansvar, massa plikter, åtagande, offrande, dåligt med sömn, med tid, med ork, med tålamod. Jag förstod att det skulle bli jobbigt och även det SS jag ja till när jag valde behålla. Hur tänker då dom som ångrade sig? Trodde alla det skulle bli rosenskimrande rött? Förlossningdepression? Eller svårt med anknytning? Alla säger ju liksom hur jobbigt det är. Men den kärlek, lycka och glädje jag har över mitt barn är ju det som får mig kämpa igenom det jobbiga. Alla trötta nätter kan vara som bortblåst när barnet ler eller säger nåt. Hur känner en mamma som ångrar sitt barn? Behandlar hon barnet annorlunda? Orkar hon härda igenom jobbiga stunder om hon bara tänker att hon ångrar barnet? Gör hon då allt som en mamma som önskar sitt barn och älskar det och inte ångrar det?

Jag trodde att det skulle vara jobbigt, men jag har väl levt ett skyddat liv eller nått, för jag insåg inte HUR jobbigt det skulle bli. Sen var det andra saker också, jag hade ett dåligt förhållande med pappan, vi hade ont om pengar, jag var väldigt fastlåst osv utan någon avlastning alls. När barnet var nått år så brukade jag rymma hemifrån. Jag gick helt enkelt upp innan pappa och barn vaknade och drog ut hela dagen, skrev en lapp med "idag får du ta hand om X". Det var ÄNDA sättet jag kunde få avlastning, eftersom pappan var ett as. Men sen lämnade jag honom och sen dess har det blivit mycket bättre. Men jag känner att jag miste flera år av mitt liv där. Jag har alltid älskat mitt barn med kärleken har varit "bittersweet". Jag kände länge att jag hade kunnat lämna om jag inte hade haft honom. Men nu när jag är nöjd med livet, är jag även nöjd med mammarollen. Dock är jag glad att småbarnsåren är över! Jag var INTE redo för att bli mamma när jag blev det, men nu har jag växt ikapp lite tror jag. Fast jag råkar ha en 6-åring istället för en bebis

.

Anonym (svårt)

Äldre 15 Jun 07:49

#287

Mitt barn var liksom mitt fängelse, eftersom jag var tvungen att ta hand om honom så kunde jag inte komma iväg från situation som jag hatade. Det är svårt nog med barn även om man har hus, bil, jobb, osv. Men när man INTE har det, så är det ett rent helvete. Det är ju egentligen inte barnets fel, eller var inte i mitt fall. Jag hade ett ganska "lätt" barn. Inga vakennätter eller så. Men jag tog ut min frustration över situationen på barnet. Alltså inte fysiskt, men känslomässigt.

Anonym (J)

Äldre 15 Jun 08:18

#288

Anonym (Munter) skrev 2014-06-14 14:42:03 följande:

Nej, något behöver inte alls vara fel. Det är normen idag att "man ska skaffa barn" som är fel. Något vi borde ha lärt oss idag är att alla människor inte passar in i alla mallar och att man inte ska ponera att något är fel med dem som är annorlunda. Alla gillar inte människor av motsatt kön, alla tycker inte om samma mat, alla har inte samma intressen, alla vill inte bo i stan - alla vill inte ha barn. När folk kan sluta trycka på andra sina egna övertygelser så kommer vi inte längre att ha detta problem. Majoriteten vill ha barn, för majoriteten är "barn det viktigaste i livet" - men det hjälper inte dem som inte delar denna upplevelse. Om du tvingas flytta till stan fast du trivs på landet, om du tvingas leva med en man fast du egentligen gillar tjejer eller vad du nu än tvingas in i som inte känns rätt för dig så mår du inte bra. Väldigt enkelt. Barn är inte för alla, något som bara är att acceptera.

Håller med om att det finns en norm som säger att man ska skaffa barn och jag håller med om att detta är något att ifrågasätta. Det borde inte vara skamfyllt att välja bort att skaffa barn.

MEN. Om barnet redan är där och känslan av ånger infinner sig och inte vill gå över så är ju de facto något oerhört fel, där felet består i att någon som inte har barn faktiskt har ett barn, ett barn som inte hade något val att bli fött eller inte och som behöver en massa kärlek och tillgivenhet för att växa upp och bli trygga i sig själva. Så jo: Om man befinner sig i den situationen som vuxen förälder så tycker jag att man har ansvar att söka hjälp och göra allt för att relationen till barnet ska förbättras. Allt annat är fullkomligt egoistiskt.

Anonym (J)

Äldre 15 Jun 08:25

#289

.. är felet består i att någon som inte vill ha barn faktiskt har ett barn..., skulle det stå.

fluu

Äldre 15 Jun 08:28

#290

Anonym (Aldrig nöjd) skrev 2014-06-15 04:32:44 följande:

Inte du heller!

Det har jag inte heller påstått, men så talar jag inte om för andra hur de känner heller. Det vet de nog bäst själva.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL