Forum Allmän debatt - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Gravid men det känns inge kul alls faktiskt.. Hjälp!

    Sön 18 jan 2015 10:04 Läst 1887 gånger Totalt 13 svar
    Anonym (!)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 10:04

    Hej

    Fick reda på för några dagar sen att jag är gravid. Trodde att man skulle känna sig glad och uppåt när man blev gravid. Men mina tankar har präglats av oro, ångest och lite nedstämdhet.

    Anledningen är för att alla säger hur jobbigt det är med barn och att livet typ tar slut för en själv. det kommer alltid vara fokus på den lilla, man glömmer sig själv och förhållandet med sin sambo. Man kommer aldrig få sova, man blir fattig och kommer inte kunna göra nånting. Barnet skriker jämt sen när dom blir äldre runt 3-4 kommer dom bli trotsiga och göra tvärtemot vad man säger och i tonåren kommer dom vara förjävliga med mera.

    Ja det känns inte alls kul att vara gravid och få barn om jag ska vara ärlig. Jag känner ingen vidare glädje eller ens kärlek till det som växer inom mig för att jag hela tiden tänker på att det är sånt stort ansvar och att livet blir låst i 18 år framöver.

    Sen bor jag långt ifrån min familj och vänner (30 mil) och det tar väl 2,5 timme att åka hem till alla. Det är något som jag också bävar för att inte ha dom nära. Har sagt till min sambo att jag kommer spendera en hel del tid i min hemstad när jag är mammaledig.

    Jag överväger till och med att göra abort pga att jag tänker och känner så här. Jag har alltid varit positiv och glad under hela mitt liv till att få barn men det är jag inte nu.

    Jag var på tjejmiddag igår och då pratade vi alla om att skaffa barn. Alla andra tjejer såg fram emot tills dom själva skulle bli gravida och var så förväntansfulla medan jag satt där och sa att det är läskigt. Berättade inte för dom att jag är gravid för det är så tidigt än så länge. Typ bara 5:e veckan.

    Hjälp mig, är det normalt att tänka som jag gör?

    Ni som har barn kan ni peppa mig lite eller stötta mig i en eventuell abort?

  • Sön 18 jan 2015 10:12 #1

    Du är helt normal! Det är så stort att bli gravid, och jag tror det är HELT normalt att känna dom du. Jag gjorde det när jag fick veta att jag var gravid med sonen. Blev som en chock. Släppte efter några veckor.

    Nu hade vi försökt i 1 1/2 år med nummer två, med ett missfall på vägen. Trots denna långa längtan så tänkte kag precis som du. Hur ska man orka, hur ska det gå att ha två osv?

    Men det kommer ändras för dig med tror jag. När du i v 17-21 börjar känna sprakar så är det sån otrolig lycka! Och när bebis är född, ja visst är det jobbigt ibland, men den mesta tiden är ju helt underbar! Annars skulle folk inte skaffa fler men det är lättare att prata om det jobbiga och gnälla tror jag.

    Tänk på det mysiga och positiva. När du får hålla din sovande bebis i famnen. När du kan gå ut och gå med vagn (i affärer eller naturen, ditt val )

    Jag tror det går jättebra för dig om du vill behålla.

  • Sön 18 jan 2015 10:20 #2

    Visst är det skrämmande med ett plus på Stickan! Man vet ju inte riktigt vad som väntar!

    Visst. Det är tufft i vissa perioder. Speciellt innan man kommit in i rutinerna. Men all den kärlek man känner för sitt lilla knyte, och det man får tillbaka är obeskrivligt! Det finns lika många glada stunder som jobbiga stunder!

    Och att se en liten krabat röra sig i magen på ultraljudet. Det känns ganska magiskt.

  • Anonym (F)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 10:22 #3

    Jag hade längtat länge efter att skaffa barn men kände mig inte precis lycklig i början av graviditeten. Det är liksom en så stor omställning som du skriver så det blir nästan lite som en chock. Ens liv förändras på en sekund! Men nu med stor mage och en bebis som sparkar runt där inne känns allt bättre. Det är lite för overkligt i början för att känna att det man "offrar" ger något tillbaka. Jag förstår på dig som att det är en planerad graviditet? Hur gammal är du? Är det någon som har berättat om allt det fantastiska man får för alla dessa uppoffringar du skriver om? Jag kände mig otroligt ensam i början då det bara var i min kropp som saker skedde och jag som var tvungen att ta ansvar. Alla andra kunde ju leva på som vanligt. Men för mig blev det som sagt bättre när allt blev lite verkligare och man känner bebis därinne :). Det är min upplevelse av det hela. Alla är inte sprudlande glada utan blir chockade rädda och påverkade av alla hormoner! Hoppas du kan känna efter vilket beslut som är rätt för just dig. Kram

  • Anonym (!) Trådstartaren
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 10:57 #4

    Tack för era svar! Behöver verkligen känna stöd och pepp så tack :)

    Jag är orolig att jag inte kommer känna som ni beskriver det senare under graviditeten för jag känner verkligen ingenting just nu och det skrämmer mig.

    Jag menar tänk om det skulle bli så att jag inte känner någon kärlek alls trots sparkar och så? Fast jag kan tänka mig att man blir helt till sig när man ser den lilla på ultraljudet sen :) när jag tänker på det så blir jag glad men samtidigt läskigt.

    Alltså grejen är den att jag har svårt för andras barn. Inte alla barn men barn som är jobbiga, bara skriker, är bortskämda och så har jag så svårt för så tänk om jag känner så för mitt eget barn?!

    Till anonym (F) nej det är egentligen ingen planerad graviditet. Vi har pratat om barn och min sambo vill ha innan han är 40 vilket han blir nästa år men vi har inte bestämt att få det här året. Jag är 28, fyller 29 nu i år och nej det är ingen som har sagt så fantastiskt det är. Jag har bara hört allt det jobbiga. Att man tror man ska dö på förlossningen (vilket också inte är så kul att höra) och sen allt som jag skrev tidigare.

    Är så rädd att jag ska bli helt utmattad och inte känna nån glädje i allt utan att allt bara är jobbigt.

  • Sön 18 jan 2015 11:03 #5

    Vissa känner inte den overkliga kärleken förrän man lärt känna bebisen när den kommit ut. Andra känner vid sparkar. Det är så individuellt.

  • Anonym (lyckl­ig)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 11:14 #6

    Jag väntar mitt andra barn, min so n är 7 år och jag kan säga att jag inte känner någon större glädje just nu. Tycker det är för stort mellanrum mellan 1 och 2 har mindre energi nu än när jag fick min son som 20 - åring. Utöver det så har jag en rädsla över att inte kunna jobba hela graviditeten, min son kom 7 veckor för tidigt med akut snitt då jag har en "hjärtformad livmoder". Så risken är att detta barnet kommer komma tidigt och med snitt är stor.

    Men vet du vad? Det är underbart att vara förälder! Min son förgyller min dag med sitt leende och kramar, när han springer fram och vill ha en puss innan han smiter iväg med sina vänner. Hans tankar och idéer som han berättar för mig med en sådan inlevelse! Jag är inte bunden i 18 år till att ha tråkigt för att jag har barn tvärtom så är jag lyckligt lottad som har en trotts ande sjuåring som jag skulle offra allt för. Man får dessutom uppleva mycket nytt genom att se det från sitt barns synvinkel.

    Kärleken till ens barn kommer! Kan berätta att jag tycker inte heller om andras barns så länge det inte är mina syskonbarn eller vänners!

  • Nyfike­n gul
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 11:23 #7

    vad är det för taskiga kompisar du har omkring dig som bara pratar negativt óm barn?  Fyy! 

    att bli gravid ÄR en stor omställning, för ja såklart det innebär ansvar.  Men så är det ju även om du skulle köpt en hund, köpa hus, flytta utomlands, starta egen firma osv osv... Allt i livet innebär ett mångårigt ansvar som man inte vet något om. 

    Livet blir vad man gör det till helt enkelt. 

    Nej livet tar inte slut för att man får barn.  Du kan göra allt du vill ändå även om du har barn.  Du kan resa , plugga, festa, träffa vänner , flytta  osv...  Men du får ha ditt barn med dig.  Är det inte fantastiskt?  Att du tillsammans med ditt barn får uppleva världen! 

    Jag fick mitt första barn som 20-åring och jag blev ensamstående direkt oplanerat. Men det gick alldeles utmärkt och barnet fick följa med mig ibland på jobbet, fick följa med på tjejmiddagar osv. 
    barnet är fött prematurt och det var en jobbig period  men man hittar strategier för att ta sig igenom det också. 

    Livet går upp och ner ja givetvis, det gör det även fast du inte har barn.  Du har dina dagar då du sover mindre, deppar och käkar choklad och tycker din sambo är dum i huvudet.  Såna dagar har vi alla vare sig vi är förälder eller bara sambo. 


    Alexander -98- Isaac -00- Victor -08-
  • Anonym (M)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 11:28 #8

    Du är absolut inte ensam med dessa tankar. Min graviditet var planerad och otroligt efterlängtad. Ändå kände jag direkt att "nää, aldrig i livet att jag vill ha barn". Kunde bara se allt negativt och allt jag skulle missa i livet. Karriär, resor, fester, egentid mm. Hade det inte varit för min man som hela tiden påminde mig om hur mkt jag ville ha barn innan jag blev gravid så hade jag nog gjort abort. Jag är nu i veckan 25 och helt ärligt så är det först nu som jag börjar tycka att det är roligt/härligt/längtar. Har fortfarande stunder då jag gråter och får panik över vad jag gett mig in på. Hoppades tom vissa stunder på missfall för att jag tyckte de va så fruktansvärt. Helt sjukt men så var det för mig. Det du måste komma ihåg är att när du blir gravid så "lånar" du inte bara ut din kropp, utan även ditt psyke. Alla hormoner och skit som svämmar över kan helt enkelt göra en helt dum i huvudet. Har du pms i vanliga fall? isf är en graviditet som en pms-attackx100 i vissa stunder.

    Tycker du ska coola ner dig, lyssna till ditt hjärta och göra vad du känner för. Men jag lovar! du kommer växa in i känslorna och de kommer göra dig redo (så gott man kan). Ingen vet något om barn egentligen innan man får dem. Och visst är det säkert jättejobbigt ibland, men allt går över och de mesta i livet (jobb, relationer, träning) är jobbigt ibland men allt går över.

    Lycka till och som sagt, är övertygad om att 98% av alla gravida känner så ibland oavsett ålder/livssituation/längtan.

  • Anonym (F)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 11:29 #9
    Anonym (!) skrev 2015-01-18 10:57:56 följande:

    Tack för era svar! Behöver verkligen känna stöd och pepp så tack :)

    Jag är orolig att jag inte kommer känna som ni beskriver det senare under graviditeten för jag känner verkligen ingenting just nu och det skrämmer mig.

    Jag menar tänk om det skulle bli så att jag inte känner någon kärlek alls trots sparkar och så? Fast jag kan tänka mig att man blir helt till sig när man ser den lilla på ultraljudet sen :) när jag tänker på det så blir jag glad men samtidigt läskigt.

    Alltså grejen är den att jag har svårt för andras barn. Inte alla barn men barn som är jobbiga, bara skriker, är bortskämda och så har jag så svårt för så tänk om jag känner så för mitt eget barn?!

    Till anonym (F) nej det är egentligen ingen planerad graviditet. Vi har pratat om barn och min sambo vill ha innan han är 40 vilket han blir nästa år men vi har inte bestämt att få det här året. Jag är 28, fyller 29 nu i år och nej det är ingen som har sagt så fantastiskt det är. Jag har bara hört allt det jobbiga. Att man tror man ska dö på förlossningen (vilket också inte är så kul att höra) och sen allt som jag skrev tidigare.

    Är så rädd att jag ska bli helt utmattad och inte känna nån glädje i allt utan att allt bara är jobbigt.


    Jag tycker att det du känner verkar helt normalt! Alla är inte som på rosa moln och jag är verkligen inte en sån person. Sätt inte för stor press att du borde känna på ett visst sätt. Andra runt omkring verkar gladare än vad jag är för det mesta! Och när det kommer till andras barn så är jag inte speciellt fascinerad av dem heller ;). Det betyder inte att man inte kommer älska sitt eget barn. Vilket någon också skrev bra innan kan ta tid innan man lär känna denna nya lilla människa. Jag tycker att dina tankar innebär att du faktiskt är mogen då du inser att du ger dig in på något som förändrar livet. Det är jätte jobbigt att flyga 20 timmar till Thailand också men man gör det ändå för alla guldkorn när man väl är där. Även om några dagar går till bråk med sambon och nån magsjuka så tycker man ju oftast att de fina stunderna väger över. Haha flummigt men hoppas du förstår. Det du känner är i alla fall inte alls "onormalt" eller konstigt.
  • Anonym (Sof)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 11:39 #10

    Jag kände inte heller nån särskild glädje eller sprudlande kärlek sådär som man hör att gravida gör. Var sjukt illamående mm fram till v 20 dessutom, grät nästan varje dag i 5 månader (hormoner har jag förstått i efterhand) och mådde allmänt lite skit. Vad som räckte för mig var att jag var rädd för missfall och kände mig lättad varje gång jag fick höra hjärtslagen. Därför visste jag att jag var redo. Kände inga andra känslor egentligen, allt var liksom som vanligt till förlossningen.

    Jag har aldrig varit förtjust i barn, är fortfarande inte så intresserad av okända barn men mitt barn är den coolaste människa jag lärt känna i mitt liv. För det är just det, man är helt okända för varandra tills man inte är det :) det är inte så lätt att känna världens kärlek till nån man inte känner. Däremot kände jag ansvar direkt, liksom en dragning till att för alltid vilja skydda denna människa. Vara tillgänglig. Det var häftigt.

    Nu är jag gravid igen och mår skit, haha. Men det ordnar nog sig denna gången med.

    Ts, du är helt normal.

  • Anonym (Beata­)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 11:43 #11

    Vet du vad... bara för att man vill ha barn betyder inte det att man måste tycka allt är rosaskimrande och underbart fluffigt...

    Jag har hatat varenda sekund av mina graviditeter, gått ifrån barnmorskan tårögd och förtvivlad varje gång.  Bönat om att få bli snittad för jag har inte velat föda vaginalt. (det gjorde jag ändå i slutändan förstås)   och hatade varje sekund av min mammaledighet. Har avskytt bebistiden och gick tillbaka och jobbade så fort det var möjligt. Min man fick ta större delen av föräldraledigheten.

    Men vet du.. Jag verkligen tokälskar mina barn!  Hade inte velat byta ut dom mot något annat i världen. Jag smälter inför deras leenden och deras lyckliga suckar när jag ammat dom , dom mjuka händerna som famlar efter mig i sömnen, dom vackra ögonen som tittar på mig med tillit och kärlek.  

    Nu är dom lite större och jag har landat i min roll som mamma och njuter av all tid jag kan tillbringa med dom.  

    Borde jag ha dåligt samvete för att jag inte tyckte om gravidbiten, föda-barn-biten och att hänga på stan som lattemorsa? Nej inte ett dugg.  Det finns en fullt kapabel pappa som älskade allt det där jag avskydde.   

    Jag har inte dåligt samvete för att jag föredrar mina barn i lite större ålder, varför skulle jag? 

    Jag älskar barn , men att bli gravid och föda dom? Nej usch!!  Aldrig mer!! 

  • Anonym (aaa)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 14:17 #12

    Man behöver inte känna kärlek för barnet i magen, inte ens när det har fötts. Det blir bra ändå, kärleken kommer med tiden. Jag vet.

    Det är också stor skillnad mellan egna barn och andras ungar.

    Det är jobbigt i, låt säga 5 år? Om ens så länge. Din förväntade livslängd är över 80 år. Ditt barn kommer att vara en vuxen förnuftig människa som du kan umgås med i ca 30 år.

  • Anonym (.)
    Visa endast
    Sön 18 jan 2015 19:53 #13

    Jag hade längtat efter barn sedan jag gick i högstadiet och blev gravid när jag var 25 år. Det var planerat och väldigt efterlängtat. Jag hade föreställt mig att jag skulle bli superglad och gråta glädjetårar när jag såg plusset men så blev det inte. Visst kände jag en bubblande känsla av förväntan men några glädjetårar kom inte. Sen kom känslan av allt det du beskriver. Hur ska jag klara det här? Först graviditeten, sen förlossningen och så ta hand om och ha ansvar för ett barn? Hur skulle min sambo klara det? Hur skulle vårt förhållande bli? Skulle jag älska barnet? Kommer jag någonsin kunna pioritera mig själv igen? osv. Från att ha tänkt att jag kommer att ha skitsvårt att hålla mig från att berätta för folk innan v 12 ville jag inte berätta för någon. Tänk om de tänkte samma sak om mig och min sambo?

    Men så kom v 16 då jag fick höra hjärtljuden för första gången. Jag hade aldrig hört nåt vackrare! Det var någon gång då jag insåg att det faktiskt var en bebis i magen, min bebis. Sen kom v 20 och ultraljudet och då kom äntligen glädjetårarna. Han bökade runt där inne och jag kunde känna honom sparka. Efter det växte kärleken till vår bebis i magen och oron för hur allt skulle bli krympte. Jag började fokusera på allt det positiva och på varför jag faktiskt hade längtat efter barn i typ 10 år.

    Och så kom förlossningen och den gjorde så in i helvete ont MEN det var värt det. Skulle lätt kunna gå igenom samma sak igen för min son. Det är så overkligt när man får sin bebis på bröstet, att på någon minut ha den på magen i stället för i den. Galet! För mig var det värkarna som var värst och gjorde ondast och det bäsya är ju att när bebisen är ute försvinner ju värkarna. Jo man har ju lite eftervärkar men det tycker inte jag går att jämföra men det är säkert individuellt. Förlossningen är helt klart något av det häftigaste jag har varit med om och jag ser fram emot nästa (hoppas på plus i år).

    Jag kan inte säga att det var en oändlig och oövervinnelig kärlek jag kände till mitt barn när han var nyfödd men instinkten att jag skulle göra vad som helst för honom fanns där direkt. Kärleken har vuxit fram sedan dess. Visst sover man dåligt i perioder och kan inte göra vad man vill när man vill längre men det är inte heller lika viktigt nu. Jag spenderar hellre mer tid med min son och min sambo än att gå ut och festa t ex. Även om jag har sovit dåligt och är trött får hans leende och skratt mig att piggna till. När jag kommer hem från jobbet och hör små springande fötter och sedan "mamma!" och får en kram och en puss, INGET slår den känslan! Att få leka med honom, se honom lära sig nya saker, säga nya ord, titta på film, äta mat. Det är några av de fina och mysiga stunderna som dina kompisar verkar ha missat att berätta om. Sen går det att göra en massa saker för sig själv även om man har barn. Jag och sambon turas om att få komma iväg och göra saker för oss själva lite då och då. Om jag ska äta middag hos någon kompis tar jag med honom eller så är vi hos mig. Jag trodde att jag inte skulle få resa på ett tag men när sonen var 8 månader åkte vi till Filippinerna och det var inga problem. Nästa föräldraledighet planerar vi att spendera på Nya Zeeland och i Asien.

    Sen kan jag fortfarande känba vissa stunder att "vad fan har vi gett oss in på?!" men efter 1,5 år som förälder vet jag att det ordnar sig. Man löser problemet och går vidare. Och vad gäller relationen mellan mig och sambon så har den förändrats men inte till det sämre. Vi är öppna med hur vi känner och har en bra kommunikation. Vi hjälps åt med hem och barn och ser till att vi får både egentid och ensamtid med varandra. Dessutom växer kärleken till min sambo när jag ser honom med vårt barn, mina fina killar!

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll