I tankar om adoption.

Jag blev gravid på tredje IVF försöket. Vart annat/vart tredje par lär ju få barn genom IVF. Sedan kan det ta olika långt tid. Känner igen känslan, här hade jag försökt bli gravid i flera år och sprungit på otaliga undersökningar, sedan dyker det helt plötsligt upp vänner som sprungit om oss och haft väldigt lätt att bli gravida. Det är väldigt lätt att bli bitter eller känna bitterhet.

Känner ett par som trots 4 försök inte lyckades med IVF, de adopterade. Sedan blir jag gravid och får ett eget barn vid 41,5 års ålder. Undras hur de kände innerst inne.

Som tur var lyckades vi med IVF, adoption var aldrig något alternativ. Möjligen äggdonation om det absolut inte hade gått att få egna barn. Vägen dit hade varit väldigt långt, innan jag hade accepterat detta.

Samtidigt ska man vara glad när andra blir gravida för deras skull. Jag kände mig omsprungen efter att ha försökt länge, sedan kommer vänner som haft lätt att bli gravida. Det är väldigt lätt att känna sig kränkt, bli sårad och tycka att livet är orättvist när andra haft det så lätt.

Det finns de som till och med tagit avstånd och dragit sig undan när vänner blivit gravida. Alla andra utom vi som någon uttryckte sig. Jag ville bli gravid och var inte intresserad av andra alternativ.

Eftersom TS är ung så borde det finnas goda chanser att lyckas, även om det kan ta tid med IVF. En person från min mammagrupp är 41 år och gravid igen, när hennes första barn inte fyllt 1 år. Så fort gick det. Själv håller jag på med IVF och försöker få ett syskon. Jag är glad för hennes skull, samtidigt som jag kan bli en smula avundsjuk när det gick så fort för henne att bli gravid.

Förstår TS känslor, de har vi nog alla känt som haft svårt att bli gravid. Jag hade försökt i flera år, så dyker en barndomskompis upp som har många barn och lätt för att bli gravid, och lägger ut på Face Book att hon väntar barn igen. Vidare en annan vän. Första gången sprang hon om mig, nu väntar hon sitt andra barn.

Ja, det är normalt att uppleva de känslor som TS, samtidigt som man ska vara glad för vänners skull.

Det är en stor sorg att inte få uppleva en graviditet och allt däromkring. Läste om en tjej som skulle adoptera men blev gravid. Av rädsla för att såra sin väninna som hade svårt att bli gravid lät hon bli att berätta tills det inte längre gick att dölja. Hon hade själv blivit väldigt ledsen när den ena efter den andra blivit gravida.

Insemination är väl inte så farligt. IVF är ett större ingrepp. Jag förstår fullständigt att det är viktigt för dig att få bära ditt eget barn i magen. Jag kände precis likadant. Redan på BB tittade man efter likheter. Barnet är en kombination av föräldrarnas gener som barnmorskan sa. Jag förstår fullständigt att det är en stor sorg att inte få uppleva en graviditet.