Får man adoptera bort sitt barn till vem man vill?

Du bör kontakta socialtjänsten. Din bror och sambo kan bli familjehem (fosterhem) åt barnet, men det kräver att de godkänns av socialtjänsten. Det krävs även utredning och godkännande för adoption. De kan dock inte adoptera gemensamt ännu eftersom de inte är gifta. De kan däremot i ett senare skede adoptera barnet om du och de vill, och de gift sig, blivit godkända osv.

Man kan absolut adoptera bort barn i Sverige. Ingen tvingar någon att behålla barnet. Man kan däremot inte adoptera bort det till någon som inte är godkänd. Ingen kan ju heller tvinga dig att adoptera bort det till någon du inte vill.

När det gäller familjehem ska socialtjänsten överväga släktingplaceringar i första hand.

Som sagt, prata med socialtjänsten. Tänk även på att det ju inte alls är säkert att din bror och hans sambo kan tänka sig detta. De kanske har helt andra tankar om hur de ska bli föräldrar.

Jag vet att dem har fosterbarn där varannan helg och har haft en annan kille där i 1 år innan han fyllde 18 och flyttade därifrån när han började i skola nånstans så i deras hemkommun så är dem iaf godkända som fosterhemsföräldrar vet jag. Men vi bor i olika kommuner och jag vet inte om det är skillnad eller nåt sånt i den här situationen och vilka som godkänner sånt här.. Men det löser sig isf.. Jag vill bara veta om jag gör rätt som vill fråga min bror och hans tjej eller om jag borde lämna dem utanför. Allting snurrar i huvudet just nu. Jag vill göra det absolut bästa för det här ofödda oskyddade barnet som inte har nån röst att säga sitt med.. 

Du är stark och modig du! Du resonerar helt rätt, för visst man klarar det säkerligen, behålla barnet och ge det ett liv men sen kommer allt det andra, ditt förflutna och oläkta sår. Jag växte upp med en mamma med djupa problem och narcissistiska drag som för mig har bidragit till en kamp om att bryta cirkeln och bli bättre som människa. Jag är 35 och väntar mitt första, hade jag varit där du är nu så hade det Inte varit enkelt val kan jag säga. Men du är verkligen på rätt spår när det gäller dig själv och bara den medvetenheten du har är fantastisk.

Att prata med din bror genuint hade förhoppningsvis lättat än massa på situationen och det kan ju leda till något riktigt fint för er alla..
Om dem skulle vilja adoptera ditt barn, hur skulle du då hoppas på att framtiden skulle se ut, relationsmässigt?

Var är barnets pappa? Han kanske vill ha nåt att säga till om i frågan.

Tack så jättemycket för ditt goa svar. Det värmde verkligen. Och du verkar förstå hur jag tänker och känner i frågan.. Om det skulle vara så att min bror och hans tjej vill ta hand om barnet, vilket jag inte vet om dem vill ens, så skulle jag vilja ha det relationsmässigt som det är nu. Till viss del.. Jag behöver verkligen jobba på många saker när det gäller mig själv. Jag har väldigt svårt att släppa människor nära, allt från familj till vänner och kärlek.

Jag vet att min bror bryr sig om mig och vill ha en relation med mig men han vill mig så väl att det har blivit för mycket för mig att ta emot att jag började stöta bort honom och det så mycket irritation och frustration från bådas sidor så det sista vi sa till varandra för några år sedan var att jag skulle höra av mig igen när jag kände mig redo att ha en relation och att han kommer att finnas där då. Men jag är inte redo än. Inte med nån.. Men om dem skulle vilja ta hand om barnet vill jag att dem ska vara föräldrar, och när den dagen kommer när jag är redo och är psykologiskt läkt och känner att vi kan ha en relation som en "vanlig familj" så vill jag ha barnet ska se mig som en faster och först när barnet är tillräckligt vuxet och redo för sanningen ska få veta den. Jag vill inte att barnet ska växa upp och bli tonåring och bli förvirrad och fundersam varför mamman (jag) inte ville ha denne.. Jag vill att det ska växa upp till ett lyckligt glatt barn som får all den kärlek, stabilitet och positivitet som barn behöver för att bli en stark och säker individ från barnsben till vuxen för att få dem absolut bästa förutsättningarna för att lyckas och bli lycklig i livet, från början..

Samt pappan i det här ofödda barnets liv är tyvärr lika trasig som jag i själen och jag har i samband med den här händelsen verkligen kommit på att två trasiga föräldrar med oarbetade känslor inte kan ge barnet rätt förutsättningar.. Jag har pratat med honom och han håller helt med mig. Vi är nog bara i varandras liv för att på ett falskt sätt fylla varandras tomma hål vi båda har.. Och vi har båda med tanke på den här händelsen kommit på att vi nog behöver bryta oss loss från vår relation och bearbeta våra liv på allvar för att på sikt börja leva på riktigt och få chans att bli lyckliga båda två. På riktigt.. Och det har absolut inget med droger, alkohol eller beroenden att göra. Jag har inte rört alkohol på fyra år och aldrig tagit droger eller rökt i hela mitt liv och det starkaste i medicinväg jag tar är ipren nån gång i månaden i snitt. Så folk inte tror det..

 

Så svara jag på ett annat inlägg: 
"Samt pappan i det här ofödda barnets liv är tyvärr lika trasig som jag i själen och jag har i samband med den här händelsen verkligen kommit på att två trasiga föräldrar med oarbetade känslor inte kan ge barnet rätt förutsättningar.. Jag har pratat med honom och han håller helt med mig. Vi är nog bara i varandras liv för att på ett falskt sätt fylla varandras tomma hål vi båda har.. Och vi har båda med tanke på den här händelsen kommit på att vi nog behöver bryta oss loss från vår relation och bearbeta våra liv på allvar för att på sikt börja leva på riktigt och få chans att bli lyckliga båda två. På riktigt.. Och det har absolut inget med droger, alkohol eller beroenden att göra. Jag har inte rört alkohol på fyra år och aldrig tagit droger eller rökt i hela mitt liv och det starkaste i medicinväg jag tar är ipren nån gång i månaden i snitt. Så folk inte tror det.." Så säger samma svar på din fråga.. 

Jag har faktiskt tänkt exakt samma tanke TS. Min syster är ofrivilligt barnlös, jag vill inte ha några barn. Jag hade gladeligen räckt över ett barn till henne.

Om soc (staten äger ju barnen...) sätter sig på tvären så hade jag bara låtit barnet växa upp hos syrran. Det kan ingen göra något åt. Hon är världens vettigaste. Synd att barnet inte kommer vara hennes på riktigt dock.

Om hon har en sambo så kan man ju uppge honom som pappa i alla fall.

Jodå, det kan visst någon göra något åt. Ett långvarigt boende hos någon annan än föräldern är en angelägenhet för myndigheterna.Hur tänkte du nu?

I första hand sätter man in stödinsatser till föräldern som inte kan ta hand om barnet eftersom man i Sverige strävar efter att barn i första hand skall vara hos sina föräldrar. Man kan inte bara säga att "jag vill inte ha det här barnet så jag låter min bror adoptera" Men eftersom TS redan nu vet hur hon vill ha det så bör hon kontakta socialtjänsten så fort som möjligt så att de kan gå igenom hur de skall gå vidare. Jag antar att TS kommer att få prata med kurator och psykolog, adoptivföräldrarna måste godkännas, och en hel del möten kommer att behöva ordnas, om det ens kommer att gå så långt som adoption.

Stödinsatserna finns för att man inte ska behöva adoptera bort sitt barn mot sin vilja. Men vill man så får man (dock inte fritt välja nya föräldrar, men det är en annan sak), man behöver inte vara föräldrar till ett barn man inte vill ha... Och under vissa omständigheter kan mamman även göra det på egen hand utan godkännande av pappan.

Du kanske kan få din bror att vara barnets andra vårdnadshavare?