Anonym (Bonusmamman)

Äldre 16 Feb 08:59

729 svar

Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

Jag bor tillsammans med en man sedan tre år tillbaka. När vi flyttade ihop så hade han sina barn boendes hos sig på heltid. Men efter ett tag så sa jag ifrån och hans barn började då bo varannan vecka hos mamma och pappa (det blev möjligt då mamman flyttade till samma stad).

Men nu så kan hans barn bara dyka upp huxflux, även under mammaveckan. Detta stör mig nått så otroligt, då jag aldrig kan få vara ifred i mitt eget hem!

Jag har pratat med min man om detta, men han blir bara sur och fräser "mina barn är INTE ivägen i sitt eget hem!!!". Då svarade jag att jo, de är ivägen när de kommer hit på mammaveckan. Då svarar min man "se det då helt enkelt som att de bor här på heltid!"

Det känns som att jag blir helt nertryckt i mitt eget hem. Tillintetgjord, som att mina ord inte är värda ett dyft.

Är det någon mer som är i liknande situation? Vad gör man? Står ut? Separerar? Sätter ner foten ordentligt?

Jag funderar på att prata med hans barn om detta istället, eftersom att deras pappa inte bryr sig om vad jag säger.

Behövde få skriva av mig samt få lite råd.

Anonym (jill)

Äldre 16 Feb 11:56

#59

Anonym (Också) skrev 2015-02-16 11:14:52 följande:

Och det är just det här som är så konstigt.

Ett bonusbarn fladdrar fram och tillbaka i mellan hemmen inga skyldigheter bara rättigheter. Ingen vet varken från eller till.

Är det sedan ett lite mindre barn så krävs det tillsyn de dagar som man har barnet så att säga.

Ett barn innebär ansvar och det innebär att man har fler att tänka på en sig själv.

Om bonus ringer och vill komma över hit på mammaveckor så kan det finnas 1000 skäl till varför vi säger nej.

Det finns också 1000 skäl till att det fungerar utmärkt och vi säger okej vad bra och roligt.

Att barnet alltid är välkommet javisst men det hör av sig innan kanske ligger pappan ute på jobb eller ute med grabbarna eller inte har tid...

Enligt er är det ju pappa man vill träffa när man kommer då det är endast föräldrarna som får ta dessa beslut.

Finns det någon anledning att dyka upp om pappa inte ens är hemma o kanske inte heller bonusmamman???

Sen är det ju så att barnen är ju ingen uteliggare direkt. Dom har två hem och det andra är hos den andre föräldern.

Ska barn kunna flaxa hej vilt där det äts godaste maten där det görs roligaste saken o så fort det blir förpliktelser o tråkigt så drar man vidare.

Det finns dom som säger att barn behöver stabilitet o regler. De känner sig inte oönskade o ovälkomna om man förklarar på rätt sätt.

Det blir inte alltid som man vill. Har man sedan separerade föräldrar så finns inte kärnfamiljen.

Påven Johanna : det är min man o jag tillsammans som har regler och sysslor åt barnen inte jag själv.

Dessa sysslor gäller tydligen bara de mindre då de ej har fördelen att dra någonstans så fort det blir tråkigt

Jag håller verkligen med dig!

Och bara för att man vill veta innan när barnen kommer behöver INTE betyda att de inte är välkomna!

Påven Johanna

Äldre 16 Feb 11:58

#60

Anonym (Också) skrev 2015-02-16 11:42:13 följande:

Jag förstår inte varför du tolkar det som att det skulle vara några fel och för många regler bara för att ett av alla barn struntar i dessa trots påminnelser gång på gång.

Jag är av den sort att jag vill ha ordning o veta och få vara med att ta beslut i mitt egna hem ett hem där jag äger hälften. Är det konstigt?

Våra gemensamma barn kommer inte bara o går inte bara det händer inte nu och kommer inte hända i framtiden heller.

Vi planerar och pratar med varandra.

Det gör ju du alltid med dina barn också säger du ju.

Konstigt för du tycker inte att det är något ett barn ska behöva tänka på.

Jag har ALDRIG skrivit i någon tråd att bonusbarnet inte är välkommen.

Däremot vill jag att barnet meddelar innan= prata

Här hemma är det heller inte bara att "dyka upp" som du så fint skriver.

En stor skillnad i mellan dig o mig är också att ni har "tomten är far till alla barnen" situation där alla umgås o respekterar varandra. Det finns inte hos oss.

En fråga har du något bonusbarn? Är du bonusmamma?

För där har du en jäkla skillnad också om man är förälder och får vara med att påverka eller om du är en bonusmamma som aldrig får säga sitt utan får leva din vardag efter vad andra planerar runtomkring dig

Pratar du med mig, eller?

Ja hur tolkar du själv att det inte fungerar då? Det är väl rimligt att se över alla faktorer som kan tänkas spela roll och inte bara nöja sig med att skylla på biomamma och släktingar som inte ens bor i det hem du äger hälften av.

Ja, en sådan sort är du. Men din man och ditt bonusbarn är månne av en annan sort. Och om du inte själv är lika kompromissvillig som du tycks mena att de bör vara så leder en sådan inställning till en oerhört låst situation.

Ja, jag har pratat och pratar väldigt mycket med mina ungar, både de jag fött och de jag bor tillsammans med. Men det är inte bara på mina villkor, det är ett resultat av att vi kommit varandra nära. Det är inte en framtvingad konversation som syftar till att de ska redogöra för sina livsinnehåll för att jag annars inte känner mig respekterad och/eller exkluderad.

Ja, jag är bonusmamma sedan många år tillbaka. Jag har tre bonusbarn. Och jag blir alltid lyssnad på, men det beror inte på att jag har framhärdat i att få bestämma en massa saker under parollen "Mina regler i mitt hus! Ordning och reda! Inga egna nycklar så länge ni inte betalar hyra!" och så vidare, det beror på en lyhördhet för olikheter och en förvissning om att bara man får till den där goda relationen så slipas en del av olikheterna bort medan andra kvarstår, förstås och hanteras.

Mer än något annat så beror det nog på att vi genuint gillar varandra, barnen och vi vuxna. Vi har tillsammans skapat en stark känsla av samhörighet och acceptans och det är något vi alla uppskattar.

Något "Tomten är far till alla barnen" lever inte vi i. Den filmen handlade om dysfunktionella och gränslösa relationer som dessutom i de flesta avseenden var falska och mycket långt ifrån någon som helst genuinitet.

Respekterar du ditt bonusbarn? Du skriver aldrig något om den saken.

Påven Johanna

Äldre 16 Feb 12:07

#61

Anonym (Också) skrev 2015-02-16 11:55:52 följande:

Jag vet precis vad det är som jag är missnöjd över. Det vet min man också.

Jag behöver inte gå in i detalj i minsta liten sak när jag skriver på FL. Greppar inte du vad jag skriver så får någon annan ge tips o råd.

Eftersom du o jag verkar vara som + o - det vill säga tycka allt olika så behöver vi ju inte ens ägna oss åt till att hjälpa varandra absolut inte i de fall då man inte förstår ett dugg av varandras problem.

Att jag inte skriver mer ingående är kanske pga att biomamma o bonus ska hitta hit o läsa. FL använder jag som att få prata ur mig med folk som kanske har liknande problem.

Sen att jag skrivit massor här på FL det vet jag inte om jag gjort direkt? Det är i omgångar då man känner sig frustrerad över lata bonusbarn och flata föräldrar.

Som tur är så verkar min man förstå mer o mer om föräldraskap.

Så egentligen har väll våra gemensamma barn tur istället. En förälder som har krav och som ser familjen som ett team.

Jag anser att man inte är en bra förälder om man inte gör detta. Att låta barnen bara vara och styra tiden själva och aldrig ifrågasätta är inget bra.

Nej, det har du helt rätt i, men eftersom du envisas med att skriva hur självklart det ena efter det andra är så är det just det jag önskar bemöta eftersom det för många andra människor inte alls är självklart eller önskvärt eller viktigt.

Det hjälper inte om en förälder ställer aldrig så många krav och ser familjen som ett team om inte familjen är ett team. Det är en stor del av min poäng, man måste först bli ett team - en familj - och sedan ställa de krav på varandra som relationen håller för.

Jag låter inga barn bara vara. Jag ser däremot inget gott i att ifrågasätta bara för att jag kan göra det, försöka laga något som inte är trasigt eller ställa krav av ologiska skäl som att jag äger halva hemmet eller något annat i samma stil. Jag vill ha betydligt mer välgrundade anledningar än så.

Men som du skriver, vi är väldigt olika du och jag, och vi förefaller ha vitt skilda strategier för hur vi bemöter barn vi bor ihop med men som vi inte fött.

Anonym (Gg)

Äldre 16 Feb 12:08

#62

Man undrar hur kärnfamiljer gör med sina barn? Får dom komma o gå osv?? Eller ska dom också meddela o fråga om man FÅR komma hem!?!?!?!?

Fattar inte o kommer aldrig fatta hur man kan agera så. För mig är det bara självklart att barnen får komma. Usch, blir ledsen. Tänk vilken ångest att behöva ringa o fråga om man får komma hem. Nej snälla, det är barn vi pratar om.

Anonym (.....mmm)

Äldre 16 Feb 12:10

#63

Eftersom ditt problem är att du "aldrig kan vara ifred i ditt eget hem" är ju den mest optimala lösningen att vara särbos och att du träffar mannen i ditt hem efter överenskommelse?!

Din man har helt rätt och ni borde verkligen lägga barnplaner på hyllan när familjen inte ens fungerar nu!

Anonym (Också)

Äldre 16 Feb 12:12

#64

Påven Johanna skrev 2015-02-16 11:58:52 följande:

Pratar du med mig, eller?

Ja hur tolkar du själv att det inte fungerar då? Det är väl rimligt att se över alla faktorer som kan tänkas spela roll och inte bara nöja sig med att skylla på biomamma och släktingar som inte ens bor i det hem du äger hälften av.

Ja, en sådan sort är du. Men din man och ditt bonusbarn är månne av en annan sort. Och om du inte själv är lika kompromissvillig som du tycks mena att de bör vara så leder en sådan inställning till en oerhört låst situation.

Ja, jag har pratat och pratar väldigt mycket med mina ungar, både de jag fött och de jag bor tillsammans med. Men det är inte bara på mina villkor, det är ett resultat av att vi kommit varandra nära. Det är inte en framtvingad konversation som syftar till att de ska redogöra för sina livsinnehåll för att jag annars inte känner mig respekterad och/eller exkluderad.

Ja, jag är bonusmamma sedan många år tillbaka. Jag har tre bonusbarn. Och jag blir alltid lyssnad på, men det beror inte på att jag har framhärdat i att få bestämma en massa saker under parollen "Mina regler i mitt hus! Ordning och reda! Inga egna nycklar så länge ni inte betalar hyra!" och så vidare, det beror på en lyhördhet för olikheter och en förvissning om att bara man får till den där goda relationen så slipas en del av olikheterna bort medan andra kvarstår, förstås och hanteras.

Mer än något annat så beror det nog på att vi genuint gillar varandra, barnen och vi vuxna. Vi har tillsammans skapat en stark känsla av samhörighet och acceptans och det är något vi alla uppskattar.

Något "Tomten är far till alla barnen" lever inte vi i. Den filmen handlade om dysfunktionella och gränslösa relationer som dessutom i de flesta avseenden var falska och mycket långt ifrån någon som helst genuinitet.

Respekterar du ditt bonusbarn? Du skriver aldrig något om den saken.

Jag har varit med sedan bonus var ett år. Svar på din fråga JA jag respekterar min bonus och det är väll därför jag önskar respekt tillbaka.

Min man och jag är eniga men det är betydligt svårare för honom att gå emot barn o biomamma.

Tror nog att du tänkt annorlunda också om du varit i mina kläder och jag hade gjort det om jag vore i dina.

Anonym (Också)

Äldre 16 Feb 12:23

#65

Påven Johanna skrev 2015-02-16 12:07:07 följande:

Nej, det har du helt rätt i, men eftersom du envisas med att skriva hur självklart det ena efter det andra är så är det just det jag önskar bemöta eftersom det för många andra människor inte alls är självklart eller önskvärt eller viktigt.

Det hjälper inte om en förälder ställer aldrig så många krav och ser familjen som ett team om inte familjen är ett team. Det är en stor del av min poäng, man måste först bli ett team - en familj - och sedan ställa de krav på varandra som relationen håller för.

Jag låter inga barn bara vara. Jag ser däremot inget gott i att ifrågasätta bara för att jag kan göra det, försöka laga något som inte är trasigt eller ställa krav av ologiska skäl som att jag äger halva hemmet eller något annat i samma stil. Jag vill ha betydligt mer välgrundade anledningar än så.

Men som du skriver, vi är väldigt olika du och jag, och vi förefaller ha vitt skilda strategier för hur vi bemöter barn vi bor ihop med men som vi inte fött.

Måste väll förklara mig.

När jag skriver fråga så innebär inte det att sätta barn på en stol o förhöra.

Det innebär:

Hur har det gått idag?

Vad har ni gjort?

Ska ni iväg någonstans ikväll?

Vad har ni för planer till helgen?

Ska ni med till?

Gick det bra på provet?

Ja allmänt vardags snack med frågor o påståenden.

Visa intresse och få barnen att samtala.

Att låta en tioåring styra helt o hållet skälv är inte min melodi. Inte en femtonåring heller. En tjugoåring okej men bor denne hemma så gäller gemensamt ansvar även då.

Svar på om det gäller gemensamma barn

Ja det gäller dom också de måste alltid fråga om de ska sova borta och ja de frågar om de ska ha med sig vänner.

Att ringa om de bara ska hem själva? Nej det behövs inte för vi vet när skolan slutar o när de lär dyka upp så där vet vi ju när de kommer.

Enkelt och kan inte tro att någon mår dåligt av detta.

Här ringer biomamman eller smsar biomamman varje dag, varför gör hon det?

Skadar det barnet? Är det fruktansvärt?

Blir man ledsen av det? Massor av frågor har hon. Ska vi sätta stopp för det?

För det biomamman vill veta är vad barnet gör,har gjort och när barnet ska komma trots att hon vet när bytesdagen är ringer eller smsar hon frågan om hur dags för att kunna planera in mat och jobb o skjuts med mera.

Anonym (:))

Äldre 16 Feb 12:25

#66

Anonym (Kärleksfull styvmor) skrev 2015-02-16 10:39:38 följande:

Du vill ha barn med honom för att han är en bra pappa men du tycker inte han ska få vara pappa åt de barnen han redan har eftersom du mer eller mindre tar över deras hem och kastar ut dom. Vem säger inte att han skulle bete sig likadant den dagen ni går isär och en ny kommer och slänger ut dina barn?

Nä skaffa en man som är singel och sluta försök bli gravid. Din man har helt rätt i att man tar hand om de barn man sätter till världen. Det är något du inte verkar förstå.

Han är ingen dålig make. En dålig make hade skitit i sin familj. Nu är han en bra make som ser till de försvarslösa barnen som du som elak styvmor försöker eliminera. FLYTTA NU!

Helt rätt! Många nyblivna "bonusföräldrar" vill så gärna ha barn med sin partner eftersom han är väärldens bästa pappa, men samtidigt ska inte bonusbarnen få komma dit så pappan får lov att vara väärldens bästa pappa. Pappan ska tydligen bara vara pappa åt sina tidigare barn varannan helg eller varannan vecka, då är det okej. Men han ska vara världens bästa pappa på heltid åt det nya, gemensamma barnet. Låter fullkomligt logiskt....

Anonym (Ester)

Äldre 16 Feb 12:29

#67

Anonym (Gg) skrev 2015-02-16 12:08:44 följande:

Man undrar hur kärnfamiljer gör med sina barn? Får dom komma o gå osv?? Eller ska dom också meddela o fråga om man FÅR komma hem!?!?!?!?

Fattar inte o kommer aldrig fatta hur man kan agera så. För mig är det bara självklart att barnen får komma. Usch, blir ledsen. Tänk vilken ångest att behöva ringa o fråga om man får komma hem. Nej snälla, det är barn vi pratar om.

Skillnaden med kärnfamiljer och bonusfamiljer är väl ganska uppenbar, barnen i kärnfamiljer har ETT hem att gå till och bonusbarn har TVÅ.

Tycker inte det är ett dugg konstigt att man hör av sig till det hem där man inte är väntad. Räknar man med att barnet är hos den andra föräldern så planerar man livet därefter också.

AnooYoo

Äldre 16 Feb 12:32

#68

Anonym (Bonusmamman) skrev 2015-02-16 08:59:33 följande:

Jag bor tillsammans med en man sedan tre år tillbaka. När vi flyttade ihop så hade han sina barn boendes hos sig på heltid. Men efter ett tag så sa jag ifrån och hans barn började då bo varannan vecka hos mamma och pappa (det blev möjligt då mamman flyttade till samma stad).

Men nu så kan hans barn bara dyka upp huxflux, även under mammaveckan. Detta stör mig nått så otroligt, då jag aldrig kan få vara ifred i mitt eget hem!

Jag har pratat med min man om detta, men han blir bara sur och fräser "mina barn är INTE ivägen i sitt eget hem!!!". Då svarade jag att jo, de är ivägen när de kommer hit på mammaveckan. Då svarar min man "se det då helt enkelt som att de bor här på heltid!"

Det känns som att jag blir helt nertryckt i mitt eget hem. Tillintetgjord, som att mina ord inte är värda ett dyft.

Är det någon mer som är i liknande situation? Vad gör man? Står ut? Separerar? Sätter ner foten ordentligt?

Jag funderar på att prata med hans barn om detta istället, eftersom att deras pappa inte bryr sig om vad jag säger.

Behövde få skriva av mig samt få lite råd.

Det här kommer inte att förändras. Du får välja mellan att vänja dig, flytta eller skaffa en lägenhet du kan vara ifred i, alternativt ett rum i huset som bara är ditt (som ingen får vara i förutom du och är låst)

Jag hade flyttat.

Hur ser ni på detta? (Styvförälder).

INNEHÅLL