Gravid - har ångrat mig. Hjälp snälla!

Har pratat med min mamma som står mig nära och det lutar mot abort nu, ska ringa mvc imorgon. Jag känner mig inte redo..

<3

Hej, tror att du blev lite chockad över att det gick så fort att bli gravid o inre hängde med i tanken liksom. Jag blev oxå gravid direkt o det tog ett tag för mig att 'komma ifatt i mig själv'.

Sen är det mkt hormoner i kroppen nu och det är svårt att veta upp eller ner...

du har flera månader på dig att komma ifatt i huvudet o kroppen, för ja, jag tror du ångrar dig om du gör abort. Du kan ju oxå adoptera bort barnet om du ff känner som du gör när barnet har kommit...vilket jag tvivlar på.

ok bara ngr tankar, lycka till!

Skulle aldrig klara av att adoptera bort mitt barn. Som det är nu så känner jag inte att det är mitt barn, eller ens ett barn. Det är en cellklump inne i mig, så känns det. Det huvudsakliga är att jag inte känner mig färdig med mig själv.. jag skulle nog behöva gå i terapi och ta itu med en hel del.. känner mig inte stabil nog att bli mamma. Återföll i bulemi några månader innan vi började försöka, så jag vet att jag inte mår bra när jag inte är gravid heller.

Ni som har bestämt er med att "försöka" skaffa barn efter nyår - vad i tusan förväntade du dig egentligen? Jag menar, om man har bestämt sig att försöka så skulle man vara redo hur som helst för det är ett medvetet val. Är man inte redo, så skulle man inte försöka, överhuvudtaget?

Men okej, hoppas att det löser sig.

Vad jag förväntade mig? Att jag skulle bli glad såklart! Jag var hur glad som helst första veckorna men sedan var det som att springa rakt in i en stenvägg i 120 km/h. Jag förstår inte ditt syfte i att skriva här, ville du bara spy moralisk galla över mig eller? Tror du att jag vill må såhär? Skulle göra vad som helst för att kunna spola tillbaka tiden och slå lite vett i huvudet på mig så att jag redde ut mitt eget först men nu sitter jag i denna situationen och dina dömande ord hjälper ingenting. Vi har både fast jobb, bra ekonomi och alla våra syskon har barn, vi kände då att vi var redo. Men hur fan vet man det egentligen? Om du hsr barn så är det bara att gratulera för att du slapp det här och att det var så självklart för dig

Usch vad jobbigt att du mår så! :( Är själv i vecka elva, det tog sig på första försöket och jag var nog inte heller helt mentalt förberedd på det här äventyret... Men igår var vi på MVC och jag såg den där "cellklumpen". Den låg där och vinkade till oss.. Då blev jag lite rörd och även om jag inte vet vad framtiden för med sig och hur dåligt man än mår ibland så är jag lite nyfiken att se vart det här äventyret leder!

Låter som du har lite att ta tag i men sök hjälp! Oavsett om det är gravidhormoner eller gammalt skit som kommit upp till ytan behöver du nog en proffisionell att prata med låter det som. Sök hjälp - den finns.. Och du är så mycket starkare än du själv tror! *styrkekramar*

Vet du gumman, om man alltid väntar på att man ska må super eller att allt ska vara perfekt innan man blir förälder kommer man aldrig bli mamma/pappa.

Jag förstår att du vill ta itu med dina egna problem först, och det är ett hälsosamt sätt att tänka, men själv är jag 24, har 3 barn och har bulemi och jag klarar både mig själv och mina barn. När man är så tidigt in i en graviditet som du så flyger hormoner över hela stället, och man kan vara ledsen över många saker.

Beslutet är ju såklart ditt men om jag vore du skulle jag behålla det.
Jag blev lämnad (bad om skiljsmässa) av min tidigare man då kan misshandlade mig innan och under graviditeten, var bara 18 år). Jag blev hemlös och hade det stentufft under ett par månader. En vecka innan min son föddes fick jag förtur på en två:a och fick flytta in på en gång. Jag hade det jättejobbigt men det gick bra, och idag så älskar jag min son otroligt mycket och är glad att jag inte gjorde abort

Lycka till!!!

Jag blev också väldigt nerstämd när jag väntade vårt första barn, kanske inte fullt så deprimerad som du känner dig, din stackare. Eftersom du inte mådde så bra redan innan du blev gravid tror jag knappt att hormonerna gör det lättare för dig. För min del gick det över efter några veckor och jag gick igenom en lycklig graviditet.

Eftersom ni verkar pratar igenom det här med barn tror jag nog att du är redo, men se till att du får samtalsstöd under din graviditet så att du får bukt med vad det är som gör att du mådde dåligt innan du blev gravid.

Jag hoppas att du tänker igenom ditt beslut noga och att du lyssnar mer på dig själv o din sambo än oss här på FB. Men vi finns här för dig...

Med tanke på din eftertänksamhet kommer du bli en klok mamma...när det än sker.

Lycka till!

Hej!
Jag har varit i samma sits som du, jag och min dåvarande kille trodde verkligen att vi var redo. Jag slutade med ppiller och det tog inte lång tid innan jag blev gravid.
Jag fick panik och kände mig instängd på något sätt. Jag valde att göra en abort. Detta var nu ca 3,5 år sedan och jag ångrar det verkligen inte. Vi är inte tillsammans idag.
Nu är jag gravid igen med min sambo och har aldrig varit lyckligare. Har inte känt samma känslor som förra graviditeten en enda gång.

hoppas du finner ro med ditt beslut. och kom ihåg, det är ditt/ert beslut, ingen annans. Låt ingen påverka åt något håll.Ta hand om dig!