Vad skall jag göra?

Hej!
Jag startar denna tråd efter att ha letat runt efter andra i samma situation som kanske redan undrat samma som jag. Jag kan väl inte vara ensam eller, men inget liknande har jag funnit.

Med risk för att det blir en långt inlägg, bare with me! måste jag förklara min situation.

Jag väntar nu mitt fjärde barn, oplanerat, då jag loooovade mig själv att aldrig föda igen. Jag har till sommaren på mig att komma över min rädsla så att denna lilla kan komma ut utan att jag hängt mig innan.

Min första graviditet var jag så där som många tyvärr är, helt oförberedd. Det vill säga, vården i Sverige hade lyckats lura mig att sk "hjälp" finns att få när man väl kommer till förlossningen. Detta är så klart fel, den enda som föder är ju man själv och man borde inte varken hoppas på hjälp eller känna att den kommer behövas. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag förstått att det är jag och ingen annan som kommer jobba i timmar. Att om det inte blir några komplikationer är en hemförlossning lika bra, för det är den så klart då, och framför allt mer trygg. hur som helst.
Förlossningen var jobbig med mycket personal på rummet som bara glodde. Jag var så trött efter tre dagars värkarbete och var faktiskt "borta" under en tid men till slut efter 14 timmar kommer ändå den lilla och jag kan andas ut. Upplevelsen var övervägande positiv men jag kände att - varför i hvete skulle jag måsta in och visa fittan för 20 personer som inget annat gjorde än glodde och sydde fel?? Väldigt fel, utan bedövning.

Graviditet nr 2 slutade i en förlossning som satte så djupa spår att jag inte än i dag kan relatera till det. Allt gick till en början fint förutom att man misstrodde mig när jag sa att jag mådde dåligt och hade frossa. Vi lämnades mycket ifred, vilket jag tycker om. Frossan avtog och personal byttes. Den nya bm ville att det skulle gå enligt hennes plan efter hur omföderskor skall föda och tyckte att det gick för sakta. Jag försökte säga att det kändes bra, att min kropp är mycket trött och att den just nu vilar lite. För att jag behöver det. Nej och nix. Vattnet måste tas. Sagt och gjort. och en millisekund efter att hon gjort det byts lugn mot helvete. Kroppen bara kastar sig in i en enda lång våg av fruktansvärda värkar som bara försvinner på monitorn i evigheter. Det säger min sambo iaf. för här försvinner min tidsuppfattning så jag vet inte. Efter en orimligt kort tid fast att jag tror att det blivit både eftermiddag, natt och morgon igen, föds lilla nr två och mår precis som första, fint. Jag däremot tvingades mot min vilja att föra ett maratonarbete på en dryg timme, vilket resulterade i (återigen) bristningar i underlivet och ett sketet syarbete som jag (igen) borde gått och fått omgjort. Jag födde helt utan smärtlindring eftersom bm vägrade tro att det gick fort. När barnet hade några krystvärkar kvar innan det var ute misstrodde hon mig fortfarande och sa lite nonchalant att - ja du får väl vända dig om så jag får se. Då hade hon ett barn att ta emot!
Således sitter jag efter detta med fruktansvärda smärtor i underlivet i två månader och en förlossningsupplevelse som jag inte kan ta in men som bm är mycket stolt över. Förlossningsdepression jo jag tackar.

Förlossning nummer tre blev av trots att jag lovade, lovade, lovade mig själv att detta inte får hända igen. Vi ville ha ett barn till och jag fick helt enkelt lotsas att jag aldrig fött barn för att våga göra ett till. Sedan kom Aurora in och vi "planerade" en förlossning så att det INTE skulle bli som förra gången.
Jag skulle alltså sättas igång så att jag skulle hinna få smärtlindring bl.a. samt att de skulle hinna vara med på att barnet kommer. Jag skulle få hinna andas.
På dagen som var planerad kom vi in och livmodertappen var omogen (såklart). Läkaren upptäckte också att barnet inte fixerats så han avbröt och senarelade hela skiten. Jag försökte (igen) förklara att mina barn aldrig fixeras förrän precis innan de skall ut. Jag bara fungerar så. De ligger och guppar tills krystvärkarna gör att vattnet går. Ipso facto men nej. Det skulle väntas.
En vecka senare och en annan läkare, denna gången en som trodde på mig (jag förstår att det finns väldiga risker med att sätta igång när barnet ligger och guppar, bl.a. att navelsträngen kan klämmas mellan huvudet och utpassagen).
Igångsättning mao. och en journal som signalerar att detta är ett specialfall varje gång man öppnar journalen. Underbar bm lägger salvan och vi väntar. Sedan går allt galet. Hon kallas till möte och lämnar oss. Kommunikationen mellan henne och hennes chef går inte vidare till annan personal. Annan personal kommer in till oss och förlossningen är redan ett faktum. Detta tror hon inte på utan skall ha mig hit och dit medan barnet arbetar sig ut. Det visar sig också att hon skitit i att läsa journalen innan hon kom in. Vi blir väldigt provocerade av detta, framför allt min sambo som ser på mig hur det ligger till. Ingen kan tro att en förlossning kan gå fort eller vad är problemet? Läs journalhelvetet!  När så till slut ordinarie bm kommer tillbaka kommer hon till en katastrofzon. Ingen smärtlindring har jag fått och förlossningen går rasande fort. Jag är helt jävla livrädd för fanskapet som varit inne innan fattar ju inte ens att det är barn på väg. Jag får till slut iaf lite stöttning av ordinarie men ingen smärtlindring hinns med. Krystvärkarna går in och kroppen tar i så blodkärl spricker i ansiktet på mig. 3-4 st och lilla nr tre bokstavligt talat skjuts ut. Blod och vatten träffar hela vägen till andra sidan rummet. Allt går för fort och jag håller lilla i famnen när jag känner att allt lämnar mig. Ingen vill tro att jag förlorat mycket blod men när de  till slut kollar har jag inget uppmuntrande hb precis. Mycket behövde akutsys utan smärtlindring. Jag är mer eller mindre helt sängliggande i flera dagar där jag precis som alla de andra gångerna lämnas ensam på rummet med sådana fruktansvärda eftervärkar att förlossningen lika gärna hade kunnat pågå. Jag minns inte om jag håller lilla något den första tiden. De var dock gulliga mot mig när de tog hand om mig på avdelningen sedan!

Och ja, nu är jag, oplanerat, gravid igen, inte jehoo. Jag vet inte vad jag skall göra faktiskt.
Jag har inget som helst förtroende för vården och vill inte ha med den att göra. Jag är så jäkla skraj att jag fortfarande inte vågat ringa mvc trots att jag är i 4e månaden och troligtvis behöver göra rul snart. Det enda jag kan tänka är att jag måste lita på min egen kropp före vården och föda i stillhet hemma, utan bm. Detta är min sambo livrädd för och situationen är ohållbar. Jag vill ju inte föda alls men Aurora försöker övertala mig till att inte vilja ha snitt trots att det är det jag vill. Varför kan de inte bara visa lite medkänsla? Varför kan vuxna kvinnor inte vara myndiga nog att föra en talan utifrån sitt förstånd och sin erfarenhet? Varför måste man föda till varje pris? Och på deras sätt?
Kan någon hjälpa mig? Vad sjutton skall jag ta mig till?
Alla tips är bra så länge jag tar mig igenom detta med mitt förnuft och min kropp i behåll.
Tack för att ni orkade läsa.