• Anonym (helve­te)
    Äldre 16 Feb 17:22
    5250 visningar
    66 svar
    66
    5250

    Min heder.

    Tjej från Mellanöstern, 21. uppväxt här i Sverige (Stolt). Jag har en stor familj, som består av 4 syskon (bröder) och så mina föräldrar. Jag är näst äldst , mina bröder är inget problem. Problemet är mina föräldrar. De lever på 60-talet Och ja allt vad det innebär.

    Jag har sedan två år och en månad varit tillsammans med en kille som är svensk. Det var inget jag valde, jag blev bara kär, jag föll för honom. Jag vet att han älskar mig så oändligt mycket, han är den första killen som jag sett gråta, för mig. det här är en av grejerna som gör mig galen i honom, han är känslig Och så äckligt underbar På alla sätt och vis.

    jag har varit tvungen att ljuga för mina föräldrar, alla gånger Jag träffat honom (1-2 gånger i månaden och ibland knappt det pga jag velat tagga ner) i början kom jag undan lätt, skyllde på praktik, skolan, träning, jobb, men de är inte dumma. De har kommit på oss, mina lögner, vårt förhållande. Efter fyra månader orkade jag inte hålla käften. Jag var ju så lycklig, jag var så kär och det var ju klart att jag ville visa honom för hela världen och slippa smyga omkring.

    Varje gång man såg/ser ett par som pussas eller håller varandra i handen så blir man lite avis och önskar att man själv kunde göra det. Det är sorgligt.

    iaf de fick reda på att jag var tillsammans med en svensk, jag berättade för min morbror och trodde han skulle hjälpa mig. Det var nog det dummaste jag kunde göra. Pappa tog med mig på ett café, började konfrontera mig, och jag svarade ärligt på hans frågor. det slutade med att började gråta och fråga vad de gjorde för fel? Ursäkta mig jag blev kär , inget jag kan kontrollera. Han berättade att jag kunde glömma det. och jag blev ledsen. Ljög om att jag skulle sluta prata med killen.

    Fortsatte. Någon hade sett mig åka tåg på en skoldag. Det var studiedag men ja. Pappa vela prata igen. Frågade igen om honom och jag ljög om att vi inte snackar osv, sen frågade han vart jag åkte den där dagen och jag höll på att få panik, men jag visste att han visste och han klurade såklart ut det.

    Nu kom hoten, han skulle döda mig om han fick reda på att jag har kontakt med honom Eller har något med honom att göra. "Jag tänker göra samma sak som hände med fadime och Jag tänker inte förvarna dig, jag ska åka hela vägen hem och hugga ihjäl dig". Min pappa. Skulle han verkligen kunna döda mig så???

    Jag blev trött på allt, så killen och jag bestämde att vi skulle presentera honom för pappa så han kanske kunde ändra uppfattning, men nej. "Hon är inte redo, jag vill inte att folk ska se er" Sen så minns jag inget mer, jag kunde inte höra, jag liksom försvann. Men minns att killen stod där, helt tyst, stum. När vi åkte därifrån började båda gråta.

    Sen kom alla hjärtansdag , vi skulle ut och äta jag och han. när jag fixade mig kommer mamma in och fråga vart jag ska. "Jag ska på disco.. nej men ska ut och äta med en kompis" " jag tänker skvallra för din pappa" sagt och gjort. Pappa kommer rusande precis när jag håller på att ta på mig ytterkläderna, "vart ska duuuuu????" "Jo ut och äta med *****(min kompis)" och där kom smällen. det är klart de inte gick på det. Pappa örfilade mig, drog mig i håret, spottade på mig, kallade mig massor Av hemskheter. och mamma försöker stoppa honom. Hon vet att jag har fått nog, hon vet hur mycket jag vill dra, hon är rädd att jag ska blanda in soc och snuten igen (gjort förut pga misshandel) så det är klart hon är rädd. stackars killen åkte hela vägen hit och fick åka hem igen.

    Pappa vela slänga ut mig. Men jag drog inte. Han ville se mig död, jag var död i hans ögon.

    mamma är en riktig snokar, hon letar överallt i mitt rum tills hon hittar något Och i det här fallet, saker från honom. Alla kort jag fick, där han förklarade sin kärlek tex. Kvitton på saker vi gjort. Hon har slängt allt och det här var i slutet av 2014.

    Idag hittade hon två andra kort som jag nyligen fått, under min säng, och en ask med gelehjärtan. Hon slängde allting på mig "Vart var du i lördags? Vad fan håller du på med din jävla lögnare" fick höra massor, hon grina och jag grina, hon vill att jag ska dö, jag har skämt ut dom Tydligen.

    Nu är jag så jävla less på allting. vet inte ens vad som kommer hända ikväll. Hon skar sig, och det var tydligen mitt fel. Hon vill att jag ska hamna i helvete och att hon aldrig kommer förlåta mig. Men jaha???? Dom då? Tror dom att jag ska förlåta dom?? Hon har till och med kollat upp med min kompis för att "se om jag är med henne och ta reda på saker" så hon skämmer inte ut mig??

    Jag känner att jag vill dra. Och de har jämt tagit upp och gett mig ultimatum att välja familjen eller kärleken. Asså det är så sjukt. Men jag känner att jag orkar bara inte längre. Jag vill inte välja för jag kommer må piss oavsett. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är inte känslokall , att lämna familjen för en kille. Tänk om han gör Slut då? Eller tänk om familjen accepterar läget sakta men säkert? Jag känner bara att mitt liv står på spel, liksom vinna eller försvinna.

    Jag vill inte att de ska bestämma längre, jag vill bestämma själv. Vem jag vill dela mitt liv med, hur jag ska leva. De bryr sig så jävla mycket, de är så rädda att folk ska snacka skit om dom pga mig men snälla vem fan snackar inte? Folk snackar skit om allt och alla ändå.

    Det här handlar ju om kvinnoförtryck , de ska inte ha den makten. Jag vill ha mina rättigheter. Men jag vet inte vad jag ska göra? Och nej tack jag vill inte rymma och komma till en kvinno grej för kvinnor som lever under hot osv. Jag vill inte ha ett skyddat boende och byta namn.

    Nu ligger man med tusen tankar som cirkulerar. Har ställt till det som fan men Jag vägrar lämna min älskling!!!

    Jag vill höra era tankar Och åsikter.

  • Svar på tråden Min heder.
  • Anonym (Flytt­a)
    Äldre 16 Feb 17:49
    #1

    Jag tycker ärligt dina föräldrar är hemska. De ska fullständigt ta och skita i vem du är tillsammans med..om ens barn är lyckligt ska de va lyckliga. Jag förstår dig som att du och dina bröder är mer anpassade till de svenska samhället och om föräldrarna inte lyssnar på dig kansks bröderna kan hjälpa att tala dem till rätta? Du ska självklart inte skämmas för att vara med killen du älskar och jag tycker all sorts hedersvåld är hemskt. Är det bara för att killen inte är muslim som han inte "godkänns?" Att din pappa hotar dig ska polisanmälas och din mamma ska inte leta igenom ditt rum efter 'bevis". Herregud, de behandlar ju dig som en brottsling! Du är ändå 21 år, vilket innebär att du är vuxen och måste få leva ditt eget liv-utan deras synpunkter. Skulle även rekommendera dig att låsa dörren till ditt rum. Om inte annat så flytta hemifrån med hjälp av ex studielån om du studerar eller ta första bästa jobb så du får pengar. Att flytta ihop med killen är kanske inte det bästa just nu med tanke på pappans hot. Jag hoppas verkligen att din pappa inte är lika sjuk i huvudet som Fadimes var, men det är ju ett tydligt exempel på att hoten ska tas på allvar.. att han slår dig tyder ju inte på att han får 'father if the year'- priset och det ska anmälas. Förstår att det kan vara svårt att anmäla närstående och att du befinner dig i en jobbig sits där du inte vill säga upp kontakten med dem. Men tänk på dig själv! Dina föräldrar är ju farliga! Säger inte att du ska säga upp kontakten men där kan du inte bo kvar..

  • Anonym (Anna)
    Äldre 16 Feb 17:55
    #2
    Anonym (helvete) skrev 2015-02-16 17:22:37 följande:

    Tjej från Mellanöstern, 21. uppväxt här i Sverige (Stolt). Jag har en stor familj, som består av 4 syskon (bröder) och så mina föräldrar. Jag är näst äldst , mina bröder är inget problem. Problemet är mina föräldrar. De lever på 60-talet Och ja allt vad det innebär.

    Jag har sedan två år och en månad varit tillsammans med en kille som är svensk. Det var inget jag valde, jag blev bara kär, jag föll för honom. Jag vet att han älskar mig så oändligt mycket, han är den första killen som jag sett gråta, för mig. det här är en av grejerna som gör mig galen i honom, han är känslig Och så äckligt underbar På alla sätt och vis.

    jag har varit tvungen att ljuga för mina föräldrar, alla gånger Jag träffat honom (1-2 gånger i månaden och ibland knappt det pga jag velat tagga ner) i början kom jag undan lätt, skyllde på praktik, skolan, träning, jobb, men de är inte dumma. De har kommit på oss, mina lögner, vårt förhållande. Efter fyra månader orkade jag inte hålla käften. Jag var ju så lycklig, jag var så kär och det var ju klart att jag ville visa honom för hela världen och slippa smyga omkring.

    Varje gång man såg/ser ett par som pussas eller håller varandra i handen så blir man lite avis och önskar att man själv kunde göra det. Det är sorgligt.

    iaf de fick reda på att jag var tillsammans med en svensk, jag berättade för min morbror och trodde han skulle hjälpa mig. Det var nog det dummaste jag kunde göra. Pappa tog med mig på ett café, började konfrontera mig, och jag svarade ärligt på hans frågor. det slutade med att började gråta och fråga vad de gjorde för fel? Ursäkta mig jag blev kär , inget jag kan kontrollera. Han berättade att jag kunde glömma det. och jag blev ledsen. Ljög om att jag skulle sluta prata med killen.

    Fortsatte. Någon hade sett mig åka tåg på en skoldag. Det var studiedag men ja. Pappa vela prata igen. Frågade igen om honom och jag ljög om att vi inte snackar osv, sen frågade han vart jag åkte den där dagen och jag höll på att få panik, men jag visste att han visste och han klurade såklart ut det.

    Nu kom hoten, han skulle döda mig om han fick reda på att jag har kontakt med honom Eller har något med honom att göra. "Jag tänker göra samma sak som hände med fadime och Jag tänker inte förvarna dig, jag ska åka hela vägen hem och hugga ihjäl dig". Min pappa. Skulle han verkligen kunna döda mig så???

    Jag blev trött på allt, så killen och jag bestämde att vi skulle presentera honom för pappa så han kanske kunde ändra uppfattning, men nej. "Hon är inte redo, jag vill inte att folk ska se er" Sen så minns jag inget mer, jag kunde inte höra, jag liksom försvann. Men minns att killen stod där, helt tyst, stum. När vi åkte därifrån började båda gråta.

    Sen kom alla hjärtansdag , vi skulle ut och äta jag och han. när jag fixade mig kommer mamma in och fråga vart jag ska. "Jag ska på disco.. nej men ska ut och äta med en kompis" " jag tänker skvallra för din pappa" sagt och gjort. Pappa kommer rusande precis när jag håller på att ta på mig ytterkläderna, "vart ska duuuuu????" "Jo ut och äta med *****(min kompis)" och där kom smällen. det är klart de inte gick på det. Pappa örfilade mig, drog mig i håret, spottade på mig, kallade mig massor Av hemskheter. och mamma försöker stoppa honom. Hon vet att jag har fått nog, hon vet hur mycket jag vill dra, hon är rädd att jag ska blanda in soc och snuten igen (gjort förut pga misshandel) så det är klart hon är rädd. stackars killen åkte hela vägen hit och fick åka hem igen.

    Pappa vela slänga ut mig. Men jag drog inte. Han ville se mig död, jag var död i hans ögon.

    mamma är en riktig snokar, hon letar överallt i mitt rum tills hon hittar något Och i det här fallet, saker från honom. Alla kort jag fick, där han förklarade sin kärlek tex. Kvitton på saker vi gjort. Hon har slängt allt och det här var i slutet av 2014.

    Idag hittade hon två andra kort som jag nyligen fått, under min säng, och en ask med gelehjärtan. Hon slängde allting på mig "Vart var du i lördags? Vad fan håller du på med din jävla lögnare" fick höra massor, hon grina och jag grina, hon vill att jag ska dö, jag har skämt ut dom Tydligen.

    Nu är jag så jävla less på allting. vet inte ens vad som kommer hända ikväll. Hon skar sig, och det var tydligen mitt fel. Hon vill att jag ska hamna i helvete och att hon aldrig kommer förlåta mig. Men jaha???? Dom då? Tror dom att jag ska förlåta dom?? Hon har till och med kollat upp med min kompis för att "se om jag är med henne och ta reda på saker" så hon skämmer inte ut mig??

    Jag känner att jag vill dra. Och de har jämt tagit upp och gett mig ultimatum att välja familjen eller kärleken. Asså det är så sjukt. Men jag känner att jag orkar bara inte längre. Jag vill inte välja för jag kommer må piss oavsett. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är inte känslokall , att lämna familjen för en kille. Tänk om han gör Slut då? Eller tänk om familjen accepterar läget sakta men säkert? Jag känner bara att mitt liv står på spel, liksom vinna eller försvinna.

    Jag vill inte att de ska bestämma längre, jag vill bestämma själv. Vem jag vill dela mitt liv med, hur jag ska leva. De bryr sig så jävla mycket, de är så rädda att folk ska snacka skit om dom pga mig men snälla vem fan snackar inte? Folk snackar skit om allt och alla ändå.

    Det här handlar ju om kvinnoförtryck , de ska inte ha den makten. Jag vill ha mina rättigheter. Men jag vet inte vad jag ska göra? Och nej tack jag vill inte rymma och komma till en kvinno grej för kvinnor som lever under hot osv. Jag vill inte ha ett skyddat boende och byta namn.

    Nu ligger man med tusen tankar som cirkulerar. Har ställt till det som fan men Jag vägrar lämna min älskling!!!

    Jag vill höra era tankar Och åsikter.


    Om nu du är du, så är du på fel forum. Här är utsatta kvinnor inget värda iaf om de då ej har en svensk man som misshandlar dem. Jag som nu tycker synd om dig skulle per automatik bli kallade rasist om jag tog upp ett sådant här problem ( inte för att jag bryr mig) Jag bör säga att det är män, strukturell-rasism osv du vet säkert vad jag menar. Sedan dör diskussionen ut. Hoppas iaf att du står på dig och ev får hjälp om det behövs, räkna ej med myndigheterna då detta är tabu att ta i. Hoppas att du har några bra vänner eller skol/ jobbar kompisar som kan hjälpa dig. Kram och lycka till!
  • Äldre 16 Feb 20:27
    #3

    Fick du någon bra kontakt hos soc när de var inblandade? Vet du vart du kan vända dig för t.ex. skyddat boende?
    Nu vet jag inte vilken stad du bor i men i Stockholm finns en mottagning för hedersvåldsutsatta och de kan säkert hänvisa dig rätt i din stad om du kontaktar dem. De har en jourtelefon.
    www.stockholm.se/Fristaende-webbplatser/Fackforvaltningssajter/Socialtjanstforvaltningen/Stod-vid-hedersrelaterat-vald--for-dig-mellan-16-och-25-ar/

    Du måste ta din situation på allvar, särskilt när det har förekommit våld. Jag vet att det är svårt men det bästa vore förstås om du kunde komma därifrån. Det finns bra stöd att få i din situation. 

  • Anonym (helve­te) Trådstartaren
    Äldre 17 Feb 12:43
    #4
    Anonym (Flytta) skrev 2015-02-16 17:49:50 följande:

    Jag tycker ärligt dina föräldrar är hemska. De ska fullständigt ta och skita i vem du är tillsammans med..om ens barn är lyckligt ska de va lyckliga. Jag förstår dig som att du och dina bröder är mer anpassade till de svenska samhället och om föräldrarna inte lyssnar på dig kansks bröderna kan hjälpa att tala dem till rätta? Du ska självklart inte skämmas för att vara med killen du älskar och jag tycker all sorts hedersvåld är hemskt. Är det bara för att killen inte är muslim som han inte "godkänns?" Att din pappa hotar dig ska polisanmälas och din mamma ska inte leta igenom ditt rum efter 'bevis". Herregud, de behandlar ju dig som en brottsling! Du är ändå 21 år, vilket innebär att du är vuxen och måste få leva ditt eget liv-utan deras synpunkter. Skulle även rekommendera dig att låsa dörren till ditt rum. Om inte annat så flytta hemifrån med hjälp av ex studielån om du studerar eller ta första bästa jobb så du får pengar. Att flytta ihop med killen är kanske inte det bästa just nu med tanke på pappans hot. Jag hoppas verkligen att din pappa inte är lika sjuk i huvudet som Fadimes var, men det är ju ett tydligt exempel på att hoten ska tas på allvar.. att han slår dig tyder ju inte på att han får 'father if the year'- priset och det ska anmälas. Förstår att det kan vara svårt att anmäla närstående och att du befinner dig i en jobbig sits där du inte vill säga upp kontakten med dem. Men tänk på dig själv! Dina föräldrar är ju farliga! Säger inte att du ska säga upp kontakten men där kan du inte bo kvar..


    Egentligen håller jag med dig I allt det du skriver. Det hjälper inte att mina bröder försöker tala med dom till rätta. Ja jag håller på med körkortet och när jag är klar så ska jag flytta oavsett hur situationen ser ut.

    När pappa kom hem igår så Ställde han massa frågor om mig och honom men både han och mamma sa antingen väljer du honom eller oss, du har hela kvällen på dig och om du ska dra så vill vi inte se dig imorgon efter jobben.

    Jag grina sönder, så jävla orättvisa dom är. och är jag kvar så måste jag göra slut direkt, byta nummer osv. Fan ska jag göra?? :(
  • Anonym (Galet­)
    Äldre 17 Feb 13:17
    #5

    Tycker du inte att du fått en ganska tydlig bild över dina föräldrars respekt för dig och ditt liv, dina val och din vilja? Eller rättare sagt bristen på den.
    Oavsett den här killen eller inte, och om det håller eller inte, vill du leva ditt liv så?

  • Anonym (helve­te) Trådstartaren
    Äldre 17 Feb 13:25
    #6
    Anonym (Galet) skrev 2015-02-17 13:17:44 följande:

    Tycker du inte att du fått en ganska tydlig bild över dina föräldrars respekt för dig och ditt liv, dina val och din vilja? Eller rättare sagt bristen på den.

    Oavsett den här killen eller inte, och om det håller eller inte, vill du leva ditt liv så?


    Jo det tycker jag. Jag vill inte leva så här, men det är något som håller mig kvar och jag vet inte varför Eller vad det är. Kanske rädslan av att stå ensam kvar OM det skulle ta slut mellan oss. Jag har inga problem med att klara mig själv iof för jag gör det mesta hemma ändå.
  • Anonym (Galet­)
    Äldre 17 Feb 13:47
    #7
    Anonym (helvete) skrev 2015-02-17 13:25:21 följande:
    Jo det tycker jag. Jag vill inte leva så här, men det är något som håller mig kvar och jag vet inte varför Eller vad det är. Kanske rädslan av att stå ensam kvar OM det skulle ta slut mellan oss. Jag har inga problem med att klara mig själv iof för jag gör det mesta hemma ändå.

    Då vet du ju vad du ska göra. Oavsett om du har den här killen eller inte. För det handlar kanske inte alls om honom, och det bör det ju inte göra heller. Det handlar om hur du vill leva ditt liv, för resten av ditt liv.

    Det kanske är nödvändigt med kvinnohem eller motsvarande för dig, för att du ska komma ifrån en ohållbar situation. Se det som ett nödvändigt steg till att ta kontrollen över ditt liv, du ska ju inte stanna där för alltid.

    Stannar du kvar skulle jag vilja påstå att jag inte tycker speciellt synd om dig, den enda som kan förändra situationen är du. Dina föräldrar lär inte ändra sig. Och om DU inte gör något åt situationen själv du är i så har du valt att acceptera det som den är.
  • Äldre 18 Feb 11:58
    #8

    Usch vad jobbig sits, jag kan förstå att du slits mellan två världar, och saken är ju att även om dina föräldrars tillvägagångssätt kan va och kännas felaktigt, så är nog deras motiv i alla fall inte att vara elaka eller göra livet surt för dig ? de vill ditt bästa men gör det på fel sätt.


     


    Det är väl tyvärr baksidan för oss med föräldrar från mellanöstern, deras kärlek är så stark, för stark och ibland krävande och kvävande!


     


    Jag har inte ett kort och gott svar här, för ämnet är så komplicerat, att väga sina egna intressen högt är såklart viktigt, men vi är också uppfostrade med vissa värderingar som ibland gör livet svårt för oss i det svenska samhället.


    De har gjort oss en stor tjänst, de har gett oss ett liv och en framtid i ett land med långt fler möjligheter än i vårt hemland ? men våra föräldrar är också människor med ett lite annat synsätt än oss och kulturkrocken i familjen upplevs nog som jättesvår av båda parter. De känner att de "förlorar" oss, och vi känner oss instängda.


     


    Konfliktlösningen blir så jäkla svår, det har jag själv erfarit under mina 30 år som  - och det gör jag tyvärr fortfarande.


     


    Skriv gärna ett meddelande till mig och du vill skriva av dig eller diskutera vidare?.

  • Anonym (Mercu­rial)
    Äldre 18 Feb 12:08
    #9

    Vilken hemsk situation. anledningarna kan vara många men det händer att föräldrar tappar koncepten. Fel social klass, fel släkt eller fel kultur är några exempel.

    Du har ett val att göra. Bröderna är på din sida, likaså det svenska samhället. Men valet är ditt. Ingen i den här tråden kan säga vad du ska göra. De är inte du och är ej i din sits. Alla val har konsekvenser. Det är när det verkligen gäller som man får fråga sig: vilka konsekvenser kan jag leva med?

  • Anonym (Flytt­ar)
    Sun 25 Jul 2021 08:28
    #10

    Flyttar tjejerna ut till en egen bostad?

Svar på tråden Min heder.