Vi finns, vi som ångrar barn

Jag håller med dig. Det värsta av allt är att jag tror att en majoritet av dessa egosar inte skulle tveka att säga till sina barn att de var ett misstag vid något dramatiskt tillfälle.

Mmm, men du själv är en fin och empatisk människa, full av kärlek va? 

Nej det är lång från alla som tycker att meningen med livet är att ta hand om andra. Jag skulle säga att de är i minoritet, men det är ju fint att du och andra gör det och kan sitta och kasta sten hejvilt på de som inte gör det. 

Meningen med livet är att ge livet mening.
Alla anser kanske inte att livet blir mer meningsfullt med ett barn.
Jag tycker det är sunt att avstå barn om man känner att det inte är något för en själv. Jag tycker även det är sunt att de som faktiskt känner att de ångrar sina barn, kan erkänna det för sig själva istället för att gå runt med en inombords bitterhet som lätt kan utvecklas till avsmak och till och med hat.

Min pappa ville nog aldrig ha barn egentligen. Det har jag förstått i efterhand, nu när jag blivit äldre. När jag var yngre så funderade jag bara på varför han var så kall. Jag hade nog mått bättre av att höra honom säga att han egentligen aldrig velat haft barn. Då hade jag förstått hans sätt att vara. Istället blev jag förvirrad och trodde att jag hade gjort något fel. Försökte alltid att vara honom till lags.
När jag var omkring 15-årsåldern så sa han att han tyckte att jag var riktigt trevlig att umgås med, då jag hade blivit äldre. Han sa även att han aldrig varit en lämplig småbarnspappa och att småbarnsåren var de värsta han visste.
Då nånstans föll polletten ner. Jag hade dock velat höra det tidigare. Det hade hjälpt mig en del i min barndom och uppväxt.

Till alla som tvekar: skaffa INTE barn förns ni är helt säkra på att det är vad ni vill.

Egoism i ett nötskal.

Människor som inte har upplevt krig, svält, bo i en icke demokrati etc. Människor som är så korkade så de pga all välfärd blir egoister istället för en förståelse för varför vi har det så bra som vi har det. 
Samma människor som fullständigt skulle strunta i och rycka på axlarna och tycka att detta är inte mitt problem om en person blev misshandlad på gatan, råkade ut för en hjärtinfarkt eller någon som slog ett barn.
Samma människor som ångrar sitt val av att skaffa barn och som anser att det är ett misstag.

Hur blev dessa människor såhär (om vi bortser från dem med tydliga autistika drag)? Min egen definition är bortskämdhet.

Hade jag aldrig träffat de hade jag inte saknat dem. Hur skulle jag sakna nåt jag aldrig fått?

Jag kände aldrig någon längtan att skaffa barn,men gjorde det ändå pga sambos längtan och att jag trodde att barnintresse skulle komma med tiden. Riktigt så blev det ej. Däremot försämrades vår relation drastiskt iom barnet och förhållandet blev en mardröm. Så även om jag älskar mitt barn så tycker jag att liv förvandlades till ett helvete pga av detta.

Så kvinnor måste dedikera hela sitt liv, VILJA ägna hela sitt liv, åt att ta hand om andra, speciellt egna barn, för annars är de egoister som skulle strunta i om de såg någon få hjärtinfarkt?? 

OMG.

Även om man läser, eller i synnerhet om man läser deras berättelser så framstår det än mer obegripligt att ånga tillkomsten av sina egna biologiska barn. Kan inte föreställa mig något mer tragiskt.

Och folk kan inte fatta varför jag inte vill ha barn........