• paowra

    Självmordstankar

    Hej jag är en kille på 18 år och känner att jag endast lever för andra och inte ett dugg för mig själv. Jag lever med panikångest och får ångest av nästan allt. Jag har haft en ganska tuff uppväxt inte på hemmafronten men utanför det. Jag ser inget värde i mig själv och framtiden känns hopplös.

    Jag går inte kvar i skolan pga min ångest Som tog över mitt liv för kanske 1 år sedan vilket resulterade i att jag inte vågade gå till skolan. Nu sitter jag hemma hela dagarna och lever på mina föräldrar vilket är så skämmigt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Vågar inte söka jobb då jag inte litar på mig att jag kommer vara 100% närvarande på jobbet pågrund av ångesten och min usla mage vilket läkarna tror är IBS. Jag vägrar gå på bidrag och skämmas. skulle vara så skönt att få ha lite närhet och kärlek av en flickvän men det kommer inte på frågan i nuläget då jag vägrar att vara den där pojkvännen som bara är hemma och som inte hjälper till att försörja osv. Mitt största mål sedan jag vart liten har alltid varit att skaffa familj, en flickvän 2-3 barn och en villa. Men det känns som att det målet är något jag aldrig kommer uppnå. Jag tänker ofta självmordstankar och det är fruktansvärt jobbigt. Jag kan lova att jag inte hade vart kvar om det inte vore för att jag just lever för andra, mamma, pappa, syster,bror,systerdotter och vänner. Det är mycket väldigt tungt som inte är med i denna text som jag inte orkar ta upp så kanske låter löjligt med självmordstankar för det jag skrivit nu men vad ska man leva för om allt endå kommer gå i kras.

  • Svar på tråden Självmordstankar
  • Anonym (Mr18år)

    Jag kommer inte ta mitt liv, skulle aldrig göra så mot mina nära


    paowra skrev 2014-11-24 03:48:18 följande:

    Hej jag är en kille på 18 år och känner att jag endast lever för andra och inte ett dugg för mig själv. Jag lever med panikångest och får ångest av nästan allt. Jag har haft en ganska tuff uppväxt inte på hemmafronten men utanför det. Jag ser inget värde i mig själv och framtiden känns hopplös.

    Jag går inte kvar i skolan pga min ångest Som tog över mitt liv för kanske 1 år sedan vilket resulterade i att jag inte vågade gå till skolan. Nu sitter jag hemma hela dagarna och lever på mina föräldrar vilket är så skämmigt att jag inte vet vad jag ska ta vägen. Vågar inte söka jobb då jag inte litar på mig att jag kommer vara 100% närvarande på jobbet pågrund av ångesten och min usla mage vilket läkarna tror är IBS. Jag vägrar gå på bidrag och skämmas. skulle vara så skönt att få ha lite närhet och kärlek av en flickvän men det kommer inte på frågan i nuläget då jag vägrar att vara den där pojkvännen som bara är hemma och som inte hjälper till att försörja osv. Mitt största mål sedan jag vart liten har alltid varit att skaffa familj, en flickvän 2-3 barn och en villa. Men det känns som att det målet är något jag aldrig kommer uppnå. Jag tänker ofta självmordstankar och det är fruktansvärt jobbigt. Jag kan lova att jag inte hade vart kvar om det inte vore för att jag just lever för andra, mamma, pappa, syster,bror,systerdotter och vänner. Det är mycket väldigt tungt som inte är med i denna text som jag inte orkar ta upp så kanske låter löjligt med självmordstankar för det jag skrivit nu men vad ska man leva för om allt endå kommer gå i kras.


  • Anonym (Anonym)

    Jag skulle rekommendera att du hör av dig till din vårdcentral eller till psykakuten i din stad. Det kan låta drastiskt, men där finns den kompetens du behöver för att komma vidare och få tillbaka glädjen i livet. Du förlorar ingenting på att be om hjälp och psykiatrin har faktiskt mycket hjälp att ge. 

    Vänligen, 

Svar på tråden Självmordstankar