Att orka

Har absolut ingen aning om vad jag kan skriva för att hjälpa dig men kunde inte låta bli utan att säga att du är en riktig kämpe och otrolig människa! Tänk om fler vore som dig!

Du kanske skulle behöva sörja. Din fru lever fortfarande men din fru, den person, som levde vid din sida och är borta. Jag tror du behöver sörja och prata. Har du folk att prata med om hur du mår?

Jag kommer tänka på dig, din fru och din familj!

Åh, vad ledsamt de flesta av oss klarar nog av mycket mer än man tror, men det gäller att inte pressa sig så till den grad att man helt bryter ihop... Sök hjälp och stöd nu, så att barnen har dig vid sin sida när de ska klara av att hantera denna tragedi, är mitt råd. Både hjälp och stöd med vardagspraktikaliteter, och med att få prata och förstå hur du ska ta dig igenom detta. Cancerföreningen (minns inte om det är helt rätt namn?) samt Röda korset är två verksamheter dit du kan vända dig som exempel, de har kunniga med massa erfarenhet som man kan prata med. Lycka till!

Du måste se till att få avlastning med barnen ...hjälp då och då...du bör gå till läkare för att få kuratorkontakt och ev. medecinering för stunden. Det är och kommer vara jobbigt bara du inser att det sedan kommer försvinna så att du inte ser ett evigt svart hål...  Det blir bättre sedan med tiden men nu måste du gå igenom detta vare sig du vill eller inte och sedan är det en lång process tillbaka men kom ihåg!! Det bli bättre...... Kram

Mina ögon fylldes med tårar när jag läste TS. Det är en fruktansvärd situation du befinner dig. Du kan bara göra ditt bästa och ta en dag i sänder, det räcker.

Jag skulle önska att man kunde knäppa med fingrarna så skulle allting vara bra, men det kommer att komma dagar som är bättre.

Känner för dig, liknande hände i vår familj.

Det var min mamma som var dålig och min pappa som var i din situation.

Avlastning och stöd är mina tips, och prata mycket med barnen om det som händer, det är en tröst att vara nära varandra i sorgen.

Kram!

Jag förlorade min man plötsligt för några månader sedan och nu är jag änka med tre barn. En ny verklighet som jag aldrig kunnat föreställa mig....

Jag kan inte ge dig några mer råd än att lyssna på dig själv, var arg, förtvivlad och du kommer att fortsätta vara stark av den enda anledningen att du måste för era barns skull.

Be om hjälp även om det tar emot.

Se till att du har någon att prata med, en vän, familjemedlem, eller någon professionell.

Jag känner med dig,

Kram

Nu vet jag ju inte var du bor, så jag vet inte alls vilka resurser som finns i ditt landsting. Sjukhuset borde ha slussat dig vidare till föreningar och samtalsgrupper för canceranhöriga. Åtminstone en kurator borde du väl ha fått träffa?
Mina brorsbarn fick gå i en grupp för barn till cancersjuka, och deras mamma träffade en grupp för nära anhöriga. De hade mycket stöd och hjälp därifrån, och framförallt barnen mådde bra av att gå där.

Om du (eller din fru) har familj/släktingar i närheten, så ta emot all den hjälp de kan erbjuda. När du ska hantera din egen sorg, så behöver barnen någon fler att vända sig till. De kan inte förlita sig på att du alltid ska orka när som helst och dygnet runt. Kanske någon rentav kan flytta in till er under en period? För jag tror inget barn mår bra av att skickas bort från sin enda kvarvarande förälder, hur dåligt den föräldern än mår.

Kyrkan har också diakoner både att prata med och få praktisk hjälp av. Det underlättar särskilt mycket när begravningen ska ordnas.

Beklagar den sorg du har och kommer att få ...

Tack för stödet, det värmer och hjälper, även om det inte hjälper, så att säga. 

Jag har nog gjort allt rätt så här långt, tror jag, jag träffar en kurator en gång i veckan som ger mig mycket stöd, jag försöker träna och ta hand om mig själv och jag försöker hantera ett liv utanför vad vi går igenom. för mig och för barnen. 

Men det räcker inte. Jag har nog under resans gång försökt förbereda mig på hur det skulle bli i slutet, men att det skulle bli såhär, att själva *hon* skulle försvinna in i sjukdomen så totalt, det var jag inte förberedd på. Att möta någons smärta, det är nog en sak, men att möta ens livspartners dödsångest över att förlora sin självkontroll och personlighet, det har brutit ned mig totalt. Dessutom plågas jag av av dåligt samvete och känslor av otillräcklighet över att jag inte orkar ta hand om henne hemma, även om jag inser att det inte går längre och inte är bra för henne, barnen och mig. Men plågas gör jag ändå. 

Jag har kommit att förstå på riktigt hur en sådan här resa fungerar för mig som anhörig. Man hanterar, visst gör man det, men man går sönder, blir trasigare, litet mer för varje dag. Jag kommer nog igenom detta också och blir hel igen någon gång, men nu är det så tungt. 

Man känner sig ganska ensam i en sådan här resa. Jag har inte hittat några riktigt bra möjligheter att träffa andra i vår situation, vare sig fysiskt eller virtuellt.  Det hade underlättat att kunna stöta och blöta känslor vare sig ens vänner eller professionell hjälp kan dela. 

Sörja. Ja, det har jag nog på ett plan redan börjat med, även om jag gissar att det ändå inte är på riktigt förrän hon är borta. Men man biter ihop, planerar, fixar och hanterar för att döva smärtan, hur konstigt det än blir. Nu när hon är på hospice, och jag är hemma på kvällarna har jag redan börjat städa, rensa och slänga i förberedelse för familjens nya liv, hur osmakligt det än kan låta. men det lugnar att göra *något*. Men jag slänger bara bort saker jag vet är umbärliga för henne, i en outtalad förhoppning att hon skall piggna till och bli förbannad på mig för att jag stökat runt i hennes saker. 

Muminpappa, du går just nu igenom någonting så oerhört svårt. Den du älskar är på väg bort och dina barn behöver dig. Av det du skrivit förstår jag att du är klok och förståndig och något dåligt samvete ska du inte ha för du gör allt rätt, och allt du kan och mer därtill. 

Det är klokt av dig att träffa kuratorn för det är viktigt att få prata och det kan vara svårt att prata med sina närmaste.

Självklart går man sönder inuti när man inte tycker att man orkar mer, men så småningom kommer du att bli hel, och du kommer att vara ännu starkare.