Världens mest misslyckade 30-åring?

Jag är strax över 30, har aldrig haft ett heltidsjobb och kommer förmodligen aldrig ha, har ett gäng psykiska diagnoser, hade fram tills förra året aldrig haft ett förhållande, har inte körkort eller bil eller en utbildning eller barn, bara bott i hyreslägenheter och vore det inte för min karl skulle jag aldrig kunna göra något annat heller. Men jag känner mig inte misslyckad. Jag kan bara utgå ifrån mig själv och mina egna förutsättningar.

När man är deprimerad är det lätt att se allt det negativa i sitt liv och dra slutsatsen att man är , jag vet absolut hur det är. Man jämför sig med andra och tycker att man måste ha uppfyllt vissa saker för att vara lyckad. Det finns förmodligen massor av människor som upplevt mer än du, men som ändå känner sig misslyckade. Samtidigt som det finns de som upplevt mindre som inte alls känner sig misslyckade. Det handlar om hur man ser på livet och sig själv. Är man deprimerad, lider av ångest etc så är det klart man känner sig misslyckad.

Om du jobbar på att må bättre i dig själv, så kommer du säkert finna att det gör att du känner sig mindre misslyckad, mer än vad det skulle göra om du "bara" prickade av saker på din lista.

Tack, vad fint skrivet! <3 Visst påverkar det att jag befinner mig i en depression just nu, kanske ser jag saker och ting ur ett annat ljus när det väl klingar av.

Livet är inte en tävling. Gör saker som gör dig lycklig och släpp alla måsten och krav

Jag tror att människor allmänt tänker för mkt på hur livet "ska vara" enligt vad normen säger. Lycka är en känsla som kommer och går i livet, det är inte en plats man plötsligt kommer till och tänker "åhh nu har jag landat, allt är perfekt". Jag spenderade alldeles för mkt tid innan med att undra när den där lyckan skulle infinna sig. Var det när jag skulle få mitt drömjobb? När jag träffade en partner? Varför är jag inte lycklig? När ska allt komma på plats?

När jag insåg att lycka är en flyktig känsla precis som alla andra känslor så försvann den pressen. Jag slutade tänka "om jag bara.... så blir jag lycklig". Och började istället fokusera på de stunder jag mådde bra. Jag tog mig tid att plötsligt bara sitta och njuta av att glo på min hund som gjorde något knasigt. Jag började uppskatta min hyreslägenhet för vissa har inget hem alls. Jag struntade i hur andra definierar lycka och började tänka på vad som gjorde mig glad. Och det var inte att få ett hus eller ett prestigefyllt jobb och annat. Det var att bara vara lycklig för det lilla. Jag är frisk. Jag har fina husdjur. Jag har en man som älskar mig och som jag älskar tillbaka.

Livet är ju trots allt fyllt av det lilla. När vi ligger på dödsbo den tror jag knappast vi tänker på hur mkt pengar vi hade eller materiella saker. Vi tänker på dom som stått oss nära och som vi haft turen att få älska och bli älskade tillbaka av.

Jag har jobbat inom vården och hörde allt för ofta ledsna gamlingar säga saker som "jag önskar att jag väntade med atT skaffa barn" Jaha svarade jag, varför väntade du inte då? "Jo för det förväntades av mig att gifta mig och få barn. Men jag ville annat först" . Nu är bara detta ett exempel på saker de ångrar men t.ex att de ångrar att de jobbade för mkt för att få det där jobbet, så missade de barnens uppväxt istället. En massa saker. Ett helt liv av ånger.

Man får ju inte leva om sitt liv.

Hur vill du leva ditt? Skit i alla andra.

Jag är precis i samma sits förutom att jag har körkort men får köra pappas bil och aldrig haft en pojkvän. Bor hemma hos pappa och bott hemifrån 3 år men det var mellan 2005-2008. Så jag vet hur det är men du kommer klara det trots dina diagnoser och allt runt omkring. Jag hejar på dig! =)

Just tacksamhet är någonting jag ägnat mig åt det sista, att även se till de små sakerna och lära mig att uppskatta det lilla. Jag vill just nu bara ha lugn och ro i mitt liv - har ägnat år åt fester och tillfällig förbindelser, alkohol och allmänt kaos. Det livet kan jag utan och innan. Hamnade i en utmattningsdepression efter ett stressigt heltidsjobb och endast två nätters hel sömn på flera månader. Är nu sjukskriven och ombedd att ta hand om mig utan någon som helst press utifrån. Jag har fått väldigt fint stöd inom psykiatrin sedan jag gick in i väggen. T.o.m. min chef sa att jag får verkligen inte se det här som ett misslyckande.

Funderar lite på att spinna vidare på två lite udda intressen jag har; tidigare skämdes jag över att utöva dessa då det ena anses väldigt pubertalt, men det är faktiskt ingenting jag måste ta hänsyn till. Gillar även att pyssla i hemmet och tillbringar mycket tid till dessa saker.

Det kanske låter löjligt men bara av att ta modet till mig att publicera den här tråden har fått mig att tänka om lite. Tack!

Stor kram!

Men vi ska försöka klara oss ur detta eller hur? Kram

Ja, det måste vi! Jag försöker kämpa på en dag till.

Jag tror det är viktigt att göra skillnad på "lyckad" och lycklig. I vems ögon behöver du framstå som lyckad? Varför då?

Lycklig däremot, är något du bör sträva efter att vara. Vad längtar du efter? Vad värdesätter du i ditt eget liv? Vad andra tycker eller tänket är egentligen inte så viktigt, det är min fasta övertygelse.