Vad är det för fel på honom ???!

Nu är jag själv en kille som även jag kan verka lite hård ibland då jag sällan visar mycket känslor i vanliga fall, men kanske bra att höra lite hur man resonerar då.

Jag hade troligen reagerat lite som honom också att du verkar lite känslig, är du detta även i vanliga fall eller har det kommit nu i samband med graviditeten? Det kan vara svårt för honom att förstå anledningen till att du nu kanske reagerar lite starkare än i vanliga fall.

Nu vet jag inte i vilken ton han svarade men det är ju en legetim fråga att undra hur viktigt ett sådant möta är, att det då handlar om information till er båda som blivande föräldrar.

Sedan när det gäller böckerna så är det lite tråkigt att han inte vill läsa lite om det hela då det ändå är en spännande period, men kanske kan hänvisa till lite sidor på nätet om det hela eller om du vill vara mer direkt så ställ frågor om graviditeten som du vet att han ej kan för att visa att det finns saker att lära sig.

Som sagt så är jag själv en kille så jag vet inte hur hormoner påverkar och hur tidigt, men av erfarenhet från min egen sambo så låter det lite tidigt att redan nu reagera så kraftigt (rätta mig om jag har fel)?

Mitt förslag är att försöka ha lite överseende med att han helt enkelt reagerar på ett annat sätt och försök att få med han så smått vart efter som graviditeten går framåt.

Jag är inte speciellt känslig i vanliga fall, säger han något dumt så blir jag arg och säger ifrån istället för att börja gråta som nu ...

Hans ton var lite som "aha vadå ska vi hålla på å gå på såna möten stup i kvarten? Är det viktigt eller ska vi gå för att du vill det?"

Nej alltså han gillar inte att läsa, han har dyslexi så han undviker det, samma sak ifall man skriver ett sms på mer än tre rader så läser han inte det...

Jag vet inte om det är tidigt ? Tycker också det faktiskt, har ju börjat kräkas som fan också.. Ne alltså jag kan inte "vänta och se" om han inte bryr sig nu hur vet jag att han kommer bry sig sen ?

Om han inte gillar att läsa så gör något annat! Finns ju många väldigt fina (faktiskt) klipp på tuben som visar ett fosters utveckling de olika veckorna tex. Se dem tillsammans! Han (och kanske du också) behöver nog få det lite mer "verkligt". Gå på shoppingrunda? Handla söta yttepyttiga kläder eller annat till bebisen. Prata med barnmorskan och be om hjälp, eftersom det inte var planerat så kan ett samtal från rätt person ge ett nytt perspektiv! Vi hade turen att ha en bra bm som fick mannen med på tåget från början.

Hej!

Jag är som du, överkänslig till förbannelse här hemma... 
Jag är i vecka 20 nu, men mitt illamående och hormonsvängningar började runt vecka 7-8.. (illamåendet har gått över tack och lov) 

Jag förstår absolut att du börjar gråta när du får dom reaktionerna... :/ Jag började gråta här hemma en dag när sambon kom hem och hade handlat fel potatis... :P 

Det positiva är att han låter mig gråta, äta , klaga...han är medveten om att jag inte kan kontrollera det när de kommer. (dock säger han själv att han får bita sig i tungan för han förstår ju inte alls hur det känns/är för mig) och då har han ändå läst pappa-boken jag köpte till honom, (de är hans första barn, jag har ett sedan innan) 

Jag tror kanske han kan vara livrädd om jag ska vara ärlig, de bara yttrar sig som att han är "spydig".. det är absolut ingen ursäkt, för vi behöver verkligen känslomässigt stöd när vi är gravida.. Man blir ju superkänslig! 
Men du kan inte fråga honom om det är så... att han kanske har lite smått panik med sina egna tankar.. "jag ska blir pappa, hur ska jag klara detta!" eller "Jag vet inte alls hur man gör med bebisar!" fast han kanske inte säger de rakt ut, om han har lite svårt för att öppna sig..

det har nämligen min sambo också, och de vet jag hur frustrerande de kan vara, speciellt när man själv har en käft som går i ett, och man vill prata om precis ALLT man känner.. :P 

Jag hoppas de ordnar sig och att du får de stöd du behöver!
Jag hade blivit galen om inte min sambo behandla mig så bra som han gör.. 
Vår graviditet var inte heller planerad.. :/ 

Kram på dig! 

Du får nog räkna med att det är mycket nytt din sambo ställs inför. Din oro visar sig i tårar och hans verkar visa sig i att vara irriterad och kort i tonen. Det är nog mycket han inte vet och är frustrerad över vad han borde veta. Sedan kan han ju inte göra så mycket åt dina hormoner. Ev kan du väl be om en kram eller liknande, om det nu underlättar.

Ge honom mer tid och berätta att första mötet hos bm, ev kub, rul och förlossningen är inte förhandlingsbart att utebli från, resten får han delta på i mån av tid och intresse. Kan ju vara bra att gå föräldrautbildningen också.

Hade jag haft dyslexi hade jag nog också sparkat bakut att bli tvungen att läsa p g a att någon annan vill det. Så småningom kan du fråga om han vill att du ska läsa högt om något. Sedan finns det ju som någon annan skrev filmer om fosterutveckling och kortare notiser att läsa om det han vill veta.

För oss kvinnor blir graviditeten lätt prior ett när måendet spökar. För männen dröjer det innan det blir mer verkligt, för en del behövs att få se bebisen för andra blir de inte delaktiga förrän bebisen är född.

Anförtro dig åt en väninna och prata av dig istället.

Vad det är för fel på honom? Absolut ingenting, det är du som är hyperkänslig.

Min man har inte läst nåt/varit intresserad av barnets utveckling eller liknande i alla våra tre graviditeter :P

Han har inte följt med på något inskrivningssamtal eller så, däremot var han med på RUL med barn 1 och 2 (han kommer missa RUL med barn 3 eftersom han jobbar).

Att han är totalt likgiltig under graviditeten gör mig detsamma - han är en underbar pappa när barnen väl föds, och DET är det viktigaste!

Han har för övrigt sagt att han skull flytta ut och bo i garaget om jag började bli "sådär överkänslig som det påstås att alla gravida är"

Alla tycker inte det är puttenuttigt med graviditeten. Alla är inte intresserade av att läsa allt som står. Det gör inget - vi är alla olika.

(Jag minns för övrigt att jag var vansinnigt avundsjuk på min väninna när vi båda väntade våra första barn. Hennes karl var sådär engagerad och påläst, han köpte gravidtidningar, bokade profylaxkurs och tog barnvagnsinköpet på blodigt allvar. När deras barn var dryga året separerade dom. Att man är "med" under graviditeten innebär inte att man blir världens bästa pappa när barnet är fött.)

Ojdå, låter tufft det där. Det handlar väl kanske mer snarare i ditt fall att du vill att han som pappa ska vara delaktig i ert barns utveckling och hänga med vad du kommer få gå igenom. Han har kanske inte förstått detta? Jag är själv sån, det är viktigt inte bara för mig själv men frö barnet och pappan att hänga med och förstå. Sen såklart, jag har storbölat floder (senaste tiden i alla fall nu när jag är i vecka 27) utan som helst någon anledning egentligen, jag som brukar vara stålnackad i normala fall men hehehe. Ja, jag skyller på gravidhormonerna! Vad ska jag göra liksom?

Det finns väninnor till mig som håller graviditeten helt för sig själva och låter inte sina killar ens få vara med när de ska träffa barnmorskan, som inte låter killen (nyfiken eller ej) delta i vad som sker och händer i ens gravida kropp för det är för pinsamt eller känsligt. Jag säger inte att man måste påtvinga honom någonting, men jag är öppen och vill inte att pappan ska känna sig utanför heller. Jag förstår att du blir skitledsen och tar illa upp som om han skiter blanka fan i vad du går igenom, att du bär ert barn, varför du blivit en lipsill och kanske nojjar och vet varken ut eller in. Du kräver lite stöttning här! Hallå?!

Jag kan erkänna att min kille fnyste i början och tyckte; Vadå, vad har jag där och göra när ?du och barnmorskan ska göra er grej?? Jag svarade; ?Inte fan vet jag! Jag har aldrig varit gravid förr! Häng med så får du vara med och se vad allting handlar om. Du har säkert tusen frågor som jag inte vet någonting om, du får väl fråga sakerna själv! Jag är tjej och du är kille, vi har väl olika funderingar!?.

Sen dess har det varit ganska inspirerande för honom. Nån gång har han sluppit vara med när jag ska lämna lite resultat, mått och tester. Men de flesta gångerna vill han följa med mig, speciellt när vi gjorde inledande KUB och då vart han riktigt nervös och mådde skit. Det kom upp där och då vid samtalet fram när vi satt och gick igenom resultatet med barnmorskan som jag aldrig ens trodde att han kunde bli, nervös och skitorolig. Vi stannade till på krogen efteråt och där sög han i sig två stora starka glas och jag var liksom lite arg för att han inte hade pratat med mig om hur orolig han hade varit att något skulle vara fel på ungen.

Jag vet inte riktigt vad du ska säga till din kille. Men förklara dig, även om du gråter i floder att det är viktigt för dig och inte minst för honom att vara engagerad och följa utvecklingen. Du vill inte tvinga men ni båda är ju två med det här barnet. Stå på dig vännen! Kram!

Min sambo var exakt likadan. Jag köpte massa saker böcker osv. han var inte alls intresserad. När vi skulle köpa vagn, säng och sånt så sa han bara "köp vad du vill, du vet bäst". Jag blev faktiskt lite orolig att han inte skulle ta ansvaret när bebisen väl kom. Men efter bebisen kom blev han världens bästa pappa, han var så himla duktig med henne och vissa gånger tröstade henne bättre än mig. Jag fick mig en liten chock faktiskt.

Jag tycker inte att det låter "för tidigt" att vara så hormonell. Mina hormonnivåer och mitt illamående (spydde dock aldrig) låg högt redan innan jag plussade.

Jag förstår verkligen att du reagerar som du gör, det är inte alltid lätt att vara gravid. Om min karl hade sagt sånt där så skulle jag också börjat storgråta. Någon skrev att hon grät för att sambon hade köpt fel potatis. Jag började gråta inne på Ica för att de inte hade den pastan jag brukar köpa. Jättekul så här i efterhand, men i stunden var det blodigt allvar.

Jag tror att det är viktigt att du förklarar för din sambo att det flödar mycket hormoner i din kropp nu, vilket resulterar i att du är väldigt trött och lätt blir ledsen. Om han inte är intresserad av att lära sig saker om graviditeten så får du lära dig och berätta för honom.

Har du laddat ner gravid-appen? Vi brukar ha högläsning varje tisdag (när vi går in i ny vecka) och jag tycker det känns väldigt bra att min sambo får veta vad som händer med både bebis och mig.

Du verkar ha det jättejobbigt nu. Det är säkert mycket annorlunda och nytt i kombination med hormonerna som gör det så besvärligt för dig just nu. För din kille så är det likadant, minus hormonerna.

För er bådas skull är det nog viktigt att ni ser till o prata med varandra. Du måste ta ansvar för att berätta om hur du känner och vad du har för förväntningar. Han måste ta ansvar för att berätta om sina känslor i det här nya.

Sen får ni mötas halvvägs i de frågor ni inte tycker helt lika. Det kommer säkert att bli bättre, och förhoppningsvis helt fantastiskt, när ni väl har ert barn hos er.

Sen tycker jag nog att det är lite magstarkt att bli upprörd över att han inte vill läsa gravidböcker om han har dyslexi. Som att be nån med två olika långa ben att sluta halta, typ.

Oj, missade att det var en gammal tråd

Givetvis är du extra känslig. Vilket han borde ha visst överseende med. För män är det såklart inte samma sak med graviditeten. Men de brukar börja fatta när man varit på ul.

Jag har barn med två män och båda har varit super intresserade från första stund. Dessutom väldigt överseende med översvallande hormoner. Ett tips kan ju vara att han pratar med nån kompis som har barn. De brukar vara bra med lite pepp av någon som förstår även för killar.

Hormonerna brukar ju ge med sig lite. Är väl värst ibörjan. Tyckte iaf jag.

Haha, det gjorde visst jag med! Riktigt gammal t o m!

Hoppas det löste sig för dig, TS!