• Anonym (Utbrä­nd?)
    Äldre 28 jun 23:28
    4296 visningar
    8 svar
    8
    4296

    Utbränd av sina egna barn?

    Ja, jag börjar fundera om det faktiskt är så som rubriken lyder..

    För att göra en lång historia kort:

    Vi skulle göra en flytt på 55 mil. Min man fick jobb innan vi hann och flytta så ensam stod jag kvar med en 2.5-åring och en nyfödd. Sonen på 2.5 år var hyperaktiv.. Alltså verkligen hyper! Jag var tvungen att vara efter honom överallt, samtidigt som dagis inte ville ha med honom att göra eftersom han var så jobbig, samtidigt som jag hade en nyfödd liten flicka och en lägenhet som skulle packas ner.

    Till sist fick vi flytten gjord. Dock fick vi bo hos mina svärföräldrar de första månaderna innan vår lägenhet blev färdig.
    Flytten för vår son vart katastrof! Han blev ännu värre. Vi trängdes med svärföräldrarna som tyckte det var jättejobbigt. Sonen var värre än någonsin, jag hade fortfarande en nyfödd att ta hand om och min man var inte hemma förrän sent på kvällarna.

    Till sist fick vi äntligen vår egna lägenhet! Men vår son var fortfarande riktigt odräglig, om man får säga så!?!? Han fick plats på dagis även här, 15h/veckan men dom ville inte heller ha med honom att göra för han var så jobbig. Dom la all skuld på mig som var mammaledig och tyckte att jag kunde ha honom på heltid eftersom jag ändå var hemma. 
    Under denna tiden fick vi även strul med dottern. Hon matvägrade och gick ner i vikt. Herregud vilka vändor vi hade med denna lilla dam. Vi var på bvc 1 gång i veckan och vägde henne, vi hade kontakt med barnläkare som bara tyckte vi var löjliga. Då vart hon förstoppad, alltid sjuk och vägrade äta. När hon var 15 månader vägde hon 8000g.
    Vår bvc-sköterska tittade på mig när jag kom med min sjuka dotter och min hyperaktiva son och sa "Men ni har kanske inte tid att ge henne mat"
    Det skulle då vara pga vår son. Hur kan man ens säga så!!??

    Efter långt om länge fick vår son diagnoserna ADHD och asperger. Hans ADHD är väldigt grav.
    En månad senare upptäcker dom ett väldigt allvarligt hjärtfel på vår dotter. Operation var nödvändig annars skulle hon inte överleva.

    Vi är förbi allt detta nu men någonstans i allt detta bröt jag ihop en dag och fick diagnosen depression.
    Problemet idag, när jag fått en viss distans till allt är att jag flyr från min familj. Så fort jag får chans så väljer jag att komma hemifrån. Bort från min familj.. Vill bara vara jag för en stund. Och detta är allt som oftast. Min familj stressar mig och jag fixar inte stress längre.. Men hur hemskt är det inte att känna så!?
    Är jag ensam om att känna såhär?

  • Svar på tråden Utbränd av sina egna barn?
  • Anonym (Råd)
    Äldre 28 jun 23:40
    #1

    Har du fått någon hjälp? En psykolog att prata med?

    Ansök om assistans/avlastning. Ring kommunen och fråga vad det finns för alternativ.


    Verkar som du fått några dumma kommentarer. Stå på dig och se till så att du och din familj får hjälpen ni behöver.

    Och du, det är inte hemskt att behöva vara själv lite då och då för att kunna andas.

  • Äldre 28 jun 23:52
    #2

    Men fina du! Vilken tuff resa ni haft! Er son har en diagnos, det gör det lättare för er att få en resurs till förskolan. Klart han behöver dig och pappan, men han har ju rätt att vara på förskolan. Jag förstår att du behöver få andas emellanåt. Har du pratat med en läkare och berättat om det här? Det kan ta lång tid att komma tillbaka från en depression, särskilt om det är familjesituationen som är en utlösande faktor, man kan ju inte sjukskriva sig från sin familj. Kanske skulle du vara hjälpt av en stressrehabilitering?

  • Anonym (Utbrä­nd?) Trådstartaren
    Äldre 28 jun 23:53
    #3
    Anonym (Råd) skrev 2014-06-28 23:40:09 följande:

    Har du fått någon hjälp? En psykolog att prata med?

    Ansök om assistans/avlastning. Ring kommunen och fråga vad det finns för alternativ.


    Verkar som du fått några dumma kommentarer. Stå på dig och se till så att du och din familj får hjälpen ni behöver.

    Och du, det är inte hemskt att behöva vara själv lite då och då för att kunna andas.


    Tack för ditt svar!

    Vi har egentligen fått väldigt mycket hjälp sen allt detta. Men jag har aldrig fått bearbeta det. Jag har aldrig fått prata om mina känslor utan bara svalt och gått vidare.. "Jag är stark" Jag fixar allt.. Men på senare tid känner jag att jag inte orkar längre..Jag flyr..
  • Anonym (Råd)
    Äldre 28 jun 23:57
    #4
    Anonym (Utbränd?) skrev 2014-06-28 23:53:34 följande:
    Tack för ditt svar!

    Vi har egentligen fått väldigt mycket hjälp sen allt detta. Men jag har aldrig fått bearbeta det. Jag har aldrig fått prata om mina känslor utan bara svalt och gått vidare.. "Jag är stark" Jag fixar allt.. Men på senare tid känner jag att jag inte orkar längre..Jag flyr..
    Det är en myt att man är stark om man bara biter ihop och fixar allt. Det krävs styrka att be om hjälp, och inse att man inte klarar av allt. Du är bara människa. Klart du ska få bearbeta dina känslor. Sen behöver du nog få "fly" lite ibland, men du kan kalla det för egentid istället, det låter kanske bättre, inte sant?
  • Anonym (Utbrä­nd?) Trådstartaren
    Äldre 28 jun 23:57
    #5
    Aileen Allannah skrev 2014-06-28 23:52:45 följande:

    Men fina du! Vilken tuff resa ni haft! Er son har en diagnos, det gör det lättare för er att få en resurs till förskolan. Klart han behöver dig och pappan, men han har ju rätt att vara på förskolan. Jag förstår att du behöver få andas emellanåt. Har du pratat med en läkare och berättat om det här? Det kan ta lång tid att komma tillbaka från en depression, särskilt om det är familjesituationen som är en utlösande faktor, man kan ju inte sjukskriva sig från sin familj. Kanske skulle du vara hjälpt av en stressrehabilitering?


    Tack själv fina du för svar <3
  • Anonym (Utbrä­nd?) Trådstartaren
    Äldre 29 jun 00:02
    #6

    Era ord betyder mycket ska ni veta! 
    Jag inser att jag måste söka hjälp, kan inte hantera detta ensam.  <3

  • Äldre 29 jun 21:16
    #7

    Ja man kan bli utbränd av sina egna barn/egen familj

  • Äldre 29 jun 21:22
    #8
    Anonym (Utbränd?) skrev 2014-06-29 00:02:28 följande:
    Era ord betyder mycket ska ni veta! 
    Jag inser att jag måste söka hjälp, kan inte hantera detta ensam.  <3
    Bra! Det är ett första steg, att inse att du inte klarar det själv. Och det är INGENTING skamligt eller pinsamt med det! Det är ingen svaghet att be om hjälp, kom ihåg det!
Svar på tråden Utbränd av sina egna barn?
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.