• Äldre 28 Feb 01:04
    11620 visningar
    31 svar
    31
    11620

    Gravid - har ångrat mig. Hjälp snälla!

    Hej. 


    Jag är gravid i v. 11, tillsammans med min sambo sedan ett år tillbaka. Vi bestämde oss för att försöka skaffa barn strax innan nyår och som ni förstår så "tog det sig" ganska så direkt. Jag var inte alls beredd på det.. jag har innan mitt förhållande haft väldigt mycket oskyddat sex och aldrig blivit gravid, jag var rädd för att jag inte kunde och kände mig stressad att få bekräftat att allt var OK. 


    I början var jag glad, men nu har det totalt slagit om. Nu är jag deprimerad och näst intill självmordsbenägen ärligt talat. Jag känner mer och mer att jag inte vill det här, jag är en ganska så skör människa och har inte mått bra i själen på ca 6 månader. På så många plan känner jag att jag borde väntat och tagit tag i MIG SJÄLV först.. rett ut mina egna problem och blivit någorlunda "hel". Jag är 21 år gammal och känner mig kvävd just nu.. jag känner mig inte alls redo längre. Så fort någon nämner att jag ska bli mamma så får jag "äckel-känslor"i hela kroppen. Jag var verkligen inte beredd på detta. Mina dagar går ut på att gråta i sängen, kräkas och gå runt apatisk här hemma. Min sambo vill ha barn (är 23) men är genuint orolig för mig och börjar tvivla på om det är värt det just nu. Jag känner mer och mer att jag inte vill leva längre, jag vill inte detta. 
    Det känns så hemskt för jag ville inte något hellre innan, för bara några veckor sedan. Jag ville berätta för hela världen och väldigt många vet redan. Jag vet inte hur jag ska handskas med det här, jag vet varken ut eller in. Min familj var väldigt skeptiska från början men har nu äntligen blivit positiva och då mår jag såhär?! 


    Jag börjar nu överväga abort. Jag känner mig lättad när jag tänker på det.. men samtidigt så otroligt hemsk och självisk för att jag sätter min hälsa före barnet.. jag trodde verkligen att jag ville det här! 


    Behöver tröstande ord, rådgivning, vad som helst. 


     

  • Svar på tråden Gravid - har ångrat mig. Hjälp snälla!
  • Äldre 28 Feb 01:38
    #4

    Jag har tid på onsdag med psykologen på MVC då min mamma ringde till MVC häromdagen och var orolig för mig. Jag vet varken ut eller in... känner mig som världens hemskaste person! Vet inte hur jag ska kunna leva med mig själv om jag gör abort, men vet heller inte om jag någonsin kommer förlåta mig själv om jag sätter ett oskyldigt barn till världen när jag känner såhär. det får mig att tveka på om jag orkar något av det.

  • Äldre 28 Feb 12:00
    #6

    *puff*

  • Äldre 28 Feb 12:58
    #7

    Känns som att jag måste bestämma mig nu i dagarna, behöver verkligen råd.. Någon som varit i samma sits?

  • Äldre 28 Feb 18:31
    #11

    Har pratat med min mamma som står mig nära och det lutar mot abort nu, ska ringa mvc imorgon. Jag känner mig inte redo..

  • Äldre 28 Feb 19:07
    #14

    Skulle aldrig klara av att adoptera bort mitt barn. Som det är nu så känner jag inte att det är mitt barn, eller ens ett barn. Det är en cellklump inne i mig, så känns det. Det huvudsakliga är att jag inte känner mig färdig med mig själv.. jag skulle nog behöva gå i terapi och ta itu med en hel del.. känner mig inte stabil nog att bli mamma. Återföll i bulemi några månader innan vi började försöka, så jag vet att jag inte mår bra när jag inte är gravid heller.

  • Äldre 28 Feb 19:34
    #16
    Anonym (inget att leka med) skrev 2015-02-28 19:12:48 följande:

    Ni som har bestämt er med att "försöka" skaffa barn efter nyår - vad i tusan förväntade du dig egentligen? Jag menar, om man har bestämt sig att försöka så skulle man vara redo hur som helst för det är ett medvetet val. Är man inte redo, så skulle man inte försöka, överhuvudtaget?

    Men okej, hoppas att det löser sig.


    Vad jag förväntade mig? Att jag skulle bli glad såklart! Jag var hur glad som helst första veckorna men sedan var det som att springa rakt in i en stenvägg i 120 km/h. Jag förstår inte ditt syfte i att skriva här, ville du bara spy moralisk galla över mig eller? Tror du att jag vill må såhär? Skulle göra vad som helst för att kunna spola tillbaka tiden och slå lite vett i huvudet på mig så att jag redde ut mitt eget först men nu sitter jag i denna situationen och dina dömande ord hjälper ingenting. Vi har både fast jobb, bra ekonomi och alla våra syskon har barn, vi kände då att vi var redo. Men hur fan vet man det egentligen? Om du hsr barn så är det bara att gratulera för att du slapp det här och att det var så självklart för dig
  • Äldre 1 Mar 12:11
    #26
    Anonym (G) skrev 2015-03-01 10:18:04 följande:

    Du har sex månader kvar av din graviditet, om du väljer att behålla barnet. Mycket kan hända under den tiden. Du har ju tid att ta tag i dina problem! Du skriver att du mått dåligt cirka sex månader innan du blev gravid. Nu vill jag inte förminska ditt lidande, men det är egentligen inte en så lång tid, även om det känns så.

    Du tänker kanske "det är ju inte såhär det skulle kännas" men det där drömläget finns egentligen inte. Livet går upp och ner, med eller utan graviditet. 


    Jag har mått dåligt periodvis hela mitt liv och för 6 månader sedan hade jag väl ett "uppehåll" i brist på bättre förklaring. Jag har en ätstörning som jag handskats med sedan jag var 13, och även en hel del saker i min barndom som jag inte har bearbetat ordentligt. 
    Jag tror att det är fruktansvärt svårt och om inte på gränsen till omöjligt för mig att bearbeta min ätstörning när jag är gravid. Jag är redan snäppet mot överviktig och ser varje dag hur vikten tickar uppåt och byxorna börjar dra åt mer och mer. Jag svälter mig själv, jag har känt glädje av illamåendet som gjort att jag inte fått behålla någonting och det kan inte på någon nivå vara hälsosamt. Det är absolut inte den mamman jag vill vara när mitt barn kommer. Hur ska jag kunna lära mitt barn att älska sig själv när jag inte ens vet hur man gör? 


    Jag har inte förstått hur skev jag är i mitt tänkande förrän nu, jag har alltid kunnat vifta bort det för det har inte spelat någon roll men nu gör det ju det på en helt annan nivå dessutom. Jag vill komma till en punkt där jag kan låta min kropp vara gravid i fred och där jag faktiskt känner att jag kan gå utanför dörren och visa mig utan att gråta i hissen på väg ner för att jag skäms för hur stor jag blivit. 
    Min sambo har inte sett mig utan kläder på en månad, jag sover med byxor och tröja trots att jag håller på att svettas ihjäl för jag klarar inte av att se mina ben, min mage, allt. 

    Livet går upp och ner, visst. Men när jag känner såhär och någon antyder att det ska vara så, så börjar jag undra om livet verkligen är till för alla. 

  • Äldre 1 Mar 12:14
    #27

    Och innan någon hinner peka med moralpinnar mot mig - NEJ jag vill inte avbryta min graviditet för att jag kommer gå upp i vikt. Det är absolut inte vad jag säger, jag säger att jag vill må bra i själen innan jag tar på mig ansvaret för någon annans liv. Jag känner mig värdelös som blivande mamma när jag inte ens kan ta hand om mig själv. Hur ska jag kunna sätta ett bra exempel då? Jag förväntar mig inte att bli en supermamma i vilket fall som helst, men någorlunda stark vill jag i alla fall vara. Jag växte själv upp med en mamma som var sjuk och hade anorexi, och det har satt djupa spår i själen, spår som jag av hela mitt hjärta vill bespara mitt barn! 

Svar på tråden Gravid - har ångrat mig. Hjälp snälla!