Hur hanterar ni tjat om glass, godis och annat?

Jag undrar om det går att styr upp lite också med att ge regelbundet med mellis? Frukost mellis lunch mellis middag så finns inte samma sötsug kanske?

Jag tror också på tydlighet och klara regler/mönster för hur det funkar för att slippa tjat. I alla fall behövs det hos våra fyra barn (eller 3 kanske man ska säga, för en är för liten för att tjata)

Godis på lördagar och fredagsfika på fredagar t.ex.

Sen är jag oftast väldigt tydlig innan, typ: idag när vi är på 4H-gården så har vi med oss matsäck, det finns smörgåsar och yoghurt och vi kommer inte att köpa något fika där. När vi kommer hem ska vi äta lunch direkt.

eller: nu ska vi gå in i leksaksaffären och köpa en present till kompisen, vi ska inte köpa något till er men ni får gärna titta och se om det finns något ni önskar er till kommande födelsedag/julklapp.

Barnen vet också att ibland får de välja precis vilken glass de vill ha men andra gånger bestämmer vi föräldrar (alltså ibland får alla en piggelin för 7 kr och ibland får man välja storstrut). Detta talar jag också om en stund innan vi går fram till glassfrysen så det inte blir gnäll eller besvikelse.

Blir det tjat säger jag bara nej.

Däremot har särskilt ett av barnen problem med humöret vi blodsockerfall så jag brukar vara utrustad med äppelklyftor, morotsstavar och ibland riskakor för att få honom att inte dippa (och förstöra stämningen för resten). Är det hunger/blodsockerfall som är problemet så är det bättre att förebygga med en banan än att ta ett bråk tycker jag.

Nej, jag säger aldrig bara 'nej', så att säga, utan ger alltid en förklaring. Men förklaringen kan ju vara av odiskutabel sort, s.a.s. Man behöver inte ens använda ordet 'nej'.
D.v.s. "Vi ska inte köpa glass idag för du har redan ätit tillräckligt den här veckan." , "Glassen är slut." "Jag vill inte att du äter godis före middagen." "Det räcker med två kakor, för det ska räcka till alla." Eller vad det nu kan vara för argument du har..?

Bestäm några regler och luta dig mot dem tycker jag. Vanliga veckor äter man bara godis på lördagar och fika på fredagar (eller vad du nu vill ha).

Argument för det finns ju massor; hål i tänderna, dåligt för kroppen, ingen aptit på middagen, trist att slösa alla pengar på fika osv.

Sen kan man ju förklara att nu är det semester och då får vi fika oftare, men det är mamma och pappa (eller farmor eller vem det nu är) som bestämmer när. Vill du att hon ska få argumentera så kan ni ju innan bestämma att hon ett par gånger under semestern får bestämma när familjen ska få glass, och ni bestämmer resten. Men att reglerna är uppgjorda i förhand.

Känner mig lite engagerad i den här tråden för jag har upplevt precis samma som jag tror TS upplever. Är TS:s barn sådan personlighet som jag misstänker så hjälper det inte men underlättar så klart. Jag var stenhård med att tjat leder inget till och förklarade i det oändliga. Fungerade inte på ett av mina tre barn. Han är ff en väldigt drivande person!
TS: Kan bara råda dig till att stå ut och vara tacksam! Dessa ungar blir ofta något utöver det vanliga. Fixar jobb på egen hand och klarar alla situationer. De biter ihop och känner inombords "jag ska ta mig fan visa dem!" Fortsätter hon vilket hon förmodligen kommer att göra är det bara att stå ut och försöka förstå viktiga frågor framledes men alltid vara konsekvent på tjat. Senare i skolan ifrågasätter dessa barn orättvisor med handling istället för dialog. Har haft många situationer, där min son som var som din dotter vid 5-6 års ålder, varit i onåd hela skolgången. Därför att han betett sig illa vid vissa situationer. MEN han är en reko kille och när jag nystade i olika situationer var det alltid en lärare eller annan elev som handlat felaktigt från början. Många av dessa barn som argument inte biter på köper inte osanningar "Glassen är slut" "Bara på lördagar" mm. Håller mig kvar vid min son men jag vet många andra med samma problem. Pm:a mig gärna! jag har hur mycket som helst att berätta om den här sorten. Var många gånger jag höll på att ge upp helt och slänga ut ungen kan jag lova dig!  

Vad jag kan utläsa av dina svar så tror jag att du gör allt rätt men har fått en variant av självständigt barn. Mitt barnbarn som är son till denna son som konsekvens inte fungerade på visar samma symtom.  

Jag har också olika personligheter på mina två, där logik och resonemang funkar klockrent på en men inte på den andra! Fortsätter ta mina strider dock men han är sådan att jag ibland tror att han tjatar eller frågar om något bara för att trigga igång mig

Jag kan tex säga att snart ska vi äta så det blir inget att dricka och äta nu innan, sen kommer han 5 minuter efter och vill ha något, jag förklarar igen att vi snart ska äta och då får han ett sammanbrott

Eller som i morse, jag går alltid upp först men imorse var den trilska ungen uppe med mig, han säger att han är törstig, kan du vänta tills jag är klar i badrummet så fixar jag frukost (precis så som det alltid går till) NEEEEEJJJJJ och faller ihop som en klump på golvet

Sen när jag väl kommer ner har han visst totalt glömt bort hur otroligt törstig han var för då vill han helt plötsligt inte ha frukost alls! suck

Problemet här är att jag inte vill ha några regler. Jag är uppvuxen med lördagsgodis och har oerhört dåliga erfarenheter av det. Jag kände ju hur suget kom varje lördag bara för att det var lördag och man åt massor bara för det. Jag har också sett och hört om barn som skrikit sig blåa efter godis just bara för att det är lördag. Jag tycker det är fullkomligt osunt. Och som framkommit i tråden så har jag överviktsproblem och vill inte överföra dem på mina barn. Jg vill därför inte ha fasta dagar för visst ätande utan när det är sådant tillfälle så är det ok oavsett dag. Tex kalas eller liknande. Eller en glass för att det är varmt eller så. Så för mig handlar argumenten gentemot barnen mest om hur ofta det blir men också om att vi väljer speciella tillfällen, inte en random vardagskväll bara (för då kan det ju ske alla vardagskvällar) men absolut en vardagskväll om det är något speciellt. 

Men det är svårt att ha en specifik regel när man resonerar som jag gör, och därmed ännu svårare att förmedla den. Utan det är mest at det inte är bra för kroppen med xx för ofta och i princip, vi bestämmer när det är ok.

Jag kanske uppfattas ha fel i det här resonemanget men det är så jag resonerar i alla fall. Argumentera gärna emot mig.

Aha, jag förstår vad du menar och det är säkert rätt utifrån din situation. Problemet blir väl att utan regler så blir man "enväldshärskare" över sina barn om man inte ger efter för tjat. Då är det ju helt godtyckligt (utifrån barnens perspektiv) när man ger efter eller inte för frågor eller tjat.

Varför är det mer okej när mamma tycker att det är okej och är sugen än när barnet tycker det liksom.

Den enda regeln jag kan komma på (om ni vill diskutera med barnen) är väl att ni tillsammans kommer överens om hur många gånger i veckan eller månaden som ni vill äta glass och så håller ni er till det.

Säg, ni vill äta glass 5 gånger i månaden. När barnet tjatar i köpcentrumet så säger du att "okej, men då tar vi utav våra 5 gånger, ska vi äta den nu eller när vi är på stranden tycker du?"

Olika barn behöver olika tydliga regler är min lilla erfarenhet (av mina 4 barn + andra barn i min närhet). En del trivs bättre med flexibilitet och andra klarar inte det. Tror absolut att "tjatighet" är ett "personlighetsdrag" lika mycket som en fråga om uppfostran men då får man försöka möta upp med det som funkar.