hur hade ni reagerat?

Beror på vad det rör sig om. Allt behöver man inte som bonusförälder lägga sig i, tycker jag. 

Men det är ett ganska märkligt allt-eller-inget-tänkande. Även med gemensamma barn är det ju så att de ibland önskar konferera endast med den ena föräldern. Mitt äldsta barn ville till exempel övningsköra med sin pappa (och med min man) men inte med mig. 

Högst troligt är att du inte kommer att besparas tonåringars trumpna sätt och humörsmässiga tvära kast när dina egna barn blir tonåringar heller. De kan prata och vara hur trevliga och "joddlande" som helst för att i nästa stund inte längre ha någon lust att prata mer (allt medan den vuxne fortfarande befinner sig i den sköna pratstundsandan som precis varit). Samma sak med lortiga skor, (o)viljan att hjälpa till samt lusten att berätta om vad de vill ha och köpa och hur glada och engagerade de kan vara medan de redogör för detta, för att inte tala om hur glada de kan vara om det är så att de får vad de för stunden suktar efter. Det där kommer, med största sannolikhet, även dina att hamna i. 

Din hjälpsamma och ordentliga tvååring (eller hur gamla dina barn nu är) kommer också att hamna i något av de "problem" du upplever finns med din mans barn. Skillnaden är att vid det laget har du en lång historia med dig av ditt barn. Ni har en relation som är lika ingången som ett par gamla tofflor. Därför kommer du inte att bli lika kränkt, sårad, irriterad som du är nu. Och du skulle förmodligen känna dig kritiserad och i försvarsställning om någon annan - som inte har din historia med ditt barn - kunde upplevas ha alltför stor lust att dyka på tonåringen om diverse saker. 

Alla beslut? Det finns inte ens någon tänkt indelning i större/mindre, viktiga/oviktiga? Verkar jobbigt att leva så. Jag menar ungarna påverkas på diverse sätt att min och mina barns (och hundars) närvaro också och så är det väl för de flesta kan jag tänka mig. Att insistera på att tillfrågas och sluta överenskommelser om allt tycks mig starkt överdrivet. 

AV. Inte ATT. 

Nu har ju ts skrivit att det inte handlar om den sorts saker. 

Det vet de flesta som svarar i trådar som den här. Den du förklarade det för nu senast vet det definitivt. 

Jag tycker att det är viktigt att välja hur man uttrycker sig och vara tydlig i trådar som den här, där det gärna blir starkt polariserat. Jag tycker inte att det är fel att efterfråga ett förtydligande. Om du tänker efter så kanske du kan hålla med. 

När man bor ihop så påverkas man av varandra på alla möjliga olika sätt. Ibland är det angenämt och ibland mindre angenämt. Det är förstås bra att se till att man förstår och kan acceptera varandras värdegrunder för varför man gör på ett eller annat sätt men att detaljstyra varandras liv och vardag i en nyfamiljskonstellation är oftare ett irritationsmoment än en hjälp. Det är också svårt att få det att fungera tillfredsställande utan att tjat skapar dålig stämning när det är stor åldersskillnad mellan barnkullarna. Det kan vara viktigare med bestämda mattider för mindre barn, medan det för större barn med självständigare tider och aktiviteter i stället bara har en negativ inverkan på deras tillvaro (och nu vet jag att din bonusdotter tydligen måste övervakas på diverse sätt för att få i sig mat och att hon inte kan vara ensam hemma, det jag skrev var bara ett exempel för diskussionens skull - du har förstås andra). 

Så farligt var det verkligen inte. Jag märkte inte ens att du var irriterad. Jag trodde att vi hade ett helt vanligt meningsutbyte bara.

Sådana här trådar är så himla trista.

Någon kommer med ett påstående som är felaktigt eller ibland bara uppseendeväckande på något annat sätt, ett gäng människor ägnar sig med emfas och outtröttlig energi åt att övertyga medlemmen med påståendet om hur fel den människan har, ts frågeställning drunknar bland alla inlägg som handlar om något helt annat och de som tagit sig tid att försöka bena i ts problem kan inte få igång någon dialog med ts (ja, hon kanske inte är intresserad av att få någon annan syn på saken än sin egen heller, för den delen - det vet ju inte jag). 

Jag förstår inte hur du menar. Den skribent som många diskuterar med diskuterar ju i sin tur utifrån ett scenario som överhuvudtaget inte är gällande ts och hennes mans situation (förutom att det också är felaktigt på andra sätt). 

Men men, trivs ni med att föra den dialogen så ska jag förstås inte hindra er. 

Varför ler du mot tonåringen när du uppenbarligen inte känner dig särskilt nöjd med hen i det läget? På det viset bidrar du ju till en väldigt märklig utveckling av er relation. 

Du menar inställsam. 

Jag tror att din uppfattning om din mans barn är starkt färgad av dina sårade känslor. Jag får inte ihop det du skriver om din bonus med att du faktiskt skulle gilla hen. Tycker pappan att hen är överdrivet trevlig mot andra och att hen lägger orden i munnen på pappan? Eller kan det möjligen vara så att eftersom ni kommit på kant med varandra och pappan inte vill ta din sida så eldar det under dina redan negativa känslor?

Hur länge sedan var det som du och bonusbarnet hade en bra relation? 

Klart att du bör vara hövlig i ditt bemötande av tonåringen. Men du skriver att du uppfattar denne som inställsam och du beskriver situationer där du finner denne övertrevlig. Jag tolkar detta som att du menar att tonåringen emellanåt och i dina ögon har en falsk och påklistrad fasad och det verkar du också ha i mötet mellan er. Du kanske inte är arg, men jag vågar påstå att du inte heller - i den situationen - kan ha gett tonåringen ett särskilt genuint och ärligt menat leende.

Allt jag föreslår är att du förmodligen bidrar mer till den konstiga relationen som uppstått mellan er än du verkar ha lust att inse. Och den som bidrar till att något känns fel/blir fel har förstås också stort inflytande vad gäller hur relationen kan lagas/förändras/omförhandlas eller vad som nu ska till. 

Ditt andra stycke tycks igen handla om att du upplever bonusbarnet (och bonusbarnets mamma) som falsk. Du förefaller reta dig på att bonusbarnet "har lärt sig när o hur o vad man ska göra vara säga" - något de flesta brukar tycka är på sin plats och som brukar vara resultatet av en fungerande uppfostran. 

Stryka föräldrar medhårs för att få som man vill är en del av barns och ungdomars sätt att vara på i samspelet mellan dem och föräldrarna. Att ibland inte vara ens det minsta medgörlig är ett annat sätt. Du kommer antagligen också att få uppleva hela skalan. Hur gamla är dina barn nu?

Hur som helst så tycker jag att det verkar som om ingen av er just nu har en stabil bas som tillåter er att vara ärliga (på sätt som inte medvetet sårar eller som saknar omtanke och hänsyn) mot varandra och det kan ju vara värt att sträva efter. Att under en period lämna varandra lite mer utrymme än annars tror jag inte heller är fel. Kapsejsade tidigare goda relationer kan ta tid att läka. 

Vad handlade det här om?

"Häromdagen så sa jag ifrån bonus gjorde värre jag sa inget. Jag sa sen till min man att ska bonus göra sådär då följer jag inte med.
Min man sa till bonus (jag svimmade nästan) bonus tjurar och svarar inte.
Min man frågar bonus om hen har hört vad min man har sagt och bonus blänger och säger tjurigt ja. Kollar sen på mig."

Det var synd, själv tycker jag att det blir mycket lättare att se hela bilden om man får inblick i vad det handlar om och vad det är i dynamiken mellan er som inte fungerar.