Anonym (TS ångrar)

Äldre 14 Jun 10:41

780 svar

Vi finns, vi som ångrar barn

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

fluu

Äldre 25 Jun 16:21

#701

sextiotalist skrev 2014-06-25 07:54:01 följande:

Trend att inte vilja amma? dagens mammor ammar mycket mer nu än vad de gjorde under 60-talet och 70-talet, kejsarsnitten ökar något, men inte alls så vanligt som man kan få intrycket av.
Skillnaden då mot nu, är att man pratar om det "öppet", på forum som detta t.ex.
För 40 år sedan så satt den blivande eller nyblivna mamman rätt ensam med "förbjudna" tankar, men jag är väldigt säker på att de tankarna som finns idag fanns även då, även i ungefär samma utsträckning

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

Iam

Äldre 25 Jun 16:26

#702

Anonym (tack) skrev 2014-06-25 08:01:56 följande:

Precis. Det är också så tydligt att det handlar om dubbelbestraffning: om man avstår från barn är man en egoistisk, dålig människa men skaffar man barn och det visar sig att man inte passar som förälder är man lik förbannat en dålig människa som inte bord

Damned if you do, damned if you don't.

Det dessa människor säger är:

"Du måste vara, tycka och agera som jag. Gör du inte det förstår jag mig inte på dig... och eftersom jag inte har självinsikt nog att förstå att det är mitt problem lastar jag över skulden på dig"

Anonym (BF)

Äldre 25 Jun 17:23

#703

Iam skrev 2014-06-25 16:26:07 följande:

Damned if you do, damned if you don't.

Det dessa människor säger är:
"Du måste vara, tycka och agera som jag. Gör du inte det förstår jag mig inte på dig... och eftersom jag inte har självinsikt nog att förstå att det är mitt problem lastar jag över skulden på dig"

Exakt, hur man än vänder och vrider på det så har man röven bak.

fluu

Äldre 25 Jun 17:37

#704

Iam skrev 2014-06-25 16:26:07 följande:

Damned if you do, damned if you don't.

Det dessa människor säger är:
"Du måste vara, tycka och agera som jag. Gör du inte det förstår jag mig inte på dig... och eftersom jag inte har självinsikt nog att förstå att det är mitt problem lastar jag över skulden på dig"

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

Jennie säger tack

Äldre 10 Sep 19:52

#705

TS - Stort tack! Jag har aldrig velat ha barn men trodde jag skulle ändra mig nån gång, kanske ... Min sambo ville så gärna. Vi har varit ihop i 6 år och nu har HAN ändrat sig! Så ingen press på mig, och det är så skönt. Kanske skaffar vi en dag, men då är det för att båda vill och är på rätt plats i livet. Många omständigheter under de här åren hade gjort att barn varit mycket oansvarigt att ha skaffat. Så det känns helt underbart att du ser det som ansvarigt tänkande att vänta.

Många vänner har inte velat ha barn förut men när de väl skaffat så blir de som alla andra - "jaha, när ska ni ha då?" "jag LOOVAR, det finns inget bättre!!"
Min sambos familj tjatar VARJE gång vi hälsar på.

Och allt jag kan tänka är: Undrar vad dessa människor tänker när de är ensamma...

Ni som skriver att det är så hemskt att vara oönskad: Ja, det är väl ändå det TS menar också?! Hon tar upp ämnet för att andra inte ska göra som hon, och inte klanka ner på folk och få dem att skaffa barn pga grundtryck. Följer folk det så behöver det inte finnas lika många oönskade barn.

(Kanske andra har skrivit typ som jag men jag orkade inte läsa 70 sidor och ville egentligen bara tacka TS.)

Anonym (Tack SÅ mkt)

Äldre 27 Oct 11:10

#706

Anonym (Sara) skrev 2014-06-14 16:06:30 följande:

Håller helt med dig här. Pressen utifrån är stor. Speciellt om man är kvinna i lagom ålder i en stabil relation med goda ekonomiska förutsättningar så förväntas man skaffa barn, eller åtminstone försöka skaffa barn. Från familj och från vänner som själva hunnit skaffa barn. Alla vill att man ska bli delaktig i den sociala samvaron det innebär att ha barn, utan någon som helst förståelse för att någon frivilligt väljer att leva utan. Då måste det vara något fel. Kanske är det dåligt i relationen? Kanske kan de inte få barn men vill inte erkänna det? Att rakt ut säga: Jag vill faktiskt inte ha barn! är för många oerhört provocerande.

På forum som detta försöker folk åter och åter igen övertyga de som är tveksamma personer att barn är det mest fantastiska som finns. Visserligen är det tidvis väldigt jobbigt men livet får en helt annan mening, en helt annan dimension. Folk berättar om hur de själva varit tveksamma tidigare men när de väl fick se sitt barn så var det kärlek vid första ögonkastet, den villkorslösa kärleken och även att äntligen lägga hela sin fokus på någon annan än sig själv. Att man aldrig någonsin kommer att ångra ett barn.

De som ändå inte vill ha barn blir stämplade som "egoistiska", barnsliga, giriga, att de bara lever för sig själva med resor, oändligt med egentid etc etc. Att de så småningom kommer förstå sitt misstag när de blir gamla och lessnar på livet i lyx och att de sedan dör i ensamhet... Typ.

Jag tycker den här tråden är superviktig. Det är dags att slå hål på myten "man kan aldrig ångra ett barn". För uppenbarligen kan man det och det gör inte gott för någon. Vi måste respektera varandras val att leva, inte döma eller förminska andras livsval. För många (förmodligen majoriteten) är barn en fantastisk tillgång i livet, för andra är det bättre utan. Bara för att barn var något fantastiskt för mig behöver inte det betyda att det självklart kommer vara det för någon annan. Man måste få välja själv, utan att bli ifrågasatt eller stämplad som egoistisk. För det är minst lika egoistisk att välja att leva med barn som utan.

Bra skrivet! Tack TS och alla som skrivit i tråden. Vet att det är en gammal tråd men var tvungen att skriva för att tacka för den har hjälpt mig.

Anonym (koko)

Äldre 27 Oct 22:28

#707

fluu skrev 2014-06-16 20:37:47 följande:

Nu läser du vad du vill läsa. Hon ångar att hon skaffade barn, inte mig. Och ja, hon har varit en väldigt bra mamma.

Troligtvis skaffade hon och ja just det, pappa var med också, för att de ville ha barn.

Hon ångrar att hon skaffade barn, inte dig? Fast du är ju barnet hon ångrar. Otroligt märkligt och känslokallt att berätta det för dig.

Zuzanne

Äldre 27 Oct 22:42

#708

sextiotalist skrev 2014-06-25 07:57:26 följande:

Den där kommentaren är lika patetisk som alltid. Nej, jag tror inte ett barn blir lyckligare och mår bättre bara för att det adopeteras bort. Visst, det finns ju fall där föräldrarna inte fungerar som förälder, där ett barn skulle må bättre av att bo med fungerande vuxna.
Så ditt råd är bara löjligt och kan inte tillföra mer än att ge en förälder med dessa känslor mer börda.

Nu är det ju så att jag vet hur det är att vara ett oönskat barn. Det har varit väldigt jobbigt. Folk som inte vill ha barn bör inte skaffa dem. Om de nu skaffar barn anser jag att det vore bättre för barnet att få ett nytt och kärleksfullt hem istället, det hade jag velat ha.

fluu

Äldre 27 Oct 22:49

#709

Anonym (koko) skrev 2014-10-27 22:28:19 följande:

Hon ångrar att hon skaffade barn, inte dig? Fast du är ju barnet hon ångrar. Otroligt märkligt och känslokallt att berätta det för dig.

Here we go again. Min mamma ångrar livet med barn, hon ångrar däremot inte att jag finns till. Nej, inte det minsta känslokallt. Vi är så pass nära att vi pratar om allt och hon känner ju mig och hade inte berättat om hon inte vetat att jag kunnat hantera det. Jag är glad att hon berättade det, det gav mig mycket i mitt eget föräldraskap.
Dessutom så hade hon ju inte berättat om hon under barndomen fått mig att känna att hon ångrar livet med barn. Men hon vet att hon var och är en fantastisk mamma och att jag på intet sätt kunnat känna hur hon känt.

Jag är Narcissus, en fåfäng fakir SAVE ME KAIZER!

Anonym (Osäker.)

Äldre 27 Oct 23:02

#710

Anonym (TS ångrar) skrev 2014-06-14 10:41:26 följande:

Jag ser att det kommer upp trådar där barnfria berättar om hur de måste försvara sitt barnfria liv, vilket är så tråkigt att det ska behöva göras. Till er som tjatar om att ni "fattar inte varför man inte vill ha" och att "ingen ångrar sina barn" vill jag bara säga: ni behöver inte fatta och jo visst finns det många som ångrar sina barn (t.ex. jag själv och sen vet jag två kvinnor till). Ni vet bara inte om det för det är inget man berättar i allmänhet, allt för att hålla fasaden om att allt är bra, livet leker och är perfekt, ungefär som på facebook.

Jag är en av de kvinnor som ångrar att de skaffade sina barn, deal with it, pga grupptrycket och samhällets hjärntvätt, och nu kan jag knappast lämna bort henne. Vi finns, vi har insett att detta faktiskt inte passade oss och tyvärr är våra oönskade barn offren för våra ogenomtänkta beslut/enträgna påtryckningar från omgivningen. Visst står vi för konsekvenserna och tar hand om barnen, men det är synd att inte ha fått leva sitt egna, riktiga liv från första början. Med detta alternativa liv menar jag inte t.ex. supa sig full varje helg eller konstant resa jorden runt, jag är nykterist och reser rätt sällan, men aspekter såsom ansvaret, övrig livsstil, meningsfullt arbete/projekt, egentid, personliga behov och personlig lämplighet som förälder.

Creds till alla som tänker igenom detta livsval noga och gör klart för sig själva vad de vill och inte vill ha och sedan handlar efter det istället för att i blindo bara göra vad resten av flocken säger och gör, det om något är ansvarsfullt, var säkra på det ni barnfria

. Ni som tjatar, hintar och dömer våra liv, håll tyst bara om ni inte kan stänga av vad ni tänker och tycker att ni känner.

Jag har sen jag träffade min man varit ganska säker på att jag vill ha barn. Men frågan är om det är en press från samhället och min omgivning som gjort att det blivit så. Vi har varit ihop i över 7 år och nu är jag alltså gravid. Vi har medvetet väntat på att vi ska bli redo.
Och det trodde jag att jag var. Men nu är jag inte så säker.
Det finns olika anledningar till att jag är osäker och det beror mesta dels på andras förväntningar och andra småbarnsföräldrars beteende. Klart att jag är glad över att vara gravid och jag har en jävligt bra man som jag älskar. Men jag är inte över förtjust i barn på samma sätt som många andra kvinnor.
1. Jag tycker inte små barn är söta. Vissa, som inte ser helt tilltryckta ut i huvudet kan vara små söta, men jag vill inte se bilder på vänner och bekantas barn. Tråkigt och ger mig absolut ingenting.
2. Jag stör mig på barns skrik. Inte bara stör mig, så som alla andra. Jag fullkomligt ryser och får smått panik när jag hör en unge skrika. Om jag ska käka på¨ett köpcentra så sitter jag så lååångt ifrån små barn som jag bara kan komma.
3. Jag får inge tårar eller varma känslor när jag kollar på barn tillbehör, små strumpor eller liknande. Jag väntar på att det ska komma, men det händer ingenting.
4. Jag orkar inte med andra gravida kvinnor eller småbarnsföräldrar, för jag vill INTE prata om barn, blöjor, illamående, förväntningar, napp eller inte napp, osv. Jag bryr mig helt enkelt inte. Och nu helt plötsligt så är mitt privatliv inte så privat längre.
Bekanta som säger precis vad de tycker att man ska göra eller inte göra när barnet väl kommer. Uppfostran, amning, inredning, kläder.
Och sen så ska vi inte snacka om alla som har koll på vad jag äter och vad jag gör! Herregud. Helt plötsligt vet alla vad som är bäst för en.
Jag varken röker, snusar, dricker eller gör något annat onyttigt. Jag äter knappt godis eller snacks. Och jag äter nästan mindre än vanligt (orkar helt enkelt inte) och alla säger till en: "tänk på att äta ordentligt nu när du är gravid, du ska äta för två." Börjar redan bli trött på folks snack och deras goda råd och jag är bara i mån 4.
5. Ja jag är gravid, men jag är inte handikappad!! Folk behandlar en som att man vore skör, ömtålig och sjuk. Kan jag själv få bestämma när jag inte orkar något?
Så nej. Att vara gravid upplever inte jag riktigt som alla andra.
Eller så målar folk upp det precis som sina liv på facebook, det är så det förväntas att det ska vara, så nu visar vi upp den sidan. Alla är lyckliga och svävar på rosa moln.

Tänk om det vore ok att inte vara överlycklig och bara känna kärlek direkt? Jag kallar mitt foster i magen för monster. För jag tänker bara på scenerna från filmen Alien, när det hoppar ut från magen. =D
Måste man känna "oändlig kärlek" och "bästa som har hänt mig"? Varför kan man inte bara få vara glad och få ha det privat mellan mig och min man?

Vi finns, vi som ångrar barn

INNEHÅLL