Åh vad jag känner igen mig! Jag har exakt samma overklighetskänslor som du beskriver. Min äldsta har börjat på förskolan i höst och när jag ringer dit och ba "hej det är x mamma" är jag smått nervös över att hen i luren ska skratta ut mig eller någonting, för det låter ju så konstigt. Jag - mamma?
Eller när vänner eller familj är här och mitt barn vill gå till mamma. Och besökarna säger "Jaaa, såklart du vill till mamma" och ser på mig med ett leende. Då slår jag ner blicken. För vad menar de med leendet? Hör de också hur märkligt det känns att kalla mig för mamma? Tycker de att jag verkar oansvarig? Tycker de inte att jag borde ha fått barn? Osv....