Vid vilken ålder ska ungdomar sommarjobba

Jag känner inte igen mig alls i din beskrivning. Jag har genom mina praoplatser och sommarjobb lärt mig ansvar, hur man beter sig på en arbetsplats osv. Jag har jobbat i matffär, bensinstation, videobutik, gjort prao på långvården mm.

Och jag tycker verkligen inte att jobb är en rättighet, tvärtom.

Poängen är att jag tycker det är så jävla kefft att en ska behöva "visa driv" osv för att få jobb i ett kapitalistiskt system. Jobb ska vara en jävla rättighet i det här samhället, inte något en måste kämpa för. 
Jag ska inte behöva övertyga en arbetsköpare om att anställa mig istället för mina kamrater, till en lön som är totalt åt helvete, för att göra skitgöra utan reell mening. 
Det är inte "givande" att ha störd ångest varenda jävla dag för att en inte har tid att utföra de sysslor arbetsköparen kräver. Det är inte "givande" att känna att en måste ljuga, göra allt i rekordfart, slita ut sig själv osv till en lön som inte ens täcker en normal hyra i staden en bor. Det är inte "givande" att drömma om att har fyra händer istället för två för att det skulle effektivisera arbetet. Det är inte "givande" att bli hotad med uppsägning om en inte lever upp till orimliga krav på effektivitet. 
Läs ovan. 
Samt: 
Att ta ansvar är inte att känna att en inte har kontroll över situationen. Att ta ansvar är inte att täcka upp för en keff arbetsköpares misstag och felberäkningar för att en annars får sparken. Att ta ansvar är inte att tvingas in i osäkra anställningar, bemanningsföretag, bli utsatt för rasism, sexism och/eller åldersdiskriminering av störda arbetsgivare och kollegor. Att ta ansvar är inte att försöka hålla ihop sömmarna på en tröja som snart spricker av överbelastning. 

Som exempel kan jag berätta om mina sommarjobb: 

1. 16 år. Jobbade inom kommunen med att plocka skräp/städa parker. Teamledaren drog ifrån oss och vi lämnades ensamma för att hen skulle dricka kaffe och inte pallade stå i solen vid vägkanten. När vi var färdiga på ett ställe visste vi således inte vart vi skulle dra. Fick avdrag på lönen för att vi då inte var tillräckligt effektiva (pga vi alltså inte hann med så många platser på en dag eftersom vi var tvunga att leta efter teamledaren ca hela tiden). När teamledaren väl var på plats fick vi kommentarer om "aah va gulliga ni är" och "haha alltså ni är så jävla smååååå shiiiiit jag tror fortfarande att ni går på dagis typ hööhöhöh gör ni det höhöhöhö???" och "jag är så förvånad över att ni klarar av sånt här. det känns seriöst som om ni är tre år gamla!!!!" osv osv osv osv. 
Fick ingen lunch/rast eftersom "vi kan sluta tidigare om ni skippar den". etc etc etc. Mådde så jävla dåligt psykiskt och kände mig sjukt förminskad.

2. 17 år. Skulle ragga månadsgivare till ett socialentreprenöriellt företag med 90-konto på stan, dvs gå fram till de och fråga om de ville bli månadsgivare. Fick stå ut med rasistiska och sexistiska kommentarer heeeeela tiden. Var tvungen att ha en tajt tröja för att "vi ska utnyttja samtliga resurser ;)". Var tvungen att ha mitt fullständiga namn på tröjan så jag hade alltid stört många vänförfrågningar på facebook. Fick tips om att trycka fram brösten när jag approachade manliga personer på stan. Flera personer spottade på mig och en slog till mig för att jag var en "jobbig försäljare". Försökte verkligen inte vara jobbig. Otroligt många försökte ta på mina bröst och få mig att ge ut mitt nummer. Gick iväg och grät flera gånger. Den som var ansvarig för mig brydde sig inte trots att jag föreslog större tröja, enbart förnamn på namnskylten, befogenheter att ryta ifrån när någon betedde sig jävligt mot mig (fick order om att hela tiden le och aldrig käfta emot. när jag blev spottad på var jag alltså tvungen att säga "tack för visat intresse" och le). Var hela tiden övervakad så att jag inte gjorde fel, det stod alltid någon gömd i ett hörn och kikade på mig. De trodde att jag inte såg det men det gjorde jag.
Var tydligen för jobbig enligt företaget så de kickade mig och jag fick ingen lön.

3. 18 år. Hemtjänstbiträde. Kaos. Det är allt jag säger. Fullständig KAOS. Hade typ fem minuter hos varje brukare, skulle duscha, ge mat, ge medicin, samtala osv. Fick sparken om jag """"slöade""""". Brukarna var sexistiska, mina kollegor var sexistiska allt var bara åt helvete hade så jäääääävla mycket ångest att jag tillslut kollapsade och lades in på psykakuten :)))))))))).

Detta är alltså inte "enskilda händelser" utan aaaasmånga av mina kompisar har liknande berättelser. Det är klart det inte är så här jävligt överallt, men det finns en viss tro att ungdomar går att utnyttja hur som helst och till vilket pris som helst som definitivt är generell. 
Jag lärde mig INGENTING om ansvar. Jag lärde mig att hålla käften, hata mig själv, arbeta trots att jag mådde fruktansvärt dåligt, att arbetsköpare är kapabla att göra ca vad som helst utan att jag har något att säga till om, att jag var värdelös och dålig på allt.
Ansvar kan jag lära mig på annat sätt, tackar fan för det. Om det där är er version av ansvar vill jag fan inte vara med längre. 

16 år är det för att få jobb via kommunen.

Och du tog ansvar o påpekade detta till en högre instans?

Vad gör du om dagarna idag? 

Poängen är att jag tycker det är så jävla kefft att en ska behöva "visa driv" osv för att få jobb i ett kapitalistiskt system. Jobb ska vara en jävla rättighet i det här samhället, inte något en måste kämpa för. 
Jag ska inte behöva övertyga en arbetsköpare om att anställa mig istället för mina kamrater, till en lön som är totalt åt helvete, för att göra skitgöra utan reell mening. 
Det är inte "givande" att ha störd ångest varenda jävla dag för att en inte har tid att utföra de sysslor arbetsköparen kräver. Det är inte "givande" att känna att en måste ljuga, göra allt i rekordfart, slita ut sig själv osv till en lön som inte ens täcker en normal hyra i staden en bor. Det är inte "givande" att drömma om att har fyra händer istället för två för att det skulle effektivisera arbetet. Det är inte "givande" att bli hotad med uppsägning om en inte lever upp till orimliga krav på effektivitet. 


Läs ovan. 
Samt: 
Att ta ansvar är inte att känna att en inte har kontroll över situationen. Att ta ansvar är inte att täcka upp för en keff arbetsköpares misstag och felberäkningar för att en annars får sparken. Att ta ansvar är inte att tvingas in i osäkra anställningar, bemanningsföretag, bli utsatt för rasism, sexism och/eller åldersdiskriminering av störda arbetsgivare och kollegor. Att ta ansvar är inte att försöka hålla ihop sömmarna på en tröja som snart spricker av överbelastning. 

Som exempel kan jag berätta om mina sommarjobb: 

1. 16 år. Jobbade inom kommunen med att plocka skräp/städa parker. Teamledaren drog ifrån oss och vi lämnades ensamma för att hen skulle dricka kaffe och inte pallade stå i solen vid vägkanten. När vi var färdiga på ett ställe visste vi således inte vart vi skulle dra. Fick avdrag på lönen för att vi då inte var tillräckligt effektiva (pga vi alltså inte hann med så många platser på en dag eftersom vi var tvunga att leta efter teamledaren ca hela tiden). När teamledaren väl var på plats fick vi kommentarer om "aah va gulliga ni är" och "haha alltså ni är så jävla smååååå shiiiiit jag tror fortfarande att ni går på dagis typ hööhöhöh gör ni det höhöhöhö???" och "jag är så förvånad över att ni klarar av sånt här. det känns seriöst som om ni är tre år gamla!!!!" osv osv osv osv. 
Fick ingen lunch/rast eftersom "vi kan sluta tidigare om ni skippar den". etc etc etc. Mådde så jävla dåligt psykiskt och kände mig sjukt förminskad.

2. 17 år. Skulle ragga månadsgivare till ett socialentreprenöriellt företag med 90-konto på stan, dvs gå fram till de och fråga om de ville bli månadsgivare. Fick stå ut med rasistiska och sexistiska kommentarer heeeeela tiden. Var tvungen att ha en tajt tröja för att "vi ska utnyttja samtliga resurser ;)". Var tvungen att ha mitt fullständiga namn på tröjan så jag hade alltid stört många vänförfrågningar på facebook. Fick tips om att trycka fram brösten när jag approachade manliga personer på stan. Flera personer spottade på mig och en slog till mig för att jag var en "jobbig försäljare". Försökte verkligen inte vara jobbig. Otroligt många försökte ta på mina bröst och få mig att ge ut mitt nummer. Gick iväg och grät flera gånger. Den som var ansvarig för mig brydde sig inte trots att jag föreslog större tröja, enbart förnamn på namnskylten, befogenheter att ryta ifrån när någon betedde sig jävligt mot mig (fick order om att hela tiden le och aldrig käfta emot. när jag blev spottad på var jag alltså tvungen att säga "tack för visat intresse" och le). Var hela tiden övervakad så att jag inte gjorde fel, det stod alltid någon gömd i ett hörn och kikade på mig. De trodde att jag inte såg det men det gjorde jag.
Var tydligen för jobbig enligt företaget så de kickade mig och jag fick ingen lön.

3. 18 år. Hemtjänstbiträde. Kaos. Det är allt jag säger. Fullständig KAOS. Hade typ fem minuter hos varje brukare, skulle duscha, ge mat, ge medicin, samtala osv. Fick sparken om jag """"slöade""""". Brukarna var sexistiska, mina kollegor var sexistiska allt var bara åt helvete hade så jäääääävla mycket ångest att jag tillslut kollapsade och lades in på psykakuten :)))))))))).

Detta är alltså inte "enskilda händelser" utan aaaasmånga av mina kompisar har liknande berättelser. Det är klart det inte är så här jävligt överallt, men det finns en viss tro att ungdomar går att utnyttja hur som helst och till vilket pris som helst som definitivt är generell. 
Jag lärde mig INGENTING om ansvar. Jag lärde mig att hålla käften, hata mig själv, arbeta trots att jag mådde fruktansvärt dåligt, att arbetsköpare är kapabla att göra ca vad som helst utan att jag har något att säga till om, att jag var värdelös och dålig på allt.
Ansvar kan jag lära mig på annat sätt, tackar fan för det. Om det där är er version av ansvar vill jag fan inte vara med längre. 

Jadu, det finns inte en enda regim som funkar med dina värderingar och har aldrig funnits