Relation med psykolog

Det var jag, och han var noga med att förklara att vi aldrig skulle kunna gå tillbaka till en professionell relation om vi tog det steget.

Att jag typ inte kunde leva utan honom.

Han ville att vi skulle prata om det, vilket vi också gjorde i två månaders tid, två gånger i veckan. Han ville att jag skulle förstå att det var ett stort beslut att ta, att vi absolut inte kunde ha kvar den professionella relationen i så fall, och att jag inte kunde gå tillbaka i terapi till honom om det skulle vara så att den privata relationen inte fungerade.

Han frågade mig varje gång om jag verkligen var säker, och att han var rädd för att jag skulle känna mig sviken. 

Förutom att vi pratade om mina svårigheter efter min fars död mm, så berättade jag för honom hur mycket jag saknade honom mellan gångerna, att jag hade en så stark oro för att han skulle överge mig. Att jag kände separationsångest mot honom mm. Han förstod att jag hade ett anknytningsproblem sedan tidig barndom som jag överförde på honom. Det förstod jag också, men samtidigt förstod jag att jag inte hade kunnat överföra det på honom om jag inte hade starka känslor för honom

I början blev han nog lite osäker på hur han skulle hantera det, men sedan började han nog vänja sig. Jag var inte direkt återhållsam med mina känslor, tvärtom känner jag nog att jag var ganska framfusig och krävande. 

Detta påverkar nog också att jag känner att han inte hade en lätt situation. Dessutom har jag en stark familjesituation i bakgrunden och en framgångsrik karriär, så även om jag var utsatt hos honom så är jag en för övrigt en stark person.

Jag ville lära känna honom, samt jag ville ha honom kvar i mitt liv. Jag kände att terapin var avslutad och jag kunde ju inte gå dig bara för att träffa honom. 

Jag ville lära känna honom, samt jag ville ha honom kvar i mitt liv. Jag kände att terapin var avslutad och jag kunde ju inte gå dig bara för att träffa honom. 

Han bad om ursäkt att han hade svikit mig. Vi hann i princip bara kommunicera privat via telefon, han reste nämligen bort över julen.

Jag tror att det var viktigt för mig att han skulle veta att jag visste att han hade gjort fel, trots att det var något jag ville. Jag känner mig så ledsen över vad jag har gjort nu. Dels har jag gjort min man illa, känner mig själv trampad på, samt har jag ställt till det för den här mannen. Trots allt detta är jag inte säker på att jag vill avsluta det. Är det friskt egentligen?

Dels tror jag att även han mår dåligt, dels vet jag inte vad min man kan ta sig till. Han är inte glad på psykologen.

Psykologen är singel, och jag tror inte att någon känner till våra planer.

Jag har jättesvårt att släppa honom, det känns som att förlora en familjemedlem eller något. Han har stått mig så nära nu i flera år. Kanske är det extra traumatiskt eftersom jag nyligen förlorade min far, som i princip var den starkaste personen i mitt liv.

Nej, han var noga med att inte prata om sig själv. Dock har han ju flera gånger försökt prata med mig för att reda ut situationen, men jag kände först inte att jag orkade. Sedan ville min man absolut inte att jag skulle ha med honom att göra, vilket jag respekterade + att när jag blev panikslagen ville jag såra honom genom att påminna honom om att han var i en mycket utsatt situation yrkesmässigt. Känner mig lite elak faktiskt.