• Äldre 17 feb 14:23
    6976 visningar
    20 svar
    Inlägg från NisseSwe Visa alla inlägg
    20
    6976

    Hur vet man? Skiljas eller stanna?

    Vibeche skrev 2015-02-17 11:18:39 följande:

    Eller så sätter du dig ner med din man och säger att luften är så tjock att man kan skära i den. Att du saknar att känna dig älskad att du undrar om inte han känner likadant? Om ni inte ska ta och ge er själva en ordentlig spark i röööööööööööööööööven och ta vara på ert äktenskap för förmodligen vill ni båda hitta den där känslan igen.

    Och innan ni kollar om gräset är grönare kan ni ju börja vattna den egna gräsmattan?


    Haha, hade kanske formulerat svaret på ett annat sätt, men Vibeche har faktiskt en poäng där. 
    +1
  • Äldre 19 feb 13:28
    #9

    Tankar, känslor och handlingar hänger ihop. Om dina handlingar är avvisande kommer dina tankar och känslor spegla detta, vilket i sin tur ger ännu mer avvisande handlingar. Men även tvärtom.
    Om du eller din man (eller bägge) har ett inlärt undvikande beteende, kommer detta förstärka sig själv. Eftersom man förväntar sig ett avvisande, kommer man ha reagerat på avvisandet innan det ens har skett. Det blir så inte lätt att skapa en vettig relation med närhet. 
    Jag är exakt i er position, fast mannen. Vi är några månader längre in i processen.
    Att ta sig ur en sådan situation tror jag är mycket svårt utan hjälp utifrån. Även om jag tycker att jag känner mig själv, så har familjeterapin gett otroligt mycket. Utan familjeterapin hade vi förmodligen brutit direkt när vi kom till vägskälet i höstas. Det hade inneburit att vi hade haft med oss samma beteendemönster in i eventuella framtida relationer och förmodligen gjort samma misstag. Vi tog beslutet att gå i familjerådgivning och låta detta ta lite tid. Mina känslor var helt borta under efter en lång period av dålig relation. Mitt uppe i rådgivningen känner jag att de inte är borta, utan faktiskt finns kvar. Om vi kommer vara ett par även i framtiden får vi se, men vi jobbar på det iallafall. Om ni bryter i en framtid, så vill du känna att du gjort vad du kan för relationen, och att du inte tar med dig dåliga beteenden.

  • Äldre 19 feb 20:45
    #11
    +1

    TS, lider med dig. Jag vet precis hur svårt det är med en partner som inte vill prata eller kommunicera. Vi söker alla närhet och kärlek. När vi är i kris går vi tillbaka till gamla och inlärda beteenden, som kanske fungerade då men som inte är speciellt bra i en relation. Utan att veta nånting om din man, så kanske det beteende som din man har, det sätt som han tror är bäst för att få tillbaka dig och återfå närheten. För alla andra är hans metod helt galen, men han har kanske ingen annan metod. Just nu saknar han helt enkelt språket som krävs. Jag är ingen terapeut och är mitt uppe i mitt egen 'kris' så jag kan bara gissa utifrån min egen begränsade erfarenhet. Jag tror vi alla är rätt lika när det kommer till kritan. 

    Din man måste prata med dig. Förmodligen behöver han/ni professionellt stöd. Förmodligen skulle du vara hjälpt av att gå till familjerådgivningen på egen hand i ett första skede, speciellt om du inte har någon vän du kan tala med.
    Har din man någon i sin närhet som kan ge honom stöd i detta? Har han någon han litar fullt på, som kan tala med? Kan en sådan vän få honom att komma igång med att tala? Som så småningom kan leda in honom till en gemensam familjerådgivning?

    Jag vill inte på nåt sätt ta din mans parti, men ge honom lite tid att utvecklas. Men bara om du faktiskt ser utveckling. Han måste lära sig ett helt nytt språk och ett helt nytt beteende. Det tar tid, även om han jobbar så mycket han kan. Om ni inte gör något, utan bara låter tiden gå... Det blir inte bättre, tvärtom...Jag vet hur det känns att ha en partner som inte vill prata. Man vill bara skrika åt partnern "MEN SÄG NÅT DÅ! SÄG HUR DU KÄNNER! JAG ORKAR INTE MED TYSTNADEN!" Men det hjälper inte.
    Boka en tid med familjerådgivningen. Säg till din man att du vill gå dit med honom. Anklaga inte, säg bara att du vill han följer med. Följer han med, bra, följer han inte med så har du ändå startat din egen process. Du kommer känna och förstå att du har stöd, att det finns ett liv, att det finns metoder och verktyg. Skriv här i forumet dina tankar, känslor, funderingar. Vad som än händer kommer du gå ur detta starkare och som en bättre människa.
    Håll ut.
    /N

  • Äldre 20 feb 18:48
    #13
    +1

    TS, vännen, tack för dina uppmuntrande kramar.
    Du hör ju själv hur korkat din man resonerar. Att stanna kvar i en relation för att ett av barnen har en dyr aktivitet.... Vad skulle barnet säga om några år att ni var kvar i en död relation enbart för barnets aktivitets skull? Jag tror inte det finns nåt barn i världen som vill se sina föräldrar ledsna och olyckliga för en aktivitet.

    På något sätt behöver nog din man få hjälp att se sig själv och sitt beteende. Utan egen förståelse är förändring omöjlig. Utan förändring kommer ni aldrig ur er situation. Det enda som annars möjligen kan hända är att ni skjuter upp det oundvikliga en tid. 
    Om ni lyckas förändra er relation så har ni förmodligen goda chanser. Men det är tufft. Trots att jag känner mig själv relativt väl, trots terapi i närmare 5 månader, både gemensam och individuell, trots alla timmar med egna tankar, faller jag tillbaka i gamla beteenden med undvikanden. I går natt vaknade jag mitt i natten rätt övertygad om att jag borde avsluta vårt äktenskap trots att vi försöker. Jag var säker på att det inte var någon idé att försöka mer, att det aldrig kan bli någon närhet mer osv. När väckarklockan ringde 3 timmar senare utan att jag sovit en blund, var jag bokstavligen millimeter från att väcka min fru o helt enkelt bryta upp och gå därifrån. Nånting stoppade mig och det var först i bilen på väg till jobbet som jag vaknade till o undrade vad f-n jag höll på med. Allt detta TROTS att jag vet exakt vad som styr mig och vad jag är rädd för. Menar med detta hur svårt det är att bryta beteenden som går igång när man är i kris.

    Du och framförallt din man behöver professionellt stöd. Gå till familjerådgivningen eller privat terapeut. Jag har visserligen bara träffat två terapeuter, men båda har öppnat upp så mycket. Om ni förstår mer om er själva och varandra, och verkligen vill jobba med er själva, så har ni förmodligen goda chanser. Om inte, så kommer du iallafall vara bättre rustad för vad som än händer.
    Fundera på hur du vill vara som människa och försök vara den människan. Låtsas att det gått ett år och att du tänker tillbaka på hur det var just nu. Hur vill du ha agerat för att du ska känna dig nöjd med hur du hanterat situationen? Agera så.

    Du är värd mer. Alla är värda mer.
    /N

  • Äldre 23 feb 21:34
    #16
    Anonym (Kristina) skrev 2015-02-23 15:26:14 följande:
    Tycker du skriver klokt. Jag har bett min man gå till terapeut för att klara av att säga saker, inte bara tiga och tro de försvinner. Han kan ibland inte ens svara på frågor jag ställer och det är oerhört frustrerande. Men han har inte gjort det. I mina ögon ser jag det som att han inte anser det vara värt mödan, att han inte vill kämpa för att äktenskapet skall fungera. Han mår bra och jag mår skit, men jag ska bara acceptera hur han är! Det är väl det jag nu slutligen bestämt mig för att inte göra. Usch vad detta är svårt!
    Utan att känna din man, så tror jag inte han anser ert äktenskap vara så lite värt att han inte alls vill jobba för det. Däremot har han förmodligen inte alls vare sig orden eller vanan att prata. I kriser går vi tillbaka till gamla beteenden som en gång i tiden fungerade, men som i vuxen ålder i en vuxen relation inte alls är lyckade. Har han nåt argument att inte gå till terapeut? Jag gissar att om han har några argument, så är de rätt fåniga. Tror du verkligen att han mår bra? Är han verkligen så oempatisk att han inte alls märker hur du mår?
    Har han någon vän han kan tala med istället för en terapeut? För vissa/många män kan nog en terapeut vara helt främmande. Hade någon för 15 år sedan påstått att jag skulle hamna hos en terapeut, så hade jag bara tittat på dem. Det är egentligen inte ditt ansvar, men hans process blir nog mindre smärtsam om han öppnar sig. För er framtida relations skull och era barn, försök.

    Vi kommer alla till vägs ände nån gång. Utifrån din text verkar du redan ha passerat gränsen. Vissa saker går inte att fixa. Vi behöver inte tycka om det, men så är det ibland. Det är klart det är jobbigt. Se det som att du är människa med normala känslor, annars vore du en fullfjädrad psykopat. Jag tycker det viktiga är att kunna stå för vad man gjort. Att känna att man har agerat klokt, att man försökt, att man gett den tid som behövts. Det enda du kanske ska tänka på att han inte alls kommit lika långt i processen som du. Han behöver nog hinna landa lite. En annan sak är att om han inte är uppmärksam i vanliga fall, så kommer han garanterat behöva väldigt tydliga signaler nu. Räkna inte med att han kommer förstå annat än enkla ord och korta meningar.

    Se framåt för dig o dina barns skull. Var glad över nytt boende och en enklare vardag. Försök vara den människa du vill vara.
    Håll oss uppdaterade hur det går för dig.
    Håll ut.
    /N
Svar på tråden Hur vet man? Skiljas eller stanna?
Logga in
Bli medlem