• Äldre 19 Aug 20:41
    4124 visningar
    3 svar
    3
    4124

    Välja mellan två personer?!

    Jag är verkligen i akut behov av råd. Jag är gift sedan några år, närmar mig fyrtio men har inga barn. Relationen till min man har från min sida de senaste åren i stort sett varit en vänskapsrelation. Jag tror mig känna att jag älskar honom som en mycket god vän. Jag har ägnat många tankar de senaste åren om det är så här det ska kännas i en relation efter några år.

    I slutet av förra året träffade jag en tidigare kollega. Vi jobbade på samma arbetsplats för ett antal år sedan. Då var jag singel medan han var i en relation. Attraktionen mellan oss var stark redan då, men ingenting hände och så småningom gick vi vidare till nya jobb. Vi har sprungit på varandra "på stan"  ett par gånger under årens lopp. För mig gav de tillfällena en bitterljuv känsla, samtidigt som jag kände att attraktionen fanns kvar. Jag har tänkt mycket på honom under årens lopp. Kanske har jag inte gett mig själv chans att verkligen släppa honom och det har på sitt sätt säkert påverkat relationen till min man. Ibland tror jag inte att jag helhjärtat har velat satsa på min man, eftersom denne man har spökat. Men så i vintras träffades vi igen och denna gång bestämde vi att träffas för att ta en lunch. Hans relation visade sig vara över sedan ett par år. Redan vid den där lunchen kände jag att jag måste få träffa honom igen. Vi åt lunch några gånger tillsammans och attraktionen fanns kvar. Jag kände mig mer och mer totalt förälskad. Samtidigt kände jag mig oerhört förtvivlad och förvirrad. Jag och min man hade då sedan några månader försökt bli gravida och att jag skulle bli huvudstupa förälskad i en annan fanns inte i min världsbild.

    Situationen blev så svår till slut att jag förklarade för min man att jag var osäker på vår relation och på vad jag ville. Jag berättade inte om den andre mannen eftersom det kändes onödigt sårande. Vi beslöt oss för att separera. Min man tog det väldigt samlat. Vi avbröt försöket med att bli gravida och delade lägenhet som vänner innan vi efter ca tre månader kunde flytta till varsin lägenhet. Under tiden började jag att träffa min tidigare kollega. Vi inledde någon sorts förhållande som fortsatte efter att jag flyttat till min nya lägenhet.

    För mig har det hela tiden varit som att vi två äntligen har fått varandra, att det har varit meningen hela tiden att det skulle bli vi två till slut. Jag har tänkt så länge på denne man och drömt om honom av och till i flera år. Attraktionen mellan oss var och är så oerhört stark och jag känner mig omtumlad över att kunna känna så starkt för en annan människa. Allt detta har förstärkts också av att han i stora delar är en motsats till min man. Att ha sex tillsammans med min tidigare kollega har varit en näst intill utomjordiska upplevelse. Till min man har jag egentligen aldrig känt någon fysisk attraktion eller längtan. Sexlivet med min man de senaste åren har haltat väldigt mycket och många gånger har jag efteråt legat och tänkt om jag verkligen ska känna en sådan tomhet och undrat om jag kan leva resten av livet med en man jag inte känner någon lust eller åtrå till.

    Efter att vi flyttade isär har jag och min man hållit kontakten, men på en vänskaplig basis. Min man har nog hoppats på att vi på något sätt ska kunna hitta tillbaka till varandra. Efter några månaders ensamboende kände jag mig oerhört sliten känslomässigt mellan uppbrottet, sorgen och den fortsatta kontakten med min man och känslorna till den nye mannen. Det kändes svårt att inleda en relation så snart efter att ha gått ifrån ett långvarigt förhållande.Jag började också fundera över vad jag egentligen har gjort. Jag har nu fått se mer av den nya mannen och lärt känna honom lite bättre. Tyvärr är det så att jag jämför honom med min man och min man vinner i flera avseenden. Det här har fått mig att fundera hur jag och den nye mannen i längden kommer att fungera - trots de starka känslor jag har för honom. Man tror ju lätt att bara man är tillräckligt förälskad så kommer alla problem att lösa sig, men min erfarenhet från tidigare relationer är just att kärleken inte övervinner allt. Samtidigt har ju den nye mannen så klart kvalitéer som min man saknar. Det praktiska vardagslivet har alltid fungerat väl med min man, men med den nya mannen ser jag att det säkert kan uppstå konflikter och problem. Å andra sidan känner jag en djup samhörighet och ett inre lugn med den nye mannen som jag aldrig har upplevt med min man. Och det är den känslan som hela tiden har fått mig att tro att jag handlat rätt , snarare än den totala förälskelsen.

    Det verkar så enkelt att säga att jag ska försöka igen med min man och glömma den andre, men jag vet att jag inte kommer kunna glömma honom. Samtidigt inser jag att det finns mycket av det liv jag hade med min man som jag aldrig kommer få med den nya mannen. Och saker jag säkert skulle få uppleva och dela med den nye mannen som jag aldrig skulle få med min man. Och jag undrar också hur min mans och mitts samliv ska fungera om vi försöker igen. Jag känner ingen attraktion eller lust till min man. Det är något jag verkligen har saknat i vår relation. Kan man leva i en relation utan att känna lust till sin partner?? Hur ska man välja när man älskar dem båda?? Jag funderar och grubblar utan att komma fram till någon som helst lösning. Alla tankar slukar oerhört mycket energi och jag känner mig bara mer och mer förtvivlad.

Svar på tråden Välja mellan två personer?!