Etiskt dilemma

Tack för svaren.

Jag antar att jag är lite låst vid hur det ser ut (= vad jag läst) med adoption när man bor i Sverige. (Att det tex är lättare att få adoptera ett barn som är några år och/eller har särskilda behov)

Efter att ha längtat efter barn länge skulle jag vara evigt tacksam för vilket barn som helst och då känns det konstigt att helt plötsligt stå inför möjligheten att välja. I det här landet finns inga egentliga adoptionsförmedlingar. Man får själv kontakta barnhem för att hitta barn tillgängliga för adoption och skaffa en advokat som hjälper till med allt det formella.

Med "ett mkt litet barn" menar jag ett barn som är runt eller under halvåret. Här är det inte ovanligt att nyfödda barn lämnas på sjukhus, utanför kyrkor eller bara på gatan. Om mamman inte identifieras inom 6 mån anses barnet föräldralöst och blir tillgängligt för adoption. Innan dess kan man vara fosterfamilj åt barnet, vilket man ändå måste vara i 3 mån, i väntan på att adoption ska bli möjligt.