Inlägg från: nadiana |Visa alla inlägg
  • nadiana

    Första barnet september 2015

    Hej!
    Jag har läst tråden i smyg ett tag, men nu vill jag också vara med
    BF 8/9.

    Har också RUL i gravvecka 20.

    Min barnmorska bokade in allt "så sent det gick" typ. KUB-ultraljudet i vecka 13+6 tex., mycket frustrerande för en blivande mamma som såklart ville ha inskrivning, KUB och RUL så fort man får...! 3 veckor kvar till RUL.

    Är mitt i spökveckorna nu; illamående och trötthet borta,magen har inte växt på tre veckor, inget spark-fladder, så hade behövt UL nu för att se att bebis fortfarande är där! Någon mer som fått spökvecks-ångest?

  • nadiana

    Fick precis mail om att vi ska börja planera in vår sommarsemester. Hur tänker ni andra som har BF första halvan av september; tar ni sen semester så semester+FP går ihop eller jobbar lite mellan semester och ledighet inför förlossningen? Har stor beslutsångest - skulle vara jäkligt skönt att ha långledigt inför förlossningen, samtidigt som det är väldigt sent att ta semester från början av augusti.

    Jaja, fick iallafall något annat att fundera over än spökveckor och bebisens varande eller ickevarande!

  • nadiana
    Knäck skrev 2015-03-28 22:51:53 följande:

    Själv undrar jag om det är detta som är foglossning... Har sen några dagar ont långt ner i ryggen, nästan rumpan, och mest vid vissa rörelser. Ovälkommet :-/


    Skulle på beskrivningen kunna var foglossning som jag förstått det. Sen är det ju lite tidigt för foglossning för oss, även vissa såklart har otur och får det tidigt. Tycker du ska gå till en naprapat som har erfarenhet av att behandla gravida, var själv hos en i förra veckan av samma anledning (hade tur, det var troligtvis "bara" en låsning i bäckenet, dvs behandlingsbart), för är det inte foglossning är det onödigt att gå och ha ont resten av graviditeten om det kunde åtgärdats! Lycka till!
  • nadiana
    jmt skrev 2015-03-30 17:19:30 följande:

    Å, spännande med bilder! Jag förstår knappt hur jag ska stå ut till den 16 april när jag har mitt RUL, kommer bara i v 19 då. Denna väntan.


    Åh, jag har RUL samma dag som du, fast jag kommer vara i v 20! Tycker också det känns oändligt långt borta!
  • nadiana
    Mijjan skrev 2015-03-31 13:33:27 följande:

    Jag blev påkommen första gången i söndags av svägerskan. Var 14+1 då och vi har ju inte gått ut med det än så blev lite paff! Men jodå det verkar som det börjar synas lite ändå alltså. Har ni börjat med mammakläder än? Än så länge kan jag ha mina vanliga men iofs har jag inte gått upp i vikt än är väl mest magen som börjar puta :) Har köpt en hel del fint att använda framöver men än så länge känns det inte som det behövs. Ser mest bara småfet ut blir "roligare" när det är en riktig kula :) Imorgon på första april berättar vi för föräldrarna våra.. Får väl se vad dom säger :P


    Wooden skrev 2015-03-31 14:08:28 följande:
    Vad kul att berätta för föräldrarna! Hoppas alla blir glada! :)

    Jag började med mammabyxor för ett par veckor sen. Grymt skönt! Jag hade nog klarat mig med vanliga ett tag till men dom sätter sig ju liksom under magen och det är inte skönt! På mig syns det inte jättemycket heller, men skönt med något som håller ihop allt ändå, haha.

    Jag var och handlade i helgen, eftersom några byxor blivit för små och linnena för korta...
    Var inne på mamma-avdelningarna och vände, men kände inte att jag var redo för byxor med muddar ända upp till brösten än, kände att jag inte är där än...(det har bara först nyligen blivit uppenbart att jag är gravid och inte bara ätit för mycket )
    Det slutade med att jag bara köpte "vanliga" kläder - längre linnen, någon klänning, samt kostymbyxor fast som hade resår i midjan och var lite lösare i passformen.
  • nadiana
    Chester skrev 2015-04-01 20:13:44 följande:

    Jag har börjat få så störande kommentarer från folk som själva fått barn, dom säger inte så här ordagrannt men i mina öron låter det som att dom säger rent ut att nu kommer du inte vara snyggast och smalast längre. 
    Har fått kommentarer i stil med:
    "Var beredd på att din gamla platta mage är ett minne blott och kommer vara förstörd med bristningar."

    "Ovant det kommer vara att se dig som alltid varit i så bra form vara tjock så länge, jag gick upp 28 kg. Det blir inte lätt när du ska gå ner det, tänk på det."

    Och mina stackars bröst blir ju totalmobbade!! Jag har naturliga 70E som aldrig hängt och SJÄLVKLART förstår jag att dom kommer säkert hänga en del när dom redan var så stora innan graviditeten och just nu bara växer och växer. Men jag blir ständigt påmind om detta.
    "Känns det inte konstigt att du inte kommer ha perfekta bröst längre?"
    "Stackars dig som kommer få dina bröst förstörda med bristningar".

    Jag blir så trött på detta! Bara för att dom aldrig någonsin vart i bra form, med eller utan barn, så är det precis som att dom njuter nu av att jag kommer inte vara i toppskick på väldigt länge. 
    Jag rör mig på mycket mer än de flesta och tänker fortsätta tills kroppen säger stopp, smörjer in min goa bebismage och mjölkpattar varje dag med bio-oil, jag blir så trött på detta att jag blir så himla taggad på att visa dom att bara för att man blir mamma behöver man inte ge upp om sig själv.
    Men det är ju inte detta det ska vara fokus på, JAG SKA JU BLI MAMMA!
    Så tröttsamt att det är utseendet dom hakar upp sig på. 
    Berättade detta för en kompis som är så lite utseendefixerad man kan bli och hon sa att det spelar ingen roll vad jag gör eller hur jag ser ut, i hennes ögon är jag och alla andra gravida det vackraste som finns.
    Gud vilket långt inlägg detta blev, förlåt. Någon mer som känner som jag?


    Men fy, jag blir så himla arg på era bekanta när jag läser vilket sätt de har att kommentera era kroppar och hur de förändras! Vilket jävla sätt!


    Också idiotiskt att folk tror att det på något sätt är "tur" att man är i bra form - det är ju något man skapat, genom bra vanor och träning, och om man fortsätter med bra vanor under och efter graviditeten kommer man ju att komma i bra form igen, även om kroppen såklart kanske ser lite annorlunda ut när man skapat ett barn. Men tror att folk som aldrig tränat och kanske sitter med bebiskilona kvar flera år gärna tror att det har med graviditeten att göra - de har aldrig varit vältränade och tror inte att deras brist på form beror på att de faktiskt inte tar hand om sig själva, utan att det på något sätt är "så det blir" när man fått barn.


    Jag tränar också mycket och var i bra form när jag blev gravid. Jag tränar liksom du fortfarande och tänker fortsätta så länge kroppen gillar det, men jag har bara fått uppmuntran från dem i min närhet; hur bra det är att träna under graviditet, att man har igen det under förlossning och efteråt, och att många kvinnor kommer tillbaka och är starkare än någonsin när efter att ha fött barn (dock umgås jag dagligen mest med killar, kan det ha med saken att göra?).


    Och du, att tänka på sig själv och sin form behöver inte vara att ta fokus från att du ska bli mamma, tvärtom - genom att fokusera på dig själv kommer du ju ge bebis världens bästa, pigga, nöjda, starka och glada mamma!

  • nadiana
    VBG84 skrev 2015-04-04 19:19:37 följande:

    Första gången sen jag plussade som jag känner mig lite utanför. Det är säsongspremiär på ett av stans sommarhak och hela kompisgänget ska dit och härja. Visst skulle jag kunna följa med, men när de är tre öl in kommer jag bara sitta och störa mig. Följer ni med ut på krogen eller stanna ni hemma?


    Följer med, hittills.Vill inte missa umgänge med kompisarna för att jag inte dricker (men sen bor vi så att någon av oss måste köra, så är van att vara ute nykter). Beställer alkoholfria öl/drinkar så känns det lite festligare.
    Sen kan man ju alltid skylla på graviditetströtthet när de blir i-gasen-störiga och man vill gå hem
  • nadiana
    Chester skrev 2015-04-07 16:57:13 följande:

    Hur är eran kroppstemperatur? Jag tempade rätt mkt då vi försökte bli gravida för att försöka få nån hum om när jag hade ÄL för min mens var så oregelbunden. 

    Jag har ofta väldigt låg kroppstemp och brukar ligga på 36,4 och det gör jag även nu som gravid? Borde den inte vara högre? I början av graviditeten låg jag runt 37 grader men då låg jag även hemma med feber så vet inte om det endast var pga febern.. 

    Att man ALLTID ska hitta något som kanske pekar på att något KANSKE är fel. 

    Känner ju att det är massa som pågår till å från i magen flera gånger om dagen men blev paff över att min kroppstemp är så låg? Är i vecka 18.


    Jag slutade tempa någon vecka efter att jag plussat. Temperaturen sjönk, steg, sjönk mer och jag blev SÅ orolig för missfall att jag slutade ta tempen - och KUBet visade en väldigt levande bebis! Försök att inte oroa dig, säker på att bebis mår bra - speciellt om du känner den!
  • nadiana
    blomblad skrev 2015-04-08 14:04:48 följande:

    Usch idag är en sån där jobbig skit dag. Alla utomstående som säger "du måste fixa det, du måste göra det, du måste laga det, du måste göra si och så" tar knäcken på mig. Jag är den som hade 100 saker på gång hela tiden och fick väldigt mycket gjort innan graviditeten. Det är psykiskt påfrestande att inte orka i samma tempo längre. Jag är så jäkla trött och anstränger jag mig för mycket en dag kan jag knappt gå pga foglossningar på kvällen. Mina dagar känns bara som en kamp om allt jag vill hinna och orka göra vs vad jag klarar av. Och så pressen utifrån på det. Är hemma från jobbet idag och bara gråter. Får ännu mer ångest för att jag bara ligger och inte tar tag i nån av de där 100 sakerna när jag ändå är hemma. Går det här över? :/


    1) Ta det lugnt.
    Ta ett djupt andetag. Ät en glass. Det kommer gå over!

    2) Var hemma.
    Tillåt dig själv att vara hemma en dag eller två till, din mentala hälsa kräver det just nu!
    (Jag tänker att det inte bara är sjukdom när kroppen är sjuk, ibland är det huvudet och det mentala som tillfälligt inte orkar med, speciellt när man är gravid!)

    3) Se lösningarna.
    * kan du prata med dem som du känner lägger press på dig och berätta hur det känns? Jag fick ett mindre gråtsammanbrott i typ vecka 11 när jag kände pressen på mig att hjälpa till hemma som vanligt, samtidigt som det tog all min kraft att bara ta mig till jobbet och jag dessutom behövde 10 timmars sömn för att orka existera. Det var inte förrän då min sambo insåg på riktigt hur trött jag var av graviditeten, och insåg att jag faktiskt gjorde mitt allra bästa fast det inte var lika "mycket som vanligt"! Folk är inte tankeläsare, även om man vill det, så berätta hur du känner det! Berättade även för min chef för att han skulle veta varför jag inte orkade jobba lika bra som vanligt.
    * Är det något du kan prioritera bort? Tänk saker som inte ger dig någon energi tillbaka. Våga säga nej under de här månaderna.
    * Har du någon där hemma som kan hjälpa till att avlasta med vissa saker? Ex. hjälpa till att städa (dammsugning kan exempelvis göra foglossning värre)?

    Hatar *styrkekram*, men är det någon gång jag skulle vilja använda det så är det nu, till dig.
Svar på tråden Första barnet september 2015