Tusentals övergivna ungar (lång TS)
Hundratusentals barn har adopterats från Korea genom årens lopp. Under 70-talet kom mellan ca 500-1000 per år bara till Sverige. Många - de flesta? - har samma historia med sig i sina papper från de sociala myndigheterna i Korea: övergiven som spädbarn, placerad i fosterhem/barnhem i vntan på adoption. Ett par intetsägande meningar.
En del återvänder som vuxna för att se sitt födelseland och kanske leta reda på biologisk familj. Då börjar sökandet hos de sociala myndigheterna. Det är inte många, men några som lyckats få ta i sina koreanska papper, dvs inte de på engelska som skickades med i samband med adoptionen. De som fått ta del av den koreanska versionen av sina papper upptäcker ofta att det fanns med information än den som de koreanska myndigheterna valde att bifoga vid adoptionen.
Det sker en omfattande mörkläggning av barns bakgrund. Det finns pengar att tjäna - något som många svenska (m a o europeiska och nordamerikanska) adoptanter inte riktigt vill kännas vid.
I ett resursstarkt land som Korea handlar det främst om kulturella skäl till varför man adopterar bort sitt barn. Som ogift kvinna är det mycket svårt att behålla ett barn, varför det finns stödhem för dem. En del drivs av välgörenhetsorganisationer, en del av adoptionsbyråer. Inte överraskande är det en betydligt högre andel kvinnor som lämnar ifrån sig sina barn på de hem som drivs av adoptionsbyråer.
I Korea har man kämpat för att få i genom ett förbud för adoptionsbyråer att bedriva stödhem för ogifta gravida och nyblivna mödrar. Detta har så klart bekämpats av adoptionsbyråerna.
De adopterade som uppmärksammat detta har oftast avfärdats som "adoptionsaktivister", arga och traumatiserade och de har inte upplevt att de fått mycket stöd i sin kamp för att få rätt information. Fram tills helt nyligen kände jag inte heller till mycket av detta, men nu börjar jag undra.
Jag funderar över hur naiva människor är. Sverige är enligt många undersökningar det minst korruperade landet i världen. Ändå vet vi ju alla att det sker mycket bakom stängda dörrrar även här - det är ju bara att kolla ett avsnitt av Uppdrag Granskning eller två. Många tvekar att skänka pengar till välgörenhet,i andra länder, då man inte tror att pengarna når de behövande; att folk på vägen - t o m myndigheter roffar åt sig pengarna. ÄNDÅ väljer man att blint tro på de sociala myndigheter och organisationer som svenska adoptionsbyråer samarbetar med. Varför?
Om inte "hittats som övergivet spädbarn" är en standarduppgift innebär det att tusentals bebisar låg på gatorna i Seoul och Busan. Det låter faktiskt helt absurt, speciellt som att en del återvändare säger att många koreaner i samma generation knappt känner till att adoptionen från deras land är så omfattande. Alltför många har hittats på platser utan namn av personer utan namn och placerats i fosterfamiljer utan namn. Detta i ett land som i andra sammanhang är känt för att vara välorganiserat och effektivt.
Jag tycker att Sverige och andra adoptionsländer borde pusha på för mer utförlig information från adoptionsländer, speciellt nu när det finns många vuxna adopterade som kan vittna om den knapphändiga dokumentationen. Vad tycker folk här? Förslag på hur i så fall?
Finns det en ovilja bland svenska adoptanter att jobba för bättre insyn i dokumentation och bättre information? I så fall - vad beror den på?