Att vara den "coola" tjejen som killar gillar

Jag har under senaste tiden tänkt på det här med beteende hos människor, och mestadels mitt eget beteende, som jag radikalt ändrade för två år sedan för att inte längre må dåligt. Och det är det här med coola tjerer. Jag brukade också vara en. Som alltid var popular inte bara pga utseendet, men för att jag visste när jag skulle prata och när vara tyst. Som alltid var tyst när det var många killar i grupp, eftersom killarna dominerade. Som alltid fick svälja stoltheten för att killarna tyckte annorluna. Skulle man tex ut och äta, skulle vi på ett ställe jag ogillade, med killarna tyckte om. Killarna visste om det, men det gör ju inget. Vi hade kunnat gå till ställe B, där det fanns det killarna ville ha för samma pris, men även något jag ville ha, men det hände inte, för att killaran tyckte att miljön och möblerna på stället jag tyckte om var dumt. Så jag kuvade mig.

Som alltid fick höra sexistiska skämt, värderingar av kvinnorkroppar, helt obrydda av att jag satt där med. Som var van vid att killarna alltid bestämde allt. Och man skulle vara snäll, söt och tyst. När killarna och pojkvännen skulle till ett ställe där det skulle spelas stripp-poker med andra tjejer, skulle man ju vara tyst, eftersom coola tjejer inte är svartsjuka eller klängiga. Och vad man fick mycket komplimanger för sitt beteende. Man var cool, häftig. Killarna sa att de önskade att deras flickvänner var likadana som jag varf. Och man var stolt.

Sen blev man vuxen. Och skolan byttes till arbete. Samma visa där. Ibland bara lite mer subtil och nerdämpad, eftersom man är vuxen nu. Men väldigt lite hade förändrats. På möten var männen alltid de som bestämde allt. Vissa kvinnor med samma utbildning hämtade kaffe åt männen. Men inte åt kvinnorna som satt vid samma bord. Jag blev helt äcklad av jargongen. När männen skulle vabba var deras kvinnor alltid bitchar som inte kunde hantera sitt barn. När kvinnor skulle vabba var det förväntat, men ändå skitjobbigt. Det hela var så löjligt. 

En dag fick jag nog. Jag ignorerade allt jag fått lära mig hemma. Och samhället. Jag började göra min röst hörd mer. Jag vägrade längre gå med på saker bara för att jag är kvinna. Jag har också rätt att säga vad jag tycker om AW stället som blivit vald. Jag fick många gånger markera genom att helt enkelt gå hem mitt i, eftersom det var som att prata med en vägg. Jag blev kallad löjlig av andra kvinnor när jag sa ifrån när killarna pratade om hur en kvinnas bröst ska se ut. Jag vill inte bli skrattad åt och bli kallad för lilla gumman. Vilket jag blev i början. Lilla gumman. Stumpan. Men efter tid så byttes orden till grövre ord. För att jag menade allvar. Man fick höra att man hade pms. Även kvinnorna skrattade lydigt. Man var en kacklande höna. Man var en bitch. En häxa. Den senaste var en feminatzi, eller hur man nu skriver det löjliga ordet. Skillnaden blev enorm. Men jag har inte mått dåligt alls under de här åren. För att jag blir tagen på allvar nuförtiden. Även fast jag får höra dessa ord ibland, blir jag lyssnad på, även fast det är väldigt svårt för vissa. Men jag är alltid väldigt trevlig mot alla. Jag trycker aldrig ner någon. Jag är inte bitchig bara för att jag säger mina åsikter. Jag lyssnar på vad andra har att säga. Och jag säger ifån när jag ser eller hör något oanständigt.

Finns det andra kvinnor där ute som gjort som jag, eller skulle vilja göra som jag? Som har tröttnat på alltid vara den som kompromissar? Hur blev det sen?