Inlägg från: Anonym (Svartsjuk) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Svartsjuk)

    Pojkvän på supsemester?

    Jag och min pojkvän har varit tillsammans i snart ett och ett halvt år, och vi har det oftast jättebra tillsammans. Vi bor inte ihop, men vi spenderar mycket tid hos varandra. Både han och jag är runt 20 år gamla, han är lite äldre. Vi har ett fungerande samliv med mycket kärlek och lite problem, vi båda blir bara kärare och kärare med tiden och det är underbart. Han är definitivt det bästa som hänt mig, men ibland tror jag att han också är något av det värsta. Jag är väldigt beroende av honom och känner jag mig oprioriterad blir jag väldigt lätt sårad och ledsen. Kanske har det att göra med att mina biologiska föräldrar gick bort när jag var väldigt ung och jag bodde sedan i en fosterfamilj med hur många syskon som helst. Detta är dock inget som jag visar särskilt mycket, jag unnar honom utrymme och tycker inte att han ska skuldbeläggas för att han tillbringar mycket tid på annat i perioder. Men mitt stora behov av bekräftelse och närhet av dem som står mig nära är väldigt tungt för mig.

    Jag har aldrig upplevt mig själv som en svartsjuk person, och min pojkvän är inte heller påtagligt svartsjuk. Men på senare tid känns det som att det har förändrats en del för mig. Det är inte så mycket han gör som gör mig svartsjuk, utan det är mina teorier om vad han skulle kunna göra eller kanske, vill göra. Ibland är jag så ledsen på honom, fast han inte förtjänar det, bara för att jag fantiserat upp något. Detta är inget jag pratar med honom om för han förtjänar det ju inte som sagt, men ibland kan det få mig att må så dåligt att jag funderar på att göra slut, trots att jag älskar honom så mycket. Snarare för att jag älskar honom så mycket.

    Till problemet: I sommar har han tänkt följa med 3 eller 4 stycken killkompisar till Rhodos i en vecka och bo där i en av vännernas ex lägenhet (de är bra vänner). Tanken med denna resa är att supa sig redlös på nattklubbar varje kväll. Jag kan inte följa med, för har både plugg och jobb att göra. Har inte heller råd. Men alla vännerna är singlar och även om han sagt till mig att han aldrig skulle göra något med någon annan så mår jag så dåligt av det här. Han kommer inte så bra överens med snubbar han inte känner så han skulle lätt bara ha umgåtts med tjejer där och sina singelvänner då. Jag fattar att han vill dit för han älskar att resa och festa och han har aldrig kombinerat dessa förr, men jag vill kräkas när jag tänker på honom, jättefull i en klubb full av lättklädda, nästintill nakna och fulla tjejer som kladdar på honom. Även om han inte har sex med nån så är det väl nästintill oundvikligt att han faller för frestelsen att stöta på någon tjej, eller nåt. Försöker lita på honom och inte bry mig för han har aldrig svikit mig på det sättet förr men jag är ändå helt förstörd över detta. och samtidigt känner jag inte att jag kan säga till honom att jag vill att han ska stanna, för då känner jag mig som en dålig flickvän som håller honom borta från nöje och vänner. Men jag vet inte om jag kommer kunna vara tillsammans med honom genom det här utan bli så svartsjuk att jag tar livet av mig. vad ska jag göra?!?!!!!

  • Svar på tråden Pojkvän på supsemester?
  • Anonym (Svartsjuk)
    dirty88 skrev 2014-11-11 23:02:12 följande:

    Du kan inte göra något åt situationen. Skulle du be honom stanna hemma så är det nog slutet på er relation som fridfull.
    Du låter lite lätt galen. Crazy girlfriend syndrome. Det är inte ett fack du vill vara i så du får fan lugna ner dig lite kvinna. 

    Nog om det.

    Det finns väldigt lite du kan göra i situationen förutom att låta honom åka och be till gudarna att han inte är otrogen och skulle han vara otrogen kan du be till gudarna att du aldrig får reda på något. 

    Om du är såhär otrygg i eran relation så tror jag ni kommer få det bökigt framöver oavsett om han åker eller ej. Du borde nog försöka få bukt med dina tankar på något vis. Jag råder dig att prata med din pojkvän rent allmänt om din starka rädsla för att bli övergiven/din svartsjuka. Du behöver inte nödvändigtvis nämna att det just är resan som gör att du blir en hysterika, utan prata bara lite allmänt om hur du mår och känner. Att reda ut sina psykiska problem på egen hand kan vara svårt.

    /Dirty87 -Din uggla i mossen


    Jag må ha galna tankar med turligt nog är jag bra på att dölja mitt vansinne så att han slipper drabbas av det. Vi har pratat om resan lite, sa att jag var orolig men han var väldigt tydlig med att det inte fanns någon anledning till det. Har aldrig begränsat honom och även när jag nämner något beteende jag ogillar så är jag tydlig med att det "fortfarande är hans val". Upplever mig inte som kontrollerande på det sättet att jag måste styra och ställa, utan allt jag vill är att veta. Så tanken på att han skulle kunna vara otrogen utan att jag vet om det är nästan värst, men nu tror jag inte att han skulle göra detta riktigt.

    Har ett flertal psykologkontakter men detta problem har aldrig varit i fokus, kanske borde bli det

    Tack för svar alla!
  • Anonym (Svartsjuk)
    Anonym (hej) skrev 2014-11-11 23:15:18 följande:

    Min kille åkte på en partykryssning med sina singelvänner när vi var tillsammans. Det var jobbigt för mig för jag har väldigt svårt att lita på människor. Men det gick bra :)

    Försök lita på din pojkvän :)


    Känns bra att höra verkligen! Från och till tänker jag att "fan, det här blir nog bara bra, fattar inte varför jag reagerat så starkt" men sen går jag tillbaka till de hemska känslorna igen. Är väl ganska instabil Drömmer
  • Anonym (Svartsjuk)
    Anonym (hej) skrev 2014-11-11 23:29:30 följande:
    Vet hur de känns x) var lite halvt panikslagen jag med. Så gick och tänkte på det hela tiden under en period fram och tillbaka som du säger att du gör. Men försök slappna av :) Är han en bra kille kommer ingenting att hända. Om någon börjar klänga på han så kan han faktiskt säga ifrån eller att kompisarna "räddar honom från situationen" om inte denna tjej t.ex. lyssnar för att hon är för full.
    Ska försöka slappna av tills det närmar sig i alla fall, det är ju rätt lång tid kvar förvisso Han är en bra kille, men jag har svårt att lita på omdömet hos alkoholpåverkade personer då en tidigare pojkvän, eller fästmö faktiskt, till mig var alkoholist. Men det är ju sånt jag måste jobba med. Hans kompisar litar jag verkligen inte på, men ska försöka lita på min älskade då det inte är mer än rätt. Tack!
    Anonym (man) skrev 2014-11-11 23:35:51 följande:

    Om ens partner fattar beslutet att vara otrogen så är det inget man kan göra något åt. Du kan ju inte låsa in honom eller mörda honom...
    Om man försöker vara inlåsande, begränsande och om man är överdrivet orolig/klängig/ tjatig så puffar man h*n rätt i armarna på någon annan.
    Detta är fakta som du bara har att acceptera och som du måste leva med.

    Man måste välja sin partner och man måste sträva efter att ha ett sådant förhållande så att man inte behöver oroa sig. 
    Om du känner att det är omöjligt för dig att välja att lita på honom så måste du ju ta dig en funderare. Är det fel på dig eller på honom?
    Om det är fel på dig så måste du ändra på dig.
    Om du anser att det är fel på honom så behöver du fundera över vilket val av partner som du har gjort.

    Kan du trots allt klara av att komma överens med dig själv att du bestämmer dig för att lita på honom? 
    Du inser väl att det ligger helt och hållet hos dig att fatta ditt beslut?, det har faktiskt ingenting med honom att göra.

    Om du väljer att bestämma dig för att lita på honom, vad skulle det göra om någon annan full och nästan naken tjej klängde på honom (eller om det gick ännu längre...)
    vad skulle det spela för roll i ett större perspektiv?
    Vad han gör långt borta, när du inte är där, när du inte vet; hur skulle det kunna påverka dig?
    Det enda sättet det skulle påverka dig är ju hur du själv låter det påverka dig.


    Jag är noga som sagt med att vara varken begränsande eller inlåsande, oron smiter väl ut ibland men det brukar inte hända mer än någon gång varannan månad att jag pratar om något i svartsjukeväg som oroar mig. Brukar kunna släppa saker efter att jag fått dem ur mig.

    Det är fel på mig, en hel del faktiskt, jag går i terapi och försöker därmed ändra på mig men innan dess så söker jag råd efter sätt att förhålla mig på, för jag känner mig rätt hjälplös i alla känslor. Kanske att jag skulle väntat med att kära ner mig tills jag löst lite av det som försiggår i mitt huvud, men samtidigt hade jag ingen aning om denna sida av mig själv förrän nu.

    Jag är väl medveten om att det är jag som behöver hantera detta annorlunda och inte han, men vi är ändå ett team så jag tror det är viktigt att vi jobbar tillsammans för att få det att kännas okej för alla parter.. Men eftersom att jag redan tagit upp detta med honom en gång så känns det lite knasigt. Ska väl försöka förtränga detta och ta hand om det när det är dags, kanske att det till och med inte känns lika jobbigt då heller.

    För mig krävs det väldigt mycket för att kunna lita på någon. Jag vill inte leva med en man som gör något sådant bakom min rygg, oavsett om jag aldrig får reda på det eller inte, för den mannen är för mig då ett svin. Så även om det inte hade påverkat mig så hade det ju varit väldigt tragiskt, en ovetande jag som tillbringar mitt liv med en gris, nej tack.
    Men nu tror jag inte att min man hade kunnat göra något sånt utan att berätta det. Alltså, om vi säger att han blir lite för full och blir lite för frestad och gör något dumt så hade han antagligen erkänt i tårar direkt. Jag tror att jag kan lita på att han inte undanhåller det om det händer, men känner inte att jag kan lita på att det inte händer. Och om det händer så är det slut, helt. Tror inte ens jag kan förlåta en kyss. Hade han haft sex med någon annan så hade jag nog inte kunnat förmå mig att ha sex med honom, och sex är väldigt viktigt för mig.

    Jaja, måste säga att jag skärpt mig lite efter att fått se mina känslor i ord.
Svar på tråden Pojkvän på supsemester?