Funderar på en 4:a?

Funderar var namnet. Än så länge är det funderingar. Lite på nivå, jag till min man: "om det nu skulle bli en till, vad skulle vi då ha för bil?" Han svarar genast genom att visa en bil på blocket, haha. Han har ju uppenbarligen funderat på det.

Men vi är lite osäkra ändå. Å ena sidan har vi 3 fina barn som förtjänar allt de kan få, och ett barn tar ju rent krasst av de andras resurser. Sen så bor vi trång som det är nu osv osv. Å andra sidan så är vi vana att bo trångt, att kärleken är så mycket mer än det materiella och kanske det är "onödigt" att vänta.

Jag vet inte. Jag skulle nog inte aktivt försöka passa in äl. Men vi använder inte heller något skydd mer än avbrutet (och nu sist blev det inte ens det)

Mina föräldrar skämtade om att vi absolut inte behövde en till unge (helt utan att veta att vi tänkt tanken) så jag vet vad du menar.

Tboden: min man har adhd (just fått diagnosen) och en av våra döttrar har troligen det med (ska utredas). Efter att fått veta att min man har adhd är vi ganska glada att "bara" ett barn fått det då ärftligheten är väldigt stor.

Jag oroar mig dock inte särskilt för just den biten. Maken är jag ju van vid . Jag räknar med att det är jag som tar största "bördan" och det är ok för mig. Sen om barnet får det med så är vi ju beredda och medvetna.

Något som skrämmer mig är andra sjukdomar. Jag blir 36 i år och riskerna börjar öka, om jag ens kan bli gravid igen. Jag kommer def göra kub och vet redan nu att jag går vidare med fvp om det blir dåligt resultat. Känns lite hemskt men att orka en 4 som är "normal" känns jobbigt nog, spec med ökad risk för adhd. Det är utmaning nog.

Sen så är det det här med pengar, större boende, min karriär som just tagit fart.

Å andra sidan har jag högsta sig just nu pga nystartat företag och det gäller bara ett år till.

Känns lite som nu, eller om ett par år.

Jag har dessutom varit så säker på att jag var färdig efter 3:an. Det är svårt att helt ändra på det, men jag märker hur jag reagerar när jag möter andras bebisar, hur jag börjat fantisera och komma på mig själv med att "hoppas" att det tagit sig. Samtidigt får jag panik....ghaaa!

Tboden:

Min man medicinerar inte heller...än! Vi får se hur han reagerar på den då han kommer få prova det under våren. Vi har varit tillsammans snart 17 år så det blir bara bonus om det fungerar lite grann.

Åldern i sig har jag inget problem med. Som du säger så är det vanligt här i Stockholm (bor i Stockholm söderort, Farsta). När jag med det tidigare barnen gått i mammagrupper har jag varit bland de yngre och många varit runt 40, även som förstagångsmammor.

Sitter ju i väldigt lika sits med boendet. Vi bor i en trea på 75 kvm så det är redan trångt. Sen så finns det inte några större lägenheter just här nära och eftersom att äldsta tösen börjat skolan här så vill jag inte gärna flytta så långt. Alternativet är att köpa, men det är ju så j-la dyrt.

Jag har sent om sider skolat om mig till tatuerare och eftersom att man hyr en stol i en studio så kör man på enskild firma. Jag jobbar för övrigt på "skäggiga damen" i bagarmossen (för den som är nyfiken )

Jag har tre tjejer som är 7, 5 och 3 år.

Var bor du/ni?

Ja allt är ju relativt . Vi bodde på 64 kvm när vi väntade trean men lyckades iaf flytta dit vi bor nu så barnen fick ett ordentligt rum. "Där det finns hjärterum, finns det sjärterum!"

Ja tatuerare är kul och många som vill bli. Jag hade extrem tur som lyckats först få en lärlingsplats och sen en plats på en annan studio. Jag var självlärd innan så min lärlingsperiod var inte så lång.

Håller du själv på med teckning/konst? Med tanke på att du ville bli tatuerare.

Här är min hemsida: www.lisaglans.se

Tack!

Klart du ska ta upp ritandet. Jag gick också konst och form på gymnasiet och sen gick jag två konstskolor samt mode och design på tillskärarakademin. Jag var nämligen helt inne på att bli designer från början.

Låter som en bra idé till den den nya tatueringen men visst är det dyrt. Jag är väl inte överdrivet dyr men när man inser att man man själv bara får drygt 30% av det man drar in så måste man ändå ta rimligt betalt.

Det mesta går att göra något med så det går säkert göra något med din drake. Om du vill så kan du maila bilden så kan jag ge ett mer utförligt svar. lisaglans@hotmail.com

Väntar för övrigt min mens i morgon. Jag har en stark känsla av att den kommer dyka upp som vanligt. Allt tyder på det just nu. Känner inga symtom öht, är torr som fnöske mellan bena och börjar väl få lite PMS aningar.

Och ärligt så vet jag inte vad jag känner för det. En del av mig letar symtom, tänker att jag hade ju inga symtom alls sist..osv. En annan del tänker att det är lika bra, det kommer bli mycket som behöver göras om det skulle bli något. Hjärtat och hjärnans kamp kan jag tro.

Här kom syndafloden, som klockan. Min kropp är om inte annat, väldigt exakt.

Det känns lite tomt, och lite dystert....samtidigt, som vanligt. Det var ju inget som vi planerat. Tyvärr så har ju en sån här sak en tendens att så frön i ett mammahjärta. Var man inte sugen innan så visst sjutton har suget dykt upp nu.

Jag vet att det är dum tid, jag vet att det skulle suckas runt mig...men det är ju ändå vårt liv. Dessutom, tänk om det inte går om ett par år? Vad säger att det ens kommer gå nu? Vågar man chansa?

Vårt första barn tog 7 år att få till så vi ser inget som självklart. Jag har ingen aning om hur fertil jag är. Barn två var en "olycka" och trean tig bara tre försök. Så vad ska man gå på? Börja försöka ifall det tar tid, eller vara försiktig så det inte går för snabbt.

Hahaha, ursäkta alla frågor men har ingen annan stans att få dem ur mig. Ni om några verkar ju kunna förstå.

50 kvm var verkligen litet, då kan vi nog få in en till på våra 75 kvm . Nynäs är väldigt fint för övrigt.

Ja gör det!

Aj då. Här är det inte heller några klartecken. Fast då är det jag som är stoppklossen. Känner precis som din man ibland samt en miljard andra anledningar till varför det är en dålig idé. Sen kommer det stunder då jag nästan vill gråta för att jag så gärna vill (spec runt äl ).....vilket gör mig oförsiktig och tänket blir "om det blir nåt så blir det". Typ då är det menat och jag slipper ta beslutet.