Blubbar skrev 2015-02-05 23:27:16 följande:
Jag vet inte varför jag skriver här men antagligen för att skriva av mig lite!
Jag plussade för 2 veckor sen och är nu i v.7. Detta var absolut inte planerat men min sambo vart överlycklig och ville behålla, jag älskar barn och har alltid velat ha barn i den åldern jag är i nu. Vi har båda fasta inkomster och fick lånelöfte här om dagen för att köpa en större lägenhet.
Till problemet då, min sambo har alltid varit en sådan som inte vet hur han ska visa och uttrycka sina känslor men det har aldrig riktigt stört mig tidigare för Jah vet att han älskar mig. Han har även aldrig varit en person som gillar att diskutera saker, filosofera över saker vilket är min största hobby typ? Jag älskar att visa känslor och prata känslor och tankat osv osv...
Iaf efter hans reaktion om att behålla barnet så har han visat noll intresse!!!! Här får ni exempel:
(jag)- nu har jag bokat inskrivning på blabla och vi ska dit den 12e ????
(Han) - är det viktigt att gå på det där?!
(Min reaktion) börjar gråta
-jag ska beställa hem lite böcker som du kan läsa, eller vi kan läsa dom tillsammans ????
- va e de där för skit? Tror du folk behövde böcker om hur man tar hand om ett barn för 100år sen??!
(Jag börjar gråta)
Han kan komma hem från jobbet och jag sitter och gråter av ingen som helst anledning(för mkt hormoner??)
-Åhh blir på så dåligt humör när jag kommer hem, varför gråter du hela jävla tiden som ett barn för??? Du ska alltid överdriva, bara för det står på internet att man blir känslig så ska du jämt gråta, det står att man är trött då ska du ligga i sängen och sova 24/7. Du slösar bort dina dagar!!
När jag en dag skällde ut honom och sa att jag inte tänker skaffa barn med honom om han beter sig sådär så sa han "jag är fortfarande chockad och jag vet inte hur jag ska bete mig. Ge mig en chans så kommer jag bli världens bästa pappa"
Jag mår dåligt för ingenting är som Jag förväntat mig att det ska vara.... Har någon av er betett sig såhär ??
Ojdå, låter tufft det där. Det handlar väl kanske mer snarare i ditt fall att du vill att han som pappa ska vara delaktig i ert barns utveckling och hänga med vad du kommer få gå igenom. Han har kanske inte förstått detta? Jag är själv sån, det är viktigt inte bara för mig själv men frö barnet och pappan att hänga med och förstå. Sen såklart, jag har storbölat floder (senaste tiden i alla fall nu när jag är i vecka 27) utan som helst någon anledning egentligen, jag som brukar vara stålnackad i normala fall men hehehe. Ja, jag skyller på gravidhormonerna! Vad ska jag göra liksom?
Det finns väninnor till mig som håller graviditeten helt för sig själva och låter inte sina killar ens få vara med när de ska träffa barnmorskan, som inte låter killen (nyfiken eller ej) delta i vad som sker och händer i ens gravida kropp för det är för pinsamt eller känsligt. Jag säger inte att man måste påtvinga honom någonting, men jag är öppen och vill inte att pappan ska känna sig utanför heller. Jag förstår att du blir skitledsen och tar illa upp som om han skiter blanka fan i vad du går igenom, att du bär ert barn, varför du blivit en lipsill och kanske nojjar och vet varken ut eller in. Du kräver lite stöttning här! Hallå?!
Jag kan erkänna att min kille fnyste i början och tyckte; Vadå, vad har jag där och göra när ?du och barnmorskan ska göra er grej?? Jag svarade; ?Inte fan vet jag! Jag har aldrig varit gravid förr! Häng med så får du vara med och se vad allting handlar om. Du har säkert tusen frågor som jag inte vet någonting om, du får väl fråga sakerna själv! Jag är tjej och du är kille, vi har väl olika funderingar!?.
Sen dess har det varit ganska inspirerande för honom. Nån gång har han sluppit vara med när jag ska lämna lite resultat, mått och tester. Men de flesta gångerna vill han följa med mig, speciellt när vi gjorde inledande KUB och då vart han riktigt nervös och mådde skit. Det kom upp där och då vid samtalet fram när vi satt och gick igenom resultatet med barnmorskan som jag aldrig ens trodde att han kunde bli, nervös och skitorolig. Vi stannade till på krogen efteråt och där sög han i sig två stora starka glas och jag var liksom lite arg för att han inte hade pratat med mig om hur orolig han hade varit att något skulle vara fel på ungen.
Jag vet inte riktigt vad du ska säga till din kille. Men förklara dig, även om du gråter i floder att det är viktigt för dig och inte minst för honom att vara engagerad och följa utvecklingen. Du vill inte tvinga men ni båda är ju två med det här barnet. Stå på dig vännen! Kram!