någon mer som nyligen fått missfall/MA och vill följas åt till ny graviditet?

Ja fast idag fick jag min tid till det,tidigaste som fanns o jag behöver "bara" läka i 3 veckor så jag börjar se ljuset i tunneln efter detta långdragna MA:)

Det gör det säkert:). Allt sker av en anledning. Min kanske var just att bli av med 3e gradens cellförändringar, men hade önskat att kroppen stötte ut det direkt istället för att bli lurad så länge på en graviditet

Var gravid i vecka 12 när jag fick åka in akut för smärtor i nedre magen. Hade haft en lätt blödning kvällen innan och på morgonen när jag vaknade med ont i magen fick jag nästan panik. Kände på mig att allt inte stod rätt till men hoppades ändå att det inte skulle vara nåt fel. För en vecka sedan, idag måndag, fick jag reda på att fostret inte hade någon hjärtaktivitet och att det antagligen dött i vecka 7 eller 8. Blev henskickaf med smärtstillande och en ny tid för kontroll om två veckor. Har nog aldrig känt mig så tom och ledsen i hela mitt liv. Som jag hade längtat efter att den lilla skulle växa och nu kände jag mig nästan dum och lurad som gått runt och trott att allt var som det skulle. Missfalllet kom redan kvällen efter och bestod av mängder med blod, kramper och sammandragningar i livmodern. Känner mig fortfarande helt mör och slut i hela kroppen. Hoppas nu på att kunna bli gravid så snart det bara går och så fort kroppen orkar.. Men.. Samtidigt känner jag mig livrädd. Tänk om det händer igen.. Det känns som att jag under många månader inte kommer kunna njuta, planera eller ens hoppas för att kanske kommer det ännu en gång ha dött i magen utan att jag vet om det. Önskan att vilja ha en liten är nog egentligen mycket starkare än rädslan, men samtidigt vet jag inte om jag vill utsätta mig för flera månaders oro och rädsla att nåt ska vara fel. Hur 17 handskas man med sådana här känslor?

Ja vi får verkligen hoppas.. Försöker du bli gravid direkt efter skrapningen eller efter första mensen? Jag vill försöka direkt men har hört att det kan bli svårt att veta vilken vecka man är i och om man gör ett tidigt ultraljud och tror att man exempelvis är i vecka 10 så kanske man är i vecka 7 och det kan då se ut som att fostret har slutat växa fast det bara är yngre än vad man trodde. Eller tvärt om att fostret slutat växa och är äldre än man tror och att man därför tror att det är normalt att det exempelvis inte finns någon synlig hjärtaktivitet när man egentligen är i början av ett missfall.. Egentligen borde man ju inte stressa över det alls för det går ju inte att påverka.. Men jobbigt att inte veta.. Nu när jag var gravid så var jag inte orolig alls och missfall kändes så otänkbart.. Men nu känns allt så mycket osäkrare och så riskfyllt på nåt sätt

Jag vill gärna vara med och följa er. Fick mitt MA bekräftat hos första besöket hos BM den 5 januari, två dagar senare stötte min kropp ut allt själv.

Enligt UL trodde läkaren att det förmodligen dött i v.6+. Och själv trodde jag att jag var i v.11 när vi skulle till vårt första efterlängtade och pirriga besök hos BM. Det var ju då på något sätt allt kändes på riktigt, men så lämnar man besöket helt tom. Man blir ju helt förstörd av det här, varför utsätter kroppen oss för detta egentligen? Bygga upp en massa förhoppningar och planeringarna drar ju igång direkt när man plussar på stickan. Kommer vara så orolig när nästa plus kommer.

Ja väldigt bra att du startat den här tråden. Tror jag själv försöker intala mig själv när jag pratar med mina vänner om det att det inte har påverkat mig aå mkt. Och man hör och säger alla klyschor som att det var inte tänkt att bli ngt den gången, det var inte något vi kunde gjort, nästa gång blir bättre. Jag hör och förstår. Men när jag väl kommer hem och sitter där själv kan jag inte sluta tänka på det. Finns nog inte en dag sen jag fick det bekräftat som jag inte googlat fram ordet missfall. Kan inte sluta läsa om det och om andras erfarenheter.

Men det där med ett privat vul till nästa gång är något jag nog också ska göra. Känns som en bra ide när man har alla de här tankarna.

För att tillägga en bit på min historia så fick vi reda på det hela när jag skulle lämna ett vanligt urinprov till BM. Vid det toabesöket kom det blod och jag gick tillbaka till mottagningsrummet med gråten i halsen. kunde knappt berätta vad som hänt när min sambo frågade mig hur det var fatt.

Just det ögonblicket. Som ni också varit med om, hur allt bara ändras på en sekund. Men att man fortfarande hoppas på det bästa. det hoppas jag aldrig vi får vara med om igen!

Lite långt inlägg nu. Men du nelle som hade gått typ lika långt som mig. Har du tagit ett grav test nu? Jag tog ett i onsdags och det var fortfarande positivt. Ska testa ett imorgon igen. Men med en halveringtid av hcg på 2 dygn antar jag att man har kvar hormonerna ett tag efter i kroppen.

Hur länge plussade ni andra el gör ni det fortfarande?

Jag gjorde ett nytt test i morse och det var negativt :D Och med tanke på att vi fick missfall ungefär samtidigt och i typ samma vecka borde du också visa negativt snart. Konstigt att bli så glad över ett negativt test när man va så lycklig över ett positivt tidigare.

Nu tänkte jag invänta mensen, sen köra stenhårt på bebisverkstan :D