hur hade ni reagerat?

Då jag gång på gång blir straffad då jag säger fel saker så känner jag att det är bättre att jag inte lägger mig i alls.

Bonus ville ha med mig på en grej som pappa sagt måste tänka på det.

Jag log o sa var det inte jag som inte ska lägga mig i? Är det inte så du sagt?

Bonus ler o säger den här gången får du det.

Glöm det sa jag. För det första skulle jag aldrig säga en annan sak än vad pappa sagt.

Jag blir straffad genom att min man blir arg på mig bonus straffar mig med att inte prata med mig.

Kan komma hem o se familjen sitta i tv rummet genom fönstret när jag kommer in har bonus gått därifrån. Säger jag hej så svarar inte bonus.

Min man har aldrig ifrågasatt bonus sätt att vara.

Detta gör också att jag mer och mer struntar i att engagera mig o hjälpa till.

Så här är det om jag får tänka efter sålänge som jag varit med så har det varit så att biomamman vill styra när var o hur min man ska ha bonus hos sig. Det har varit vårdnadstvist o många möten på familjerätten. Vi har trots ett avtal inte haft något barn att hämta vid vissa tillfällen. Biomamman är slipad hon vet vad hon ska göra o säga för omgivningen o barnet. Min man har vid vissa tillfällen valt att bråka tillbaka (sätta ner foten) men för det mesta har biomamman fått kört sitt race. Jag har stått bredvid o gått i taket. Att stå bredvid o se när katten leker med råttan trots att råttan har 100% rätt att bara avsluta leken utan att göra detta är frustrerande.

Min man har valt att låta biomamman köra över oss och göra på sitt sätt för att lugna ner situationen. Vi har vid flertal tillfällen kommit för sent, åkt i onödan, missat saker pga att biomamman krånglar vid bytesdagen.

Under alla dessa år så har min man samtidigt kompenserat sitt barn. Barnet har alltid varit sin mamma lojal. Pratar aldrig om sin mamma o sig själv hos mamma med oss.

Kort o gott då bonus ej sett eller hört att mamman ligger bakom barndomens "krig" så ligger skulden hos pappa o mig. Pappa kompenserar och går på tå.

Min man vill ha lugn o ro och det får man bara genom att göra som bonus och dennes mamma vill.

Ni som haft liknande scenarie vet vad jag pratar om. Oftast har männen inte så mkt val det är att välja på allt eller inget.

Själv känner jag att barnet under denna resa blivit kung.

Säger jag till så tjuras det och min man blir stressad o tjurar också alternativ att ungen hånler o gör 100 ggr värre för att markera att det är hen som bestämmer.

Häromdagen så sa jag ifrån bonus gjorde värre jag sa inget. Jag sa sen till min man att ska bonus göra sådär då följer jag inte med.

Min man sa till bonus (jag svimmade nästan) bonus tjurar och svarar inte.

Min man frågar bonus om hen har hört vad min man har sagt och bonus blänger och säger tjurigt ja.

Kollar sen på mig.

Jag vet att jag har fått skulden för det som varit o jag vet att jag enligt bonus inte ska lägga mig i.

Men om jag visade alla brev sms o mail o berättade sanningen så skulle det vara mitt fel. Ungen är så färgad.

Jag har nu börjat med samma som bonus jag är tyst.

Tillhör jag inte dennes familj så tillhör denne inte min.

Istället för att bli arg ledsen o besviken o vilja prata ut så är jag bara tyst.

Det innebär att jag inte tänker o ska känna eller ha något ansvar över varken rena kläder tider skjutsningar.

Känns ganska skönt.

Efter sista dispyten med min man så valde jag att agera med tystnad. Han har gång på gång frågat om jag slutat älska honom han är Kramig och undrar var det är.

Jag har sagt att vi är som två läger jag vill bli ett. Han har lovar att skärpa sig.

Oj vilket hoppigt o rörigt inlägg detta blev men jag hoppas att ni hänger med lite i alla fall